Tagga galet i Shantae: Half-Genie Hero.
Ordbokens definition av ”klämkäck” borde omedelbart bytas ut mot en bild på Shantae, halvanden med det långa lila håret och de dansanta höfterna. Arbetet som skyddsande åt den lilla staden Scuttle Town håller henne ständigt i farten, på uppdrag som präglas av färgglad hysteri.
Det hela påminner lite om ett barnprogram, om än möjligen med fler toppiga animebröst än Disney Channel hade kommit undan med. Den halvbarnsliga humorn är också det som jag tror tidigt avslöjar hur mycket man kommer att uppskatta spelets stil. Exempel: tycker du att frasen ”Destroy Poop Toot!” är rolig? Gratulerar, då kommer du att gilla det. (Jag skrattade för övrigt i typ tio minuter.)
Förutom att slåss med hårpiska och magi kan Shantae använda sig av dans för att på övernaturlig väg anta olika skepnader. Dessa öppnar upp nya platser och förmågor: till exempel kan hon klättra på väggar som en apa, bli en krabba för att utforska under vattnet eller ett träd för att skaka loss helande apelsiner från dess grenar. Förvandlingarna känns varken påklistrade eller onödiga, utan känns välintegrerade och får spelet att sticka ut på ett sätt som det annars inte gjort.
I korthet:
Vad är det?
Färgglatt, taggat plattformsspel. Sååå taggat
Utvecklare
WayForward
Utgivare
WayForward
Webb
wayforward.com/games/shantae-half-genie-hero/
Cirkapris
190:-
Pegi
Ej klassificerat
Spelat på
Intel Core i7-4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM
Shantae lyckas dessutom med det som är kanske viktigast för ett plattformsspel: när jag får stryk eller störtar i fördärvet känns det alltid som att det är mitt eget fel. Ni vet känslan: om jag bara hoppar bättre nästa gång så slipper jag bli krossmördad av en blodtörstig sjöjungfru! Efter ett tag blir man dock, som i så många Metroidvania-spel, så allsmäktig att det är lätt att släppa strategin och falla tillbaka på buttonmashing. Det resulterar i att jag kände mig mer stolt över min spelarinsats i början, när jag bara hade två hjärtan och saknade både helande föremål och magi, än senare i spelet när jag kommit till rätta med mina krafter.
Ett annat minus i kanten är att man för det mesta får klura ut kontrollerna själv. (Det kan här vara värt att nämna att spelet rakt igenom är designat för att spelas med handkontroll.) Det handlar inte om något oöverkomligt, men blir störande när man står där på en lucka man ska ner i men inte kan lista ut hur. Sedan var jag å andra sidan kanske den enda ungen i världen som läste manualerna till Game Boy-spel från pärm till pärm innan jag startade dem, så ta det jag säger med en nypa salt.
Allt som allt är Shantae: Half-Genie Hero ett härligt spel. Att kämpa mot enorma ökenlarver och hoppa mellan flygande mattor till det glättiga soundtracket är alldeles exalterande. Precis som de bästa människorna är detta ett spel som aldrig tar sig självt på för stort allvar – samtidigt som det gör vad det är menat att göra riktigt, riktigt bra.