facebook_pixel
Call of Duty: Infinite Warfare

Call of Duty: Infinite Warfare

Ta kampen ut bland stjärnorna, men vänta dig inte för mycket nyheter.

Ända sedan första Modern Warfare har Call of Duty-serien rört sig allt längre ifrån de starka kampanjerna som var fokus i de första två spelen. Istället har multiplayer fått all uppmärksamhet. I Infinite Warfare är det för ovanlighetens skulle just kampanjen som fått mest uppmärksamhet, medan multiplayer trampar vatten.

När jag recenserade Black Ops 3 skrev jag att det kändes som en greatest hits-samling. Som sådan borde det också ha fått agera avslut för det Call of Duty vi sett upprepas nu i snart ett decennium, sedan första Modern Warfare. Och på ett sätt har Infinity Ward tagit ett kliv i rätt riktning – med kampanjen.

Det är så klart samma fokus som alltid på explosioner och stora actionscener, men det är mycket bättre balanserat och betydligt mer engagerande än det sömnpiller vi bjöds på i Blops 3. Många fans har beklagat sig över att serien nu åker ut i rymden, men det är ärligt talat det bästa som hänt Call of Duty på länge. Flygsekvenserna erbjuder välbehövlig variation, och upplägget där du själv kan välja mellan huvuduppdrag och kortare sidouppdrag är smart. Variationen i miljöerna är också välkommen. Visst får vi som vanligt mängder med laboratorier, fabriker och ändlösa korridorer, men också vulkaniska planeter och rymdpromenader ovanför vår kära jord.

I korthet:

Vad är det?

Call of Duty-serien tar steget ut i rymden

Utvecklare

Infinity Ward

Utgivare

Activision

Web

callofduty.com

Pris

580 kr

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GeForce GTX 1070, 16 GB RAM

2
Skurken. Han är inte snäll.

Storyn är inget speciellt, men den är konsekvent genomförd och karaktärerna är sympatiska. Intrigen kretsar kring en utbrytargrupp av kolonister på Mars. De hatar av oklar anledning jorden och dess invånare och har utvecklat ett fascistiskt, militaristiskt styre som över allt annat vill erövra hela solsystemet.

Call of Duty har inte handlat om krig på väldigt, väldigt länge. Infinite Warfare är som en Call of Duty-variant av Star Wars, och det är en bra sak. Det är antingen det, eller vända om helt och gå tillbaka till första spelets mer realistiska skildring av krig – och det lär inte hända.

För lite Hasselhoff

Även om kampanjen nu är mer engagerande och rolig att spela än på evigheter så är inte spelet utan problem. Dels så är mekaniken väldigt lik den i Titanfall 2, men inte alls lika flödande och tillfredsställande. Du kan springa på väggar och göra dubbelhopp, men det är inte lika snabbt och tajt som i konkurrenten. Faktum är att Titanfall 2 slår Infinite Warfare på fingrarna både i multiplayer och singleplayer. Det gör ju inte Infinite Warfare dåligt, men det gör att det får svårare att hävda sig i konkurrensen.

Lägg till detta riktigt jobbiga tekniska problem i pc-versionen och det är svårt att inte bli frustrerad. Musacceleration, ryckighet och diverse buggar sätter käppar i hjulet. Även lagg i multiplayer är ett problem för många.

Jorden har fest. Gissar vad som händer sen?
Jorden har fest. Gissar vad som händer sen?

Apropå just multiplayer så är det en trist historia i år. Inga av de fyndiga idéerna i kampanjen får utrymme i multiplayer. Det är bara mer av samma. Spring, dö, respawna och repetera i oändlighet. Det känns nästan deprimerande att än en gång påbörja den långa resan att låsa upp vettiga vapen, och motivationen tryter särskilt när de tekniska problemen dessutom stör.

Zombieläget har sina poänger, men samtidigt gör de för lite med konceptet. I Black Ops 3 var hela noir-estetiken snyggt genomförd, men 80-talspastischen vi får här känns trött och gjord. Humorn är irriterande, och David Hasselhoff används på tok för lite. Han spelar en DJ som kan hjälpa dig om du har lite tur och låser upp honom. Överlag är dock zombieläget mer av samma, så om det är vad du vill ha så får du nog det du önskar.

Överlag är Infinite Warfare både en frisk fläkt och trist stiltje på samma gång. En fyndig kampanj, men med på tok för idéfattigt multiplayer – och så sedvanligt slapp pc-port även den här gången. Det sträcker sig efter stjärnorna, men når inte riktigt ända upp.


Sagan om Call of Duty 4: Modern Warfare Remastered

Eller hur Activision retade gallfeber på sina fans

modern warfare remastered

När det blev klart att det kommer en remaster på fanfavoriten Modern Warfare så var många fans glada. De blev mindre glada när det blev känt att de måste köpa en specialversion av Infinite Warfare för att få spela den.

Men hur håller då spelet idag? I multiplayer håller det faktiskt förvånansvärt bra. En del är säkert varma minnen av krigets fasor, men faktum är att det finns en enkelhet och råhet i Modern Warfares onlinebataljer som saknas i Infinite Warfare. Det är helt enkelt roligare att spela detta snart tio år gamla spel i multiplayer.

Kampanjen, däremot, har inte åldrats särskilt väl. Intrigen är trögt berättad, och förutom enstaka scener (atombomben) så är nivåerna mest utdragna skjutgallerier. Den fantastiska Chernobyl-banan undantagen. Den håller än. Men utöver de små ljuspunkterna är det en grådaskig, enformig historia. Det ser fantastiskt ut, dock.

Är det värt att skaffa Infinite Warfare bara för att få Modern Warfare Remastered? Det korta svaret är nej. Det långa är neeeeeeej. Det är lite roligt att återbesöka en gammal favorit i serien, men bättre att vänta och ha is i magen tills Activision fattar att det måste släppas separat.

Call of Duty: Infinite Warfare Reviewed by - .
3.35

Utslag

67
67
En förvånansvärt bra kampanj, men trist multiplayer och tekniska besvär drar ner helhetsintrycket.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar