facebook_pixel
Watch Dogs 2

Watch Dogs 2

Hackar originalspelet och uppdaterar det på flera viktiga sätt, trots enerverande karaktärer.

Första Watch Dogs var en butter historia. En hämndhistoria med en huvudkaraktär som tog sig på ett komiskt stort allvar skapade gott om ofrivillig humor i ett sterilt och torrt spel. I Watch Dogs 2 har utvecklarna fokuserat på lekfullhet och spelglädje istället. Fortfarande med irriterande karaktärer, dock, om än av helt andra anledningar.

Jag får väl börja med att erkänna att jag överskattade originalspelet en aning. För det första var jag en av få som inte hade tekniska problem med spelet på pc. För det andra roades jag av den extrema dissonansen mellan det högtravande berättandet och spelarens handlingar. Huvudkaraktären sökte hämnd för nära och kära, men dödade hundratals andras nära och kära i sin kamp – helt utan självinsikt. Det roade mig. Mer än det borde, för spelet var högst mediokert.

Det blir ännu tydligare när jag börjar spela Watch Dogs 2, som faktiskt fokuserar på att göra hackandet roligt, och den öppna världen njutbar att utforska. Det var ju så här det borde varit från början, så klart.

Vacker, levande stad

Spelets version av San Fransisco är färggrann och läcker. Inte den snålblåsiga och skitiga stad det ryktas vara i verkligheten – utan en vibrerande drömversion. Det är staden som har den egentliga huvudrollen i Watch Dogs 2.

Det är staden jag är nyfiken på, och hur jag kan experimentera med den och jävlas med dess invånare, och inte den klena ursäkten till story som Ubisoft försöker pracka på mig.

I korthet:

Vad är det?

Ett actionspel där kod är mäktigare än vapen

Utvecklare

Ubisoft

Utgivare

Ubisoft

Web

watchdogs.ubisoft.com/watchdogs/en-gb/home/

Pris

580:-

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i5 3,3GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Golden Gate-bron på kvällskanten. Det är en fin stad.
Golden Gate-bron på kvällskanten. Det är en fin stad.

Du ikläder dig rollen som en outhärdlig hipster som tillsammans med en handfull lika outhärdliga idioter driver en hackergrupp. Ert mål är att sätta åt överheten med barnsliga attacker som att spraya pekfingrar på väggar och stjäla bilar från filminspelningar för att filmen inte representerar hackerlivet korrekt. Främst är ni uppmärksamhetstörstande posers som mäter framgång i antal likes och följare. Faktum är att erfarenhetspoäng här mäts i just följare.

Det hela är tänkt som ett skämt, så klart, men det är inte särskilt roligt. Snarare störigt, och gör att det aldrig är storyn eller karaktärerna som driver på mitt spelande. Snarare spelar jag trots detta. Dessutom är försöket att ironisera över hipster- och hackerkultur i sig självt så hipsterposerande att det hela faller platt rakt på ansiktet. Watch Dogs 2 försöker vara medvetet komiskt, men är i själva verket lika aningslöst i sitt narrativ och sin ton som första spelet. Vilket i och för sig är lite komiskt när jag tänker efter.

Jag förstår syftet, att försöka parodiera de ofta hemska gestaltningarna av hackers i popkulturen genom åren. Men resultatet är mest en flinande självmedveten variant av den bisarra gamla 90-talsrullen Hackers – där karaktärerna utan ironi hackar genom att hamra snabbt på tangentborden till tonerna av Prodigy.

Med tiden vänjer jag mig vid karaktärernas ständiga kacklande, och valhänta försök att relatera till sin nödpublik med trötta, tillgjorda referenser till Star Wars och diverse 80-talsnostalgi. Det blir till ett bakgrundsbrus, något jag inte tar notis om för jag är upptagen med att bryta mig in i en välbevakad anläggning med hjälp av en drönare och en mobiltelefon.

Hack the world

När jag susar fram längs med de soliga gatorna i San Fransisco inser jag plötsligt att jag inte behöver klättra upp i torn, aktivera antenner eller göra något annat sådant där som Ubisoft brukar tvinga mig att göra i deras open world-spel.

Ah, himmelriket för en hipser.
Ah, himmelriket för en hipser.

Det är oerhört befriande. Staden är öppen från början, och ju mer jag utforskar desto mer upptäcker jag. Istället för att tvingas låsa upp del för del genom repetitiva spelmoment. På så vis är det lätt att bara göra de sidogrejer som faktiskt roar mig, och skita i resten. Jag behöver inte delta i några tråkiga racingtävlingar, och jag måste inte låsa upp alla uppgraderingspoäng om jag inte absolut vill ha alla uppgraderingar.

Watch Dogs 2 är ovanligt snällt med spelarens tid, och låter dig mestadels göra saker i din egen takt. Efter en föredömligt kort inledning lämnas du vind för våg att strutta runt i staden för egen maskin. Det fösta jag gjorde var att stjäla en båt för att ta en tur på det ytterst inbjudande havet, och spana in Golden Gate-bron från undersidan.

Sedan snodde jag en sådan där mobil lift och började springa omkring på taken för att skrämma måsar och duvor. För att jag kan.

Möjligheterna att hacka är betydligt bättre avvägda den här gången gentemot första spelet också. Inte bara i biljakter, då du kan fälla ner bommar eller spränga gasledningar i ansiktet på förföljare. Du kan också blockera gator genom att hacka bilar, eller fly upp på taken med en lift. Du kan förvirra dina motståndare genom att få deras mobiler att balla ur, och du kan till och med krascha helikoptrar.

Allra roligast är nog att kalla in gängkrig, eller att skicka polisen på någon stackare du irriterar dig på. Om du vill förbi en vakt kan du skicka ut en falsk arresteringsorder på honom och vips kommer snuten och hjälper till. Det är väldigt underhållande.

Skrota vapnen

Som bäst är Watch Dogs 2 när du helt struntar i att använda skjutvapen. Allt du behöver är din mobiltelefon, egentligen. Ja, och en drönare. Och en liten radiostyrd bil. Och en elpistol. Och ditt närstridsvapen. Men det är allt, jag lovar.

Du kan under spelets gång låsa upp nya skjutvapen i en 3D-skrivare i basen, men det behövs inte. Eldstriderna är på sin höjd mediokra, och bör undvikas. Det är mycket roligare att smyga och söva vakter genom att gillra diverse fällor i miljöerna, som ett slags hackerversion av Metal Gear.

Faktum är att du kan infiltrera en anläggning och slå ut alla där utan att ens sätta din fot på det förbjudna området. Skicka in din uppgraderade drönare, släpp lite elchockbomber, gillra lite fällor, släpp lös en gasläcka eller skicka in ett våldsamt gäng och vips så kan du spatsera in oupptäckt och plocka upp vad det nu än är du är ute efter.

Det passar dessutom upplägget mer om du inte beter dig som en mordisk psykopat som mejar ner stackare som försöker hanka sig fram på underbetalda vaktjobb för utsugande storföretag. Det rimmar extremt illa med den självpåtagna rebelliska andan huvudkaraktärerna svänger sig med. Jag har också svårt att se att de skulle få så många entusiastiska följare om de betedde sig som rena terrorister.

Modeshow

Huvudkaraktären är en odräglig hipster, vilket han med glädje visar i sättet han klär sig. Här är vinterns mode enligt Watch Dogs 2.

Hipster_-_Ananas_bnzanj

1. Ananashipster

Hipster_h%C3%A4st_rjomqa

2. Hästhipster

3. Miami Vice-hipster

Att gillra explosiva fällor i trafiken är genuint underhållande.
Att gillra explosiva fällor i trafiken är genuint underhållande.

Å andra sidan – att förära Watch Dogs 2 med logiskt tänkande är väl att missa poängen. Narrativet är ändå totalt befängt, så eventuella ludonarrativ dissonans gör väl varken till eller från. Det viktiga är vad som gör spelet roligt att spela – och där är det tveklöst så att det är roligare att använda sig av det som gör spelet unikt och hacka dig fram istället för att skjuta.

Där första Watch Dogs var en smärre katastrof på pc har tvåan tagits emot bättre. Ironiskt nog hade jag inga problem alls med första spelet. Det flöt helt okej för mig. Tvåan, däremot, som tycks vara bättre optimerat överlag om man ska tro rapporterna från spelare, har jag haft en del strul med. Jag kan få det att flyta fint även på relativt höga inställningar, dock med regelbundna fps-drops under hetsiga biljakter. Men inget som stör särskilt mycket. Vad värre är så blir spelet liksom hackigt periodvis. Som om det måste ta små mikropauser för att ladda. Oftast när jag vrider kameran eller svänger med ett fordon. Det kommer och går, och det spelar ingen roll om jag spelar på högsta eller lägsta grafikinställningarna. Jag är inte ensam om att ha problemet, men för att vara rättvis så tycks det fungera bra för majoriteten av spelarna.

Med andra ord är Watch Dogs 2 en förbättring på i stort sett alla punkter gentemot första spelet. Om humorn varit mer träffsäker och karaktärerna roliga snarare än töntiga så hade det varit en smärre fullträff. Ubisofts San Fransisco är oavsett detta en underhållande plats att leva ut sina inre hackerfantasier i.


Hacking på film

Det är inte helt lätt att hitta bra filmer om hackers. En av få som fortfarande är oemotståndligt charmig är gamla Wargames. Här är några filmer som inte håller lika bra:

The_Net_w5am7w

The Net

Sandra Bullocks hacker upptäcker stor konspiration när en tydligt synlig ikon i webbläsaren låser upp ett hemligt nätverk. Mycket trovärdigt.

Hackers_yeeg9l

Hackers

Angelina Jolie och Matthew Lillard i en film som på egen hand sammanfattar allt som är fel med hackers på film. Bara frisyrerna räcker för att orsaka 90-talsöverdos.

Swordfish_elha0w

Swordfish

Har John Travolta som hackerskurk och en scen där Wolverine måste hacka samtidigt som en kvinna utför oralsex på honom. Osmart film.

Watch Dogs 2 Reviewed by - .
3.95

Utslag

79
79
En klar förbättring gentemot det grådaskiga originalet. Roar trots misslyckade försök till humor.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar