facebook_pixel
Thimbleweed Park

Thimbleweed Park

Första större målet är alltså att lösa mordgåtan, vilket så klart görs genom att samla bevis och förhöra misstänkta och potentiella vittnen i den märkliga staden. Invånarna är en märklig, trasig skara människor som sällan dragit vinstlotter i livets lotteri, vilket är en av många anledningar till att de är så genuint älskvärda. Det märks att utvecklarna tycker om sina karaktärer. Vi skrattar i regel med dem snarare än hånskrattar åt dem.

Det hela utspelar sig, passande nog med tanke på retroestetiken, i slutet av 80-talet. Stadens välgörare och store geni Chuck, som byggde sig en förmögenhet med sin kuddfabrik, har dött. Efter att fabriken brunnit ner har staden allt mer gått utför. Dock finns överallt exempel på Chucks mystiska uppfinningar i form av olika apparater som automatiserat många funktioner i staden.

Överallt finns tecken på att något inte står rätt till, och att mordet bara är toppen på ett jäkligt mysko isberg. Bara det faktum att sheriffen aktivt motverkar agenternas utredning är illavarslande. Att sheriffen, rättsläkaren och hotellföreståndaren dessutom tycks vara samma person, något de envist vägrar erkänna, är även det märkligt.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är ledtrådar och vad som är falska spår, vilket är högst medvetet. Om en karaktär mest är en konstig jäkel eller om den har något lurt i kikaren. Thimbleweed Park lyckas väldigt väl med att hålla liv i mysteriet genom att dela ut ledtrådar med jämna mellanrum ända fram till det fenomenala slutet.

Starka karaktärer

Till en början kan du bara växla mellan de två agenterna Ray och Reyes. Gillar du den ena mer än den andra kan du använda den karaktären mest. Men i regel är det vettigt att gå runt med båda och prata med alla, för att få höra all skön dialog.

Nördar är inte Ransomes favoriter.

Under spelets gång låses även tre andra karaktärer upp, och du måste använda dem alla på olika sätt. Den unga spelnörden Delores är bra på datorer (hon har en hypermodern Commodore 64), och spöket Franklin interagerar med världen på helt andra sätt än de levande karaktärerna. Spelets stora stjärna är dock den sjukt elaka clownen Ransome. Vad du än gör, se till att prata med alla, titta på allt och använd allt med honom bara för att få hans reaktioner. De är fantastiska.

Alla karaktärer har sina egna hemligheter och bakgrunder som driver och motiverar dem på olika sätt. Just Ransome lider av en förbannelse som gör att han inte kan få av sitt clownsmink och är dömd att bo ensam i den övergivna cirkusen resten av sitt liv. Han är inte nöjd med sin livssituation, kan man väl säga.

En av spelets få brister är det ojämna röstskådespeleriet. Framför allt är de två agenterna lite ansträngda, och ibland låter det som om vissa av skådisarna inte riktigt vet om sammanhanget replikerna sägs i och därför betonar fel ord. Men det är mest i början det skaver lite, och med tiden stöter man på fler och fler karaktärer som är väldigt välspelade – som sheriffen, postmannen George och framför allt Ransome.

Dialogerna som sådana är dock så välskrivna och roliga att om du vill köra utan röster så funkar de lika bra att bara läsa själv – precis som i Monkey Island en gång i tiden. Staden är full av minnesvärda möten, karaktärer och samtal. Och du är fri att upptäcka dem i din egen takt.


Mängder med cameos

Thimbleweed Park är fullt av bekanta ansikten att hitta. Här är några exempel:

Närköpet

redan i gamla Sam and Max slås det fast att alla peka-klicka-spelares favoritnörd Bernard (från Maniac Mansion och Day of the Tentacle) har gott om kusiner som jobbar i just snabbköp. Så även i Thimbleweed Park.

Cirkusen

När Ransome uppträder kryllar det av cameos i publiken. Allt från Maniac Mansions Green Tentacle till mer obskyra Zak McKracken-figurer. Som en Where’s Waldo för äventyrsspelskaraktärer.

Radiostationen

Bandet som spelas på radion hela tiden är Razor and the Scummettes, vilket så klart är ännu en referens till Maniac Mansion.

Sidor: 1 2 3

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar