facebook_pixel
Desync

Desync

Ultrasvår arenashooter, interaktiv musikvideo och blålila huvudvärksgenerator.

Desync är ett spel vars estetik och musikstil jag formligen andas, så det borde – kan man tycka – falla mig i smaken. Det är lika mycket ett musikgenrespel som Hotline Miami, och verkar försöka vara för den växande synthwave-rörelsen vad Doom är för heavy metal, ungefär. Om det lyckas? Njaäe.

Liknelserna med Doom slutar dock inte där. Desync skryter kanske inte offentligt med sina inspirationskällor, men det är svårt att inte se de tydliga influenserna från såväl Doom som Bulletstorm och Painkiller. En arenashooter av den gamla skolan, med andra ord, som överger story till förmån för ren och skär gameplay (som om de vore ömsesidigt uteslutande).

Nivåerna är indelade i en serie separata miniarenor i vilka ett antal vågor av fiender av olika typer måste besegras, och i slutet av varje nivå betygsätts din prestation. Extrapoäng erhålls genom att utföra särskilda kombinationsattacker, som att knuffa in en fiende i vad jag antar är lava, eller att knocka en fiende med ett vapen för att sedan snabbt döda den med ett annat. Detta är dessutom det ända sättet att återfå liv, och utgör tillsammans med dash-funktionen spelets egentligen enda utmärkande drag, rent mekaniskt.

 

I korthet:

Vad är det?

Arenashooter för utmaningsfetischister och Ipren-lobbyister

Utvecklare

The Foregone Syndicate

Utgivare

Adult Swim Games

Webb

desync-game.com

Cirkapris

150:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

1,5 GHz processor,1GB VRAM grafikkort, 2 GB RAM

 

Framåtvolter? Spelaren får nöja sig med jämfotahopp.

Desync är som bäst när tempot, musiken, kombinationsattackerna och nivådesignen samspelar med den ofta brutala svårighetsgraden i någon form av masochistisk adrenalinkick i neon – när misslyckande efter misslyckande slutar i eufori, en välkoreograferad skjutvapenstango där du lärt dig banans varje vrå, och fiendernas alla rörelsemönster. Tyvärr händer det alltför sällan. Desync slutar oftare i huuvdvärk än eufori, inte minst tack vare de påfrestande distorsionseffekterna och påklistrade avbildningsfelen som ska få det att kännas ”retro”. Om man med retro menar att titta på en gammal 3D-film utan de där blåröda pappglasögonen, det vill säga.

Inte blir det bättre av att spelets kärna – kombinationsattackerna – helt enkelt inte är kul att utföra. Oftare än inte slutar varje strid i en baklängesjakt i cirklar med fienderna hack i häl – det vill säga tills en alldeles extra irriterande fiendetyp helt utan ljudindikation spawnar ovanför dig och har ihjäl dig på ett slag. Ljuddesign-schmuddesign, verkar utvecklarna skrocka.

Faktum är att Desync inte på något plan utom det musikaliska överträffar sina inspirationskällor, och har som enda merit att det är den första kombinationen av sitt slag. Striderna görs bättre i Devil Daggers, kombinationsattackerna i Bulletstorm och estetiken i det kriminellt underuppskattade FRACT OSC.

För mig är däremot det mästerliga soundtracket på helt egen hand valuta för pengarna – och tur är nog det, för utöver det finns här inte jättemycket att hämta som inte görs bättre på annat håll.

Läs också:

Superfansen som ägnade ett decennium åt att ge Daikatana nytt liv

Hur mycket RAM behöver egentligen din speldator?

Desync Reviewed by - .
3.45

Utslag

69
69
Ett renodlat färdighetstest, men inte mycket mer än så.

Om skribenten

Liknande artiklar