facebook_pixel
Memoranda

Memoranda

Det stora allvaret vill inte infinna sig i det estetiskt tilltalande men ihåliga Memoranda.

En kvinna vaknar upp och tycks ha glömt sitt namn. En märklig tomteliknande figur sitter och svamlar bredvid sängkanten. På gatan står en katt och sjunger opera. Den vakna världen tycks mer drömlik än drömmen. Memoranda handlar om identitet, och om sökandet efter just det som spelet tyvärr i stort saknar – mening och mål.

Utan att egentligen peka ut någon riktning alls börjar Memoranda kasta diffusa pussel efter spelaren. Märkliga karaktärer talar i gåtor på ett sätt som inte är fascinerande utan snarare poserande och frustrerande. Jag kommer på mig själv med att lösa pussel utan att förstå eller bry mig om varför.

Då och då får man ledtrådar om vart spelet leder tematiskt, men det är så pass valhänt berättat att nästan varje spår rinner ut i sanden. Något potentiellt intressant presenteras, och man börjar känna sig försiktigt hoppfull. Men då rusar spelet istället vidare mot nästa skruvade scen utan att ta tillvara på det som byggts upp tidigare. Och så håller det på.

Resultatet blir ett mischmasch av surrealistiska infall som inte leder någon vart.

Lägg till detta att den förment förnumstiga humorn faller rejält platt, inte minst tack vare ett riktigt irriterande röstskådespeleri som pendlar mellan att försöka för hårt att låta viktigt och svårt, och att anstränga sig å det grövsta för att vara tokroligt. Utan att lyckas.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett surrealistiskt och visuellt fint litet äventyr som snavar på sina ambitioner

Utvecklare

Bit Byterz

Utgivare

Digital Dragon

Webb

kickstarter.com/projects/1929139578/memoranda

Cirkapris

140:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 3,3GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Fran Bow

Musiken i spelet är ofta riktigt bra.

Att använda surrealism och metaforer som narrativa grepp kan vara fantastiskt starkt. När det görs rätt, som i det gripande och fenomenala Fran Bow, är surrealismen ett starkt verktyg för att gestalta högst verkliga ting genom en överdriven overklighet. I Memoranda känns det oftare som om utvecklarna försökt stila, snarare än att de tänkt igenom vad de faktiskt vill ha sagt.

Således står vi här med ett peka-klicka-äventyr med ologiska och tämligen trista pussel där belöningen för att lösa dem inte är tillräcklig för att driva på spelandet. Även i den märkliga värld Memoranda målar upp känns pusslen lösryckta, och känslan är att jag mest vandrar mellan fragmenterade och endast löst tematiskt sammankopplade scener som sällan lyckas smälta samman till en helhet.

Memoranda har stunder av skönhet då det träffar rätt. Där musiken, estetiken och manus faktiskt samarbetar för att skapa något speciellt och eget, men så tappar det snart fokus igen och går vilse i sin egen drömlika värld. Det finns något genuint bra begravet här, men utvecklarna har inte fått fason på sin vision.

Ni får ursäkta plattityden, men det är en svår konst att skapa stor konst. Det är lätt att uppskatta ambitioner, men när det siktas högt blir också fallet desto hårdare. Och det måste få vara så. Jag tycker om Memoranda för att det försöker, även om det inte alls är ett särskilt bra spel.

Läs också:

Recension: Så bra är svenska pixeläventyret Alwa’s Awakening

Homebound är ett svenskt rymdäventyr i VR

Memoranda Reviewed by - .
2.9

Utslag

58
58
Fenomenal musik och estetik kan bara delvis rädda det här frustrerande och ofokuserade äventyret.

Om skribenten

Alfred Holmgren

Omunter utvandrare med fäbless för långa promenader, rökiga arkadhallar och korta arbetsdagar. Har fler konsoler än kromosomer. Följ honom för allt i världen inte på Twitter.

Liknande artiklar