facebook_pixel
Titanfall 2

Titanfall 2

Dynamiken mellan snabb människa och kraftfull maskin är den stora styrkan med Titanfall 2.

Titanfall är ett av mina favoritspel från 2014. Det sålde hyfsat och har en respektabel fanskara. Ändå slog det aldrig på så där bred front som man kan förvänta sig av ett påkostat AAA-lir i fps-genren, och spelarbasen spreds för vinden när betalmaterialet anlände. Nu är uppföljaren här och gör i princip allting rätt. Frågan är om någon kommer bry sig?

För er som missade förra spelet kan Titanfall beskrivas som ett slags evolution av Call of Duty. Vilket är rimligt med tanke på att utvecklarna Respawn Entertainment grundades av Jason West och Vince Zampella, som tidigare skapade just Call of Duty hos Infinity Ward. Titanfall utspelar sig i en framtid där mänskligheten koloniserat delar av världsrymden. Krig uppstår mellan olika fraktioner och för den som tjänstgör inom armén är pilot det finaste man kan bli. Dessa är nämligen mästare på att navigera titaner (stora, fruktade plåtmonster) på slagfälten.

Den allra största skillnaden mellan originalspelet och Titanfall 2 är att det denna gång finns en riktig singleplayer-kampanj. Respawn lovar manusmässigt guld och gröna känsloskogar där det speciella bandet mellan pilot och titan står i centrum. Ambitionen är god men manuset blir aldrig mer än knappt godkänt. Ointressanta karaktärer och bitvis hafsigt berättande gör att jag egentligen aldrig bryr mig om vad som händer. Den torra humorn som min titan plågar mig med i tid och otid är förvisso ganska skojig, men räcker inte för att skapa det där utlovade emotionella utbytet mellan människa och maskin.

I korthet:

Vad är det?

Snabb shooter med evolverat Call of Duty-DNA

Utvecklare

Respawn Entertainment

Utgivare

Electronic Arts

Web

titanfall.com

Cirkapris

500 kr

Pegi

16 år

Testat på

Intel Core i7-6700K 4 GHz, Geforce GTX 1070, 16 GB RAM

Vyn inifrån en titan.
Vyn inifrån en titan.

Spelmässigt är det dock en riktigt bra kampanj. Jag parkour-rusar på bråte i luften mitt bland farliga explosioner. Jag kliver ner i min titan och möter andra robotar i stora bossfighter. Jag teleporterar runt med en tidsvrängande uppfinning i ett väldigt roligt moment som bjuder på både pusselknåpande och tung action. Det är ett hopkok av spelets alla styrkor, ett cirka fem timmar långt äventyr där det nästan helt saknas onödig utfyllnad.

Styrkan med Titanfall 2 – det som gör spelet så bra och skänker det en egen identitet i en annars ganska homogen genre – är kontrasten mellan att spela till fots och i sin titan. Som soldat är Titanfall 2 ett Call of Duty på steroider: det går tokfort att springa längs väggar, dubbelhoppa i luften och svinga sig fram som någon framtida Spindelmannen med en änterhake. Allt eftersom du dödar fiender och tar kontrollpunkter i multiplayer-matcherna så fyller du en mätare. När den är maxad kan du kalla in en titan och förutsättningarna förändras radikalt.

Inget bra läge att vara utan sitt vapen.
Inget bra läge att vara utan sitt vapen.

Titanerna är kraftfulla men långsamma bjässar som käkar soldater till frukost i raka en mot en-situationer. Soldaterna har dock några behändiga knep de kan ta till för att klara livhanken. Kartorna är designade med både trånga utrymmen och öppna ytor. Att till exempel ta sig upp på taken, dit titanerna har svårt att nå, kan vara en god idé. Där kan soldaterna plocka fram sina anti-titan-vapen som är specialdesignade för att göra skada på maskiner. Men då gäller det å andra sidan att vara på sin vakt så inte någon annan soldat smyger fram och sparkar ner en eller skjuter en i huvudet med prickskyttegevär. Resultatet av den här dynamiken blir ständigt föränderliga matcher som alltid håller mig på tårna. Möjligheten att skräddarsy såväl piloter som titaner med vapen och förmågor bidrar ytterligare till variationen.

Som uppföljare är Titanfall 2 lite bättre på allting, vilket är en bedrift i sig med tanke på hur bra originalspelet var. Den här gången har Respawn dessutom lärt sig sin läxa och släpper alla framtida spellägen och kartor gratis, till alla. Det är beundransvärt i en tid där season pass är närmast obligatoriskt i AAA-land.

Märkligt nog har EA valt att lansera denna mycket underhållande och egensinniga shooter mitt emellan bjässarna Battlefield 1 och Call of Duty: Infinite Warfare. Exakt hur stora konsekvenser det får för spelarbasen återstår att se. Gillar du snabba shooters och är redo för något mer än Call of Duty föreslår jag att du hjälper den på traven.


PC Gamers favorit-titaner

Ronin

Ronin

Ronin går nog hem särskilt väl i Japan, för där verkar man inte kunna bli mycket coolare än en gigantisk mech med ett lika gigantiskt svärd. Mycket råstyrka i närstrid och hög mobilitet banar vägen för effektiva hit and run-attacker.

Northstar

Northstar

En plåtburkssniper som kan kedja fast motståndare i marken och gör monstruös skada från långa avstånd. Specialförmågan att sväva ovanför marken och bombardera allt och alla med missiler är också en stämningshöjare.

Scorch

Scorch

Långsam men med rejäl eldkraft. Bokstavligt talat. Scorch tänder eld på gas, skapar flammande ytorpå marken och smälter inkommande projektiler med sin stekheta sköld. Burn baby burn!

Titanfall 2 Reviewed by - .
4.45

Utslag

89
89
Snabbt, roligt och varierande. Kanske också årets bästa shooter.

Om skribenten

Mattias Frost

Smålänning i Dalarna som spelar alldeles för mycket mmorpg. Och allt annat också, för den delen. Några odödliga favoriter: Monkey Island, Theme Hospital, World of Warcraft, Team Fortress 2 och massor av obskyra indietitlar.

Liknande artiklar