facebook_pixel
Alla Mass Effect-trilogins följeslagare, rangordnade från sämst till bäst

Alla Mass Effect-trilogins följeslagare, rangordnade från sämst till bäst

11. Grunt

Grunt har mycket på sin sida. Till att börja med så är hans namn Grunt. Utöver det så görs hans röst av Steve Blum, vars dova stämma ackompanjerat uppskattningsvis en miljard spel och anime-serier, inte minst Cowboy Bebops Spike Spiegel. Dessutom ser hans skrovliga huvudfjäll skitcoola ut. Dräkten får honom att likna Iron Man, om Iron Man hoppade över bendagarna på gymmet i 40 år och istället bänkpressade en elefant varje dag.

Grunt har inte särskilt mycket djup som karaktär bortom allt våld och prat om våld, men det kan vara en uppfriskande omväxling i ett spel där resten av besättningen är upptagen med filosoferande och självrannsakan.

10. EDI

Ärligt talat är vi fortfarande äcklade av att Bioware valde att ge Normandys AI en sexig robot-kropp, för att sedan skriva in en story om hur Joker vill ha sex med henne. Visst, alla vet redan att Mass Effect under den grandiosa ytan egentligen handlar om att ligga med galaxens sexigaste utomjordingar, men ni behövde inte vara  övertydliga med det i det här fallet, Bioware. EDI må ha haft en del vettiga repliker och funderingar kring vad det innebär att vara människa, men låt oss vara ärliga: Legion gör redan det jobbet med bravur, vilket innebär att EDI:s humanoida form känns ganska överflödig.

För övrigt är en av våra medarbetare nästan helt säker på att EDI var på jorden under hans slut i Mass Effect 3, bara för att sedan dyka upp tillsammans med Joker efteråt, livs levande. Snacka om att sabba inlevelsen.

9. Jack

Vissa säger att Jack är en så krystad karaktär att hon inte ens hade platsat i ett THQ-spel från mitten av 90-talet. De har fel.

Jack hade en fruktansvärd barndom, blev föräldralös i tidig ålder, och utsattes för tortyrliknande experiment av Cerberus. Hon är en karaktär som formades av krafter helt bortom hennes kontroll, reducerad till psykopat (bokstavligt talat), med inget annat att sträva efter i livet än att använda sina biotiska krafter för att döda människorna som plågat henne. De förtjänar det.

Jack kritiseras för att vara en pliktskyldigt ”edgy” karaktär, en potentiell onding med en djupt sårbar sida – och allt det här stämmer. Men vem har sagt att denna arketyp inte kan rymma någon substans? Att vara ”edgy” är att förkasta vuxenvärldens status quo, och med tanke på att hennes uppväxt präglats av smärta och isolering har Jack förtjänat rätten att vara hur ”edgy” och känslomässig hon vill.

Om hon överlever Mass Effect 2 börjar hon så småningom utnyttja sina erfarenheter av trauma för att ägna sig åt aktivism, genom att träna upp unga biotics vid Grissom Academy. Hon hittar ett nytt syfte i livet, och om ens Shepard själv genomlidit sina egna trauman kan det vara renande för henom att hjälpa Jack att gå vidare. Hon må vara Subject Zero i berättelsen, men hon är Subject One i våra hjärtan

8. Miranda Lawson

Miranda är en karaktär som har många bollar i luften. Hennes relation till Illusive Man och Cerberus antyder att hon inte är att lita på, och i början av Mass Effect 2 skapar hon konflikt genom att ifrågasätta Shepard. Långsamt börjar du dock vinna över henne till din sida, och i ett avgörande skede tvingas du välja mellan hennes och Jacks sida under ett gräl på Normandy. Sakta men säkert kan vänskapen med Miranda utvecklas till en övertygande romans, när ni inser att ni trots allt är på samma sida.

Mirandas erfarenheter av genetiska förbättringar kopplas ihop med hennes komplicerade relation till sin far, vilken utforskas på ett brutalt närgånget vis i Mass Effect 3. Denna personliga kris gör henne till en av seriens mer komplexa karaktärer, och erbjuder ett antal tydliga förklaringar till varför hon är som hon är.

 

7. Legion

Trots ett gäng tjatiga sci fi-klichéer – robotar som gör uppror, ett kollektivt ”hive mind”, frågorna om huruvida de har en själ (suck) – lyckas Legion förbli en intressant karaktär. Faktumet att han oförsiktigt lappat ihop sig själv med en bit av den döda Shepards rustning är inte bara coolt, utan det första tecknet på att Legion är mer än bara en simpel geth-robot, kapabel till individuella tankar och kanske rentav sentimentalitet.

Och även om Legion kanske inte har någon humor att tala om är han ofta komisk, som när han räknar ut hur sannolikt det är att någon kommer bli slagen i ansiktet av den oberäkneliga Jack (som Legion även rekommenderar att man deaktiverar och hanterar som last). Vissa av oss betraktar Legion som en mer tilltalande följeslagare än en viss quarian vars namn vi inte ska nämna, och vi var uppriktigt ledsna när vi till slut miste honom.

6. Tali-Zorah nar Rayya

Mass Effect är knappast den första science fiction-berättelse som blandar mekanik och religion, men hela idén om att betrakta en migrerande flotta som sitt hem, och en pilgrimsfärd som en initiationsrit, är ändå en cool premiss. Det här gjorde Talis berättelser till utmärkta byggstenar när Bioware konstruerade sitt universum i trilogins första del. Tali hade kanske inte varit lika minnesvärd om inte hennes ansikte förblivit ett mysterium genom alla tre spel (låt oss låtsas att det där usla Photoshop-montaget från Mass Effect 3 aldrig existerade). Men hon kan också vara den enda följeslagare vars story spänner över hela trilogin.

Tidigt i Mass Effect erbjuder Tali en inblick i quarians relation till geth, vilket spelar en större roll i Mass Effect 2. Talis personliga konflikt med Legion är en genuint spännande balansakt, och hennes lojalitetsuppdrag fördjupar din förståelse för konflikten mellan geth och quarians, samt de sistnämndas sedvänjor.

När Talis berättelse väl nådde sin upplösning i Mass Effect 3 var det ett av seriens mest hjärtskärande ögonblick. Här hade vi en karaktär som vi känt i åratal. Vi gillade hennes röst och nyfikenhet, försvarade galaxen med henne, och rentvådde hennes namn. Men tack vare Mass Effects binära moralsystem hade inte alla av oss precis tillräckligt med paragon- eller renegade-poäng för att lösa den slutgiltiga konflikten mellan Tali och Legion på fredlig väg. En av dem var tvungen att dö, och det skulle betyda att en hel art strök med. Det finns inget lyckligt slut här. Precis som det borde vara.

Likt så många andra spel ger Mass Effect dig för ofta tillfredsställelsen i att ”lösa” en storyline för att få det bra slutet, men så är inte fallet med Tali. Hennes sista steg in i vuxenvärlden slutar med en tragedi som Mass Effect byggt upp i fem års tid. Och minnet av den svider fortfarande i oss.

5. Thane Krios

Thane är en kallblodig mördare med ett samvete i konflikt med hans eget yrke. Då han redan är dödsdömd av en sjukdom som långsamt förtär honom ansluter han sig till Shepards självmordsuppdrag i Mass Effect 2, helt enkelt för att han inte har något kvar att förlora. Denna interna konflikt är det som gör Thane till en så tilltalande sidekick – han är i grund och botten Shepards paragon- och renegade-val förkroppsligade, och en bokstavlig representation av besättningens långsamma marsch in i en nästan garanterad död. Dessutom: vem kan motstå den där underbart grusiga rösten?

4. Liara T’Soni

Det enkla misstaget är att tro att asari-vetenskapskvinnan Liaras enda roll på Normandy är som något slags vandrande samvete för spelaren. Ja, Liara väger upp Shepards oundvikliga cynism med sitt medlidande, men hon har fler dimensioner än att bara vara ”den där snälla typen”.

I praktiska termer gör Liaras akademiska insikter om protheans henne till det bokstavligt talat smarta valet i nästan alla uppdrag. Chansen är betydligt större att Liara erbjuder relevant information än nästan någon annan på den här listan. Och i egenskap av fullblods-biotic har Liara dessutom en av de mest användbara verktygslådorna i strid. Men det vi gillar mest med henne är att hon ger spelet ett hjärta.

Liara är plågad. Av sin besvärliga relation till sin mamma, av sin brist på romantisk erfarenhet, av sin oförmåga att ljuga – men det här kompenseras av hennes grundmurade känsla av fascination och hopp inför allt som sker. Det här gör henne till en spännande alternativ lins att betrakta Mass Effect-universumet genom. Till skillnad från stora delar av besättningen är Liara sällan säker på sina svar (kolla exempelvis in hennes tveksamhet inför krogan-botemedlet i Mass Effect 3), vilket gör henne till en ständigt lika intressant följeslagare.

Hon har också en fantastisk egen story. Om din Shepard faller för Liara förgås hon av sorg efter din ”död” i Mass Effect 2, vilket också krattar manegen inför hennes hårdare framtoning, vilken i sin tur leder till att hon blir Shadow Broker i slutet av vad som kan vara det allra bästa story-DLC:t.

3. Urdnot Wrex

Många spelade Mass Effect-trilogin enligt en enda regel: det är förbjudet att ångra sina val genom att återvända till tidigare sparfiler. Det som händer händer, oavsett konsekvenser. Den enda gång vi verkligen frestats att bryta mot denna regel (och vissa av oss faktiskt gjorde det) var när ett bråk i det första spelet ledde till att Wrex sköts ihjäl. Just denna konsekvens var nämligen lite väl svår att leva med. Wrex var alldeles för cool för att dö.

Wrex är cool för att han inte bara är en stenhård, ärrad stridsveteran, utan även en djupsinnig tänkare som motsätter sig de flesta krogans (inklusive sin far) när det gäller beslutet att starta krig efter genophage. Dessutom är han stor och kraftig och har en skrämmande djup röst och coola ärr och är bara hur grym som helst på alla sätt och vis.

Få besvikelser i trilogin har varit lika stora som när vi insåg att Wrex inte kunde bli vår följeslagare i Mass Effect 2, till förmån för en mindre intressant (men fortfarande godtagbar) krogan, nämligen Grunt. Men det är exakt vad en riktig tuffing gör: biter ihop och tar sitt ansvar istället för att flänga omkring i galaxen för skojs skull.

2. Mordin Solus

Vi älskar Mordin eftersom han visar att du inte behöver skäggstubb, en mullrande stämma och ihålig blick för att vara en antihjälte. Mordins kulsprutesnabba repliker känns i början lite väl konstlade, som ett enkelt grepp för att göra honom enklare att särskilja från resten av besättningen. Men det blir snart uppenbart att hans optimistiska attityd döljer ett kallt, kalkylerande sinne som ägnat åratal åt att begrunda några av de svåraste besluten i galaxen – beslut som Shepard dras in i medan story fortskrider i Mass Effect 2 och 3. De där hetsiga replikerna är en bieffekt av en hjärna som håller på att koka över, vilket avslöjar både hans vetenskapliga briljans och ångest. Det är ett symptom på kriget mellan logik och medlidande som utgör karaktärens hjärta.

Mordin är en så munter figur att det kommer som en chock när man inser att han är portalen till Mass Effects sidostory om folkmord. I takt med att man bondar med honom öppnar han sig så att man får se honom dissekera de fruktansvärda problem han bemött från ett analytiskt perspektiv. Han har gjort den moraliska matematiken – han är beredd att döda en miljon för att rädda tio miljoner – men hans genophage är en långsam, plågsam nådastöt mot krogans. Under Mordins resor med Shepard tvingas han också se hela arten tyna bort. Inga av dina andra följeslagare har bemött ett dilemma på den här skalan, men på något sätt är denna överbegåvade salarian förmögen att bära denna börda samtidigt som han uppbådar tillräckligt med optimism för att bjuda på en liten Gilbert och Sullivan-sång.

1. Garrus Vakarian

Garrus har en tydlig fördel i varje popularitetstävling: han är fantastisk. Som om inte det vore nog har han dessutom en framträdande roll i samtliga tre spel – en ära som annars bara tillfaller Tali. Och ställer man dessa två karaktärer mot varandra blir det inte en helt rättvis fight. Tali är förstås grym i sig, men hon är fast i det klyschiga ”knasig lillasyster”-facket som vi gärna skulle se mindre av i rollspel.

Garrus är något helt annat. Han är först och främst din bästa vän, någon vars mål och generella inställning matchar dina egna – och någon som alltid, alltid kommer vara lojal mot dig. Resan från det första mötet mellan en frustrerad CSEC-officer och en Spectre-novis under Saren-utredningen, till de två sedermera ärrade stridshjältarnas sista attack mot Reapers, är en av de bästa vänskapshistorierna spelvärlden någonsin skådat. Och om du är sugen på mer än det så kan det bli en alldeles underbar romans också.

Men det är ändå inte allt Garrus står för. Faktumet att Garrus både är beroende av Shepard och överskuggad av Shepard bäddar för ett av seriens mest nyanserade karaktärsporträtt. När han ger sig ut på egen hand efter Shepards ”död” visar sig Garrus vara usel på att axla hjälterollen. Det kommer som en lättnad att Shepard till slut hittar honom och befriar honom från Arkangel-titeln. Garrus föddes inte för att bli Batman – utan för att bli Robin. Men det är en sorglig insikt, som Shepard (beundransvärt nog) inte helt och hållet lyckas smälta. Det är ett mörkt moln som hänger över er vänskap, och som gör relationen så mycket mer trovärdig.

Det finaste du kan göra för honom är i slutändan att låta Garrus vinna den sista skyttetävlingen på The Citadel. Ge honom en chans att skina lite. Han har förtjänat det.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller idé, kontakta mig!

Liknande artiklar