facebook_pixel
Tales of Berseria

Tales of Berseria

Recension: Tales of Berseria

Benny kollar in den senaste delen av Namcos japanska rollspelsföljetång.

Överkommer arkaisk speldesign med hjälp av starkt historieberättande.

Det råder en allmän missuppfattning om att japanska rollspel är simpla. I alla fall brukade det göra det kring millennieskiftet, när motsättningarna mellan den österländska och västerländska skolan var som allra hårdast. Idag känns det som att situationen till stora delar är den rakt motsatta.

De västerländska rollspelen har utvecklats till den folkligaste av genrer. På Youtube har 80-plussaren Shirley Curry blivit världskänd för sitt Skyrim-spelande, och när Mass Effect: Andromeda släpps senare i år skulle jag bli överraskad om gränsen mellan action och rollspel inte är tunnare än någonsin förut.

De japanska rollspelen har däremot knallat på som vanligt. Final Fantasy försöker förnya sig med jämna mellanrum, men i övrigt dominerar den traditionella designen. Spelen struntar i att försöka hitta en ny publik och riktar sig till de redan frälsta.

TÅRTA PÅ TÅRTA

Namcos Tales-serie debuterade förvisso så sent som 1995, men har sedan länge hittat sin nisch bestående av realtidsstrider och fri 3d-navigering på avgränsade slagfält. Istället för att finslipa kärnan för varje ny del har man bara byggt ut den – likt valfritt sportspel – och delsystemen har blivit så många att de till sist gjort helheten oöverskådlig.

I korthet:

Vad är det?

Japanskt rollspel med gripande berättande och starka karaktärer

Utvecklare

Bandai Namco

Utgivare

Bandai Namco

Webb

talesofgame.com

Cirkapris

475:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Sokobond

Velvet blev lite genererad när hon upptäckte en erotisk roman i morfars hylla.

Tales of Berseria är inte lika enerverande som föregångaren Tales of Zestiria på det här planet, men det känns fortfarande som att jag inte riktigt förstår hur striderna fungerar. Det finns combosystem och statuseffekter, mätare och AI-parametrar. Spelet erbjuder förvisso gott om tutorial-meddelanden, men de inkräktar på det naturliga flytet till den grad att jag till slut ignorerar dem och tar allt på känsla.

Det går i och för sig förvånansvärt bra. På den normala svårighetsgraden plöjer jag fram som ett godståg, men känslan av att inte egentligen veta vad jag sysslar med sitter alltid kvar i bakhuvudet. Jag vet att det förr eller senare kommer en strid som biter tillbaka rejält, men tills vidare lever jag i nuet och koncentrerar mig på de saker som jag verkligen uppskattar med spelet.

EN NARRATIV KOVÄNDNING

Tales of Zestiria var en klichésoppa av rang. Den unga manliga helyllehjälten var utvald av universum självt och idoliserad av alla. Därför är det så sanslöst skönt att Tales of Berseria vänder på myntet fullständigt. Det här spelet må vara en prequel till Tales of Zesteria, men sett till ton och stämningsläge rör det sig om en helt annan best.

Magilou och Bienfu är ett riktigt radarpar!

I spelets inledning mördas Velvets bror Laphicet av den stoiske Artorious. Därefter fängslas hon i flera år och utvecklar demoniska krafter tillsammans med ett bottenlöst hat mot mannen som krossade hennes familj. Velvet rymmer från sin fångenskap och tillsammans med ett gäng likasinnade kompanjoner ger hon sig av mot rikets huvudstad där Artorious numera styr och ställer.

En bit in på färden ansluter en namn- och viljelös pojke, och inom kort får han upp ögonen för sin nyfunna frihet och vad det innebär att leva. Velvet döper pojken till Laphicet, och han blir en fokuspunkt för den lilla mänsklighet och empati hon fortfarande har kvar.

Detta, tillsammans med gängets underdogstatus och terroriststämpel, gör berättelsen överraskande indragande. Jag älskar de här karaktärernas interaktioner, och deras motivationer är i samtliga fall lätta att ta till sig. Det gör inte så mycket att jag fortfarande inte tycker att striderna riktigt levererar när det är så här intressant att bara få reda på vad som kommer hända härnäst.

Spelmässigt sett är Tales of Berseria föråldrat, överbelamrat och förvirrande. Men handlingen och karaktärerna väger upp för alla snedsteg med råge, en gripande lagom melodramatisk japansk berättelse om saknad, vrede och botgörelse.

Oh, Magilou!

Velvet och Laphicet i all ära, men den verkliga stjärnan i Tales of Berserias ensemble heter Magilou. Jag älskar henne. Hennes vassa attityd förgyller varje scen, och jag saknar henne så fort hon inte är bild. Hon representerar allt jag älskar med överdrivna japanska karaktärsporträtt och kommer därmed reta gallfeber på de flesta, men jag bryr mig inte. För mig är hon perfekt.

Tales of Berseria Reviewed by - .
4.05

Utslag

81
81
Tolerera spelmekaniken, älska karaktärerna och berättelsen.

Om skribenten

Alfred Holmgren

Omunter utvandrare med fäbless för långa promenader, rökiga arkadhallar och korta arbetsdagar. Har fler konsoler än kromosomer. Följ honom för allt i världen inte på Twitter.

Liknande artiklar