facebook_pixel
Syndrome

Syndrome

Läcker design bäddar för en atmosfärisk upplevelse, som tyvärr är mindre kul att faktiskt spela.

Antalet skräckspel som inspirerats av Amnesia, Soma och P.T. har fullkomligen svämmat över marknaden senaste åren. Tyvärr har få av kopiorna varit i närheten av sina förebilder, dock. Syndrome är ett ärligt försök att faktiskt bygga på den väntade mallen en aning. Istället för att bara vandra runt och gömma sig i skåp får du nu också slåss lite mellan varven, och lösa enklare pussel.

Det känns rent spontant till en början som en bra väg att gå – åtminstone till en början. Vid det här laget har det blivit lite väl bekant att gå omkring i ett spökhus och vänta på att saker ska hända, eller monster ska jaga en längs en mörk korridor. Få saker dödar skräck som förutsägbarhet.

Syndrome försöker därför para den mer lågmälda skräcken med klassisk survival horror. Någon timme eller så in i spelet får du tag i ett par vapen och kan börja försvara dig så smått. Det är fortfarande sällan en bra idé, men det går. På så vis har spelet mer gemensamt med Alien: Isolation än, säg, Layers of Fear. Här är faran påtaglig, och du riskerar att bli mördad om du inte är försiktig.

I korthet:

Vad är det?

Ett atmosfäriskt skräckspel som snavar på just spelbiten

Utvecklare

Camel 101

Utgivare

Camel 101

Web

syndrome.camel101.com

Cirkapris

220:-

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GeForce GTX 970, 8 GB RAM

Den här ohyfsade snubben lär få punga ut för ett nytt biljardbord. Den där fläcken går inte bort.
Den här ohyfsade snubben lär få punga ut för ett nytt biljardbord. Den där fläcken går inte bort.

På gott och ont är inledningen det bästa i hela spelet. Till en början finns varken monster eller vapen, utan stämningen byggs upp mot det stundande hotet – allt medan du försöker förstå vad som hänt på det rymdskepp där du befinner dig. Särskilt ljuddesignen är effektiv och skapar en genuin oro hos mig när jag smyger runt mörka hörn. När fienderna väl dyker upp är deras blodisande vrål tillräckligt för att jag ska hoppa högt. I alla fall tills jag ser dem, för på nära håll är de allt annat än skräckinjagande. Och att slåss mot dem är en trög, trist affär där man slår ett sävligt slag och backar lite och sen repeterar. Även pistolen känns underväldigande att använda.

Lägg till detta även en onödigt tidskrävande och omständlig uppdragsstruktur där man tvingas långsamt masa sig fram och tillbaka mellan samma områden om och om igen. Vår käre protagonist (han heter Galen i efternamn, passande nog) orkar nämligen bara springa en kort bit innan han blir helt andfådd. Och den sprinten måste man spara på utifall att något monster får syn på en. Resultatet är ett tradigt backtrackande som dödar spänningen istället för att driva på narrativet. Där spelet borde tvinga ut mig på okänt vatten slösar det istället bort min tid på platser jag redan utforskat.

Här finns andra irritationsmoment också, som buggar (om du har en Xbox 360-handkontroll inkopplad hänger sig spelet), allmänt klumpig styrning och dumheter som att man tar skada av knappt synliga elkablar som ligger här och var på golvet.

Jag uppskattar ambitionen att faktiskt göra ett klassiskt survival horror, och atmosfären är verkligen effektiv. Tyvärr är monsterdesignen, uppdragsstrukturen och striderna på tok för svajiga i längden.

Min knivskarpa intuition säger mig att något är fel här.
Min knivskarpa intuition säger mig att något är fel här.
Syndrome Reviewed by - .
2.75

Utslag

55
55
Det börjar bra, men sedan blir det alltmer tungrott – och allt mindre otäckt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar