facebook_pixel
Mass Effect: Andromeda

Mass Effect: Andromeda

Precis som vanligt kan man även ta skydd bakom det mesta, men den här gången är funktionen automatisk, vilket i mitt tycke är lite frustrerande. Man vet inte alltid om man faktiskt befinner sig i skydd eller inte och jag saknar faktiskt responsiva knapptryck åtföljda av bestämda väggdunkar.

Mass Effect: Andromeda har gjort sig av med karaktärsklasser men har i gengäld introducerat profiler, valbara konfigurationer som förstärker din karaktär inom specifika områden. Man kan byta profil när som helst (till och med under strid) men själv fann jag det väldigt sällan vara värt besväret, även om det är praktiskt att förlägga olika aktiva förmågor till de individuella profilerna och därmed utöka de taktiska möjligheterna markant. Det känns som att profilerna främst kommer till sin rätt på högre svårighetsgrader.

Själv fokuserade jag mycket på närstrid och blev helt lyrisk när jag 25 timmar in i kampanjen äntligen kunde tillverka en hagelbössa med eldhastighet från himmelriket. Fruktansvärt tillfredsställande att först rusa in med charge, pumpa bly och slutligen bränna av en nova i fiendernas häpna ansikten och se dem tumla genom snödrivorna.

ENGAGERANDE PRATSTUNDER

Men låt oss sluta dansa kring det uppenbara: Mass Effect har alltid främst handlat om karaktärer, dialog och story, och så är även fallet i Mass Effect: Andromeda. Faktum är att det känns som att ordningen är återställd efter det något skeva Mass Effect 3, som i alla fall fick mig att sucka högljutt över de till synes ändlösa actionkorridorerna.

Mass Effect: Andromeda visar sin hand redan efter prologen. Nexus är spelets motsvarighet till originaltrilogins Citadel, en mångkulturell hubb med fokus på mer eller mindre betydelsefulla personer och deras privata problem. Visst kunde jag ge mig ut på jakt efter huvudberättelsens storskurk, men just nu är jag faktiskt upptagen med att ragga upp den här reportern eller nysta fram sanningen bakom rymdstationens första påstådda mord.

Det här kommer antagligen sluta illa.

Välkommen till Apex

Samarbeta eller dö.

Multiplayerdelen i Mass Effect: Andromeda ställer ett fyramannateam mot horder av fiender. Funktionellt och fullt av utrustning att låsa upp, men inget jag fann särskilt intressant. Rekommenderas för dig som vill skjuta skiten med kompisar, både bokstavligt talat och oralt. Resten av oss kan skicka ut AI-team för att skörda belöningarna, eller så inte eftersom inverkan på enspelarkampanjen är tacksamt minimal.

Nexus är inte den enda lugna platsen i Mass Effect: Andromeda och en av höjdpunkterna är den första kontakten med en av galaxens fredliga raser som bara råkar vara bosatta i ett drömskt, tropiskt paradis. Det är underbart att bara gå omkring och insupa atmosfären och bekanta sig med den lokala kulturen och rasens historia i det närbelägna museet.

Spelaren har också ett eget rymdskepp, och även om Ryders Tempest är mindre än Shepards Normandy är det ändå ett sant nöje att utforska alla vrår och tala sig hes med besättningen. Kompanjonerna i Mass Effect: Andromeda når inte upp till Garrus och gänget (en smått omöjlig uppgift med tanke på de nostalgiska band jag har till originalkaraktärerna) men är ändå intressanta på sitt sätt och kommer utrustade med egna uppdrag, även om de är långt ifrån lika bra som i Mass Effect 2.

Precis som vanligt är det i de personliga historierna man hittar de starkaste känslorna och ögonblicken, och inte i det storslagna huvudspåret. Mass Effect: Andromeda finner styrka i lugnet.

ETT ENORMT ÄVENTYR

De senaste dagarna har jag ätit, sovit och andats Mass Effect: Andromeda. I skrivande stund har jag spelat 37 timmar och resans slut är fortfarande bara en diffus prick någonstans vid horisonten. Mass Effect: Andromeda är ett enormt spel och det lockar mig ständigt att skjuta upp huvuduppdragen till förmån för sidoberättelser som verkar minst lika livsviktiga och som jag måste se upplösningen av precis nu. Jag har drömt om det här spelet, så intensiv och indragande har upplevelsen varit.

Jag gillar Mass Effect: Andromeda väldigt mycket. Men det kunde ha varit bättre. Många av uppdragen känns som meningslöst fluff och jag ser lite rött när till och med kompanjonernas uppdrag involverar långa utflykter till mitten av ingenstans för att skanna någon konstig mojäng.

Spelet är även buggigt; det kraschade en handfull gånger för mig och karaktärer tenderar att ploppa in och ut ur spelvärlden lite hur de vill. En gång blev jag till och med dödad under en pågående konversation med en annan karaktär. Animationerna har även de varit rejält omtalade på internet, men helt ärligt har de inte stört mig särskilt mycket, även om de bryter inlevelsen då och då.

Jag håller fortsättningsvis Mass Effect 2 som ett av världens bästa spel. ”Så nära mitt drömspel någon kommit hittills” skrev jag i min recension för en webbsida som inte längre finns, och Mass Effect: Andromeda tar tyvärr flera steg tillbaka i jakten på perfektion. Det är frustrerande lite för ofta, lite för omständligt, lite för oslipat. Men när allt träffar rätt bjuder det på en smått magisk upplevelse. Var beredd på en rejäl tidsinvestering, bara. Andromeda-galaxen är vidsträckt som få och äventyret har bara börjat. Mänsklighetens nästa kapitel är ditt.

Ibland blir Ryder bara så jäkla trött.
Mass Effect: Andromeda Reviewed by - .
4.2

Utslag

84
84
En oslipad men storslagen rymdsaga.
Sidor: 1 2

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar