facebook_pixel
Fira Skyrims födelsedag med fem anledningar till att Oblivion var bättre

Fira Skyrims födelsedag med fem anledningar till att Oblivion var bättre

Skyrim fyllde fem år i fredags – så vad passar bättre än att påminna alla om att Oblivion var ett bättre spel?

Av PC Gamer-redaktionen

1. Guild-quests

Skyrims guilds hade starka berättelser och spännande äventyr, men de bleknar fullständigt jämte dem i Oblivion. Oblivion hade sin Fighers Guild-questline med dess fruktansvärda avslöjande efter att du dödat en grupp goblins, Mages Guild-berättelsen fylld av intriger, necromancers och en förvånansvärt stor mängd förödelse, och Thieves Guild-uppdragen som kulminerade i den rafflande stölden av en Elder Scroll från det kejserliga palatsets innersta gömmor.

Det bästa av dem alla var, förstås, Dark Brotherhood (varning: spoilers följer). Tog man en tupplur efter att ha dödat någon som kanske inte förtjänade det, resulterade det i en rekryteringsförfrågan från en medlem i Dark Brotherhood, Lucien Lachance. Om man tackade ja skickades man ut för att eliminera en serie måltavlor medan man jobbade sig upp i Dark Brotherhood-hierarkin.

Berättelsen inkluderar ett fantastiskt uppdrag där man besöker en fest och måste döda alla närvarande, med bonusmålet att se till att ingen vet att man själv är mördaren. Man kan prata med sina måltavlor, lista ut de bästa metoderna för att isolera dem från resten av gästerna, och döda dem en i taget, medan man hela tiden riktar misstankarna åt andra håll. Till slut kan man till och med övertala en av de två återstående gästerna att döda den andra, vilket gör ens eget jobb så mycket enklare. Briljant, brutal underhållning.

Och Dark Brotherhood-storyn har dessutom en fantastisk twist.  Halvvägs igenom en serie lönnmördaruppdrag dyker plötsligt Lucien upp för att fråga vad i helvete man har haft för sig. Det visar sig att någon fifflat med instruktionerna man tagit emot, och att man ovetande ägnat de senaste uppdragen åt att mörda medlemmar av Dark Brotherhoods innersta krets!

Det slutar med att Lucius själv klandras för misstaget, varpå han torteras, hängs upp som ett stycke kött, och till viss del blir uppäten! Det är ett genuint chockerande och nedslående ögonblick att se honom naken, död och vanställd. Lucien var den smartaste och coolaste killen i spelet, någon som var alldeles för cool för att sluta sina dagar häng upp och ner, med halva ansiktet borta. Såna saker drabbar väl inte coola människor? I Oblivion gör det det. Herregud, vilken fantastisk story.

2. Magisk kreativitet

Vissa av de mer komplexa inslagen från Oblivion fick stryka på foten i Skyrim – kanske i ett försök att strömlinja spelet för att tilltala en större publik. I synnerhet blev vi av med möjligheten att crafta magier. Genom att använda en Altar of Spellmaking öppnade man ett fönster där man fick välja bland magierna man lärt sig och kunde använda, varpå man fick skapa skräddarsydda magier baserade på dem. Man kunde välja en magis räckvidd, hur stort område den skulle påverka, samt hur länge – parametrar som avgjordes av Magicka-kostnaden och ens skill level. Man kunde blanda och kombinera effekter, stapla magier på varandra, och till och med namnge dem. Det var en fantastisk feature, och dess frånvaro i Skyrim känns bara ännu märkligare idag, när crafting blivit ett så pass stort element i många spel de senaste åren.

3. Daedra är bättre än drakar

Okej, vi erkänner att huvudstoryn i Oblivion inte direkt är särskilt briljant. Att stänga de förbannade Oblivion-portarna, en efter en efter en, är ett himla harvande. Men om du frågar oss så är det roligare att slåss mot Oblivions Daedra än Skyrims ändlösa, och ärligt talat rätt trista, parad av drakar.

Första gången man ser en drake i Skyrim är det väldigt häftigt. Första gången man strider mot en är det väldigt spännande. Sedan slåss man mot en till. Och en till. Och en till. Till slut blir det långtråkigt, och inte mer än ett irritationsmoment, något som tvingar en att kliva av hästen i en minut eller två. Numera suckar vi rakt ut varje gång en drake börjar cirkla oss, och många gånger har vi dödat den och plockat på oss allt loot så snabbt att vi redan är i full färd med att lämna över dess benknotor till en oimponerad butiksinnehavare innan vi absorberat dess själ.

Vi föredrar Daedra eftersom de inte sveper ner mot oss när vi är ute och jagar hjort eller vandrar igenom en stad eller plockar nirnroot längs en flod. Dessutom har Oblivion ytterligare fördelar i form av att man kan upptäcka Mythic Dawn-agenter; till synes vanliga invånare som i hemlighet dyrkar sekten. Upptäckte du någonsin att en drake var utklädd till en normal medborgare i Skyrim? Nej. (Det hade dock varit rätt coolt.)

4. (En aning) Bättre expansioner

Egentligen är det nästan oavgjort på den här punkten, men vi ger med minsta möjliga marginal poängen till OblivionSkyrims expansioner var det lite si och så med: Dawnguard gav dig chansen att bli en vampyr, men erbjöd inte så himla mycket äventyrande, och Hearthfire lät dig bygga ett hus – kanske ett slags föregångare till vad som så småningom skulle bli funktionen att bygga en bosättning i Fallout 4 – men det var inte vidare kul. Dragonborn var däremot väldigt bra, men det mest hypade inslaget, att rida på drakar, var något av en besvikelse.

Oblivions fick expansionerna Knights of the Nine, som inte direkt var särskilt vidsträckt men hade en suverän huvudstory, och Shivering Isles, som erbjöd ett par dussin timmar av spännande och bisarra äventyr där man får möta The Prince of Madness, bli hans förkämpe, och till slut bära hans krona. Resten av Oblivions DLC var till större delen inte vidare minnesvärt (förutom Horse Armor Pack, som ingen någonsin kan glömma) – de gav oss ett par quests för att lägga beslag på ett nytt högkvarter, men Mehrune’s Razor stod ut genom att erbjuda ett överraskande stort underjordiskt område att knivhugga sig igenom om man råkade vara en lönnmördare. Inte illa alls.

5. Level scaling

Vi vet att många inte var så förtjusta i faktumet att fienderna i Oblivion går upp i nivå parallellt med spelaren, och vi förstår förstås varför. Det finns en viss tillfredsställelse i att utvecklas till en monstruöst kraftfull varelse som med lätthet kan utplåna horder av fiender – samma fiender som fick en att lägga benen på ryggen när man hade lägre level. Det handlar om att belönas för sina framsteg: de där problemen du knappt rådde på i början förintas nu av ett enda svärdshugg, och det känns bra.

Oblivion belönades man den här njutningen, och vi är de första att erkänna att det var lite märkligt. På låga nivåer kunde man kanske bli anfallen av en desperat stråtrövare iklädd paltor, eller jagas av ett par vargar. När man väl gått upp några nivåer märker man att stråtrövaren har på sig bättre utrustning, och att vargarna bytts ut mot mycket elakare vildsvin. Levla upp ytterligare så kommer rånaren vara klädd i en dyr glasrustning, medan vildsvinen förvandlats till fruktansvärda pumor. Man får aldrig chansen att förinta de där stackars enkla skeletten när man kommer tillbaka med högre nivå, eftersom de är borta – ersatta av wraiths och andra monster. Det känns inte helt logiskt.

Det finns dock en fördel, och det är en stor fördel: spelet ger dig en otrolig frihet så fort du avslutat tutorialen. Du kan gå vart du vill på kartan, precis vartsomhelst, och möta en välavvägd utmaning. Du behöver inte oroa dig för att bli slaktad på ett ögonblick bara för att du är på level 2 och att du gått in i ett område med level 20-fiender. Istället är världen din att utforska, varenda kvadratcentimeter av den, så fort spelet börjar på riktigt. Mindre realistiskt? Mindre uppslukande? Tja, vi skulle nog svara ja. Men man får så mycket större frihet, och varje gång man påbörjar ett nytt äventyr kan man börja precis var man vill.

6. Bonusanledning!

Adoring Fan. Du låtsas hata honom, men egentligen älskar och saknar du honom. Gå tillbaka och spela Oblivion. Han väntar på dig.

Kolla även in:

De bästa moddarna till Skyrim Special Edition

Elder Scrolls VI kommer inte visas upp på länge

Ta en tur i Skyrim Special Edition

Farmor Shirley firar 300 let’s play-filmer med Skyrim

Om skribenten

Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Några favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War-serien. Har du en vass penna eller idé, kontakta mig!

Liknande artiklar