facebook_pixel
Mafia III

Mafia III

Dessa formbrytande konfrontationer tillhör spelets tveklösa höjdpunkter, och jag hade gärna tagit fler av dem i utbyte mot ett några timmar kortare spel. Eller ännu hellre: ett gäng personliga uppdrag som skulle bredda Lincoln som karaktär – kanske rentav några glimtar av hans tid i Vietnam – och låta honom (och spelaren) vila från det metodiska mördandet en stund.

Problemet är inte att dussinsysslorna inte håller måttet. Problemet är att det finns för många av dem, och att de återanvänds för ofta. Varje gång Lincoln ska ta över ett nytt distrikt av staden fylls kartan med ikoner, och man avverkar dem en efter en tills spelet säger att man är klar. Uppdragstyperna blir väldigt snabbt bekanta, och alla former av dynamik lyser med sin frånvaro.

Spelmekaniken är dock välgjord i grunden – tredjepersonsstriderna med skyddsmekanik är inte originella på något sätt, men vapnen är alla tillfredsställande att använda med köttiga huvudskott. Den talande voodoodockan är ett märkligt men användbart inslag i arsenalen, och komiken vet inga gränser när sex gangstrar samlas runt den bara för att sprängas i luften av en välriktad granat.

Oftast ges man också möjligheten att smyga, och de spåndumma fienderna gör det lätt att sätta planerna i verket och ta sig fram till uppdragets huvudmål helt obemärkt. Lokalerna man besöker är varierade och innefattar allt från köpcentrum till byggnadsplatser, men tillvägagångssättet sitter snart i ryggmärgen.

EN ORC I GANGSTERKLÄDER

När jag spelar Mafia III påminns jag om min tid med World of Warcraft. Jag har varken överdrivet roligt eller urbota tråkigt den största delen av tiden, men eftersom jag hela tiden arbetar mot omedelbara delmål är det väldigt lätt att sitta kvar och spela vidare. I World of Warcraft jagar man alltid nivåtaket. I Mafia III tar man över distrikt för att tjäna mer pengar, inhandla nya häftiga vapen och permanenta uppgraderingar.

Tidigt i spelet introduceras Lincoln Clay för voodoodrottningen Cassandra, den burduse Thomas Burke och Mafia II-veteranen Vito Scaletta. Efter några personliga tjänster blir de Lincolns omedelbara underbossar, och genom spelets gång måste man fördela stadens distrikt mellan dem. Det är en ständig balansgång att hålla alla nöjda, och om man spelar sina kort fel kan det hända att de gör uppror och förråder en. Om man lyckas, å andra sidan, låser man upp värdefulla uppgraderingar som gör gangsterlivet lättare. Eller i klarspråk – förmildrar vissa av uppläggets mer tidsödande delar.

I början av spelet måste man plocka upp underbossarnas utbetalningar personligen, vilket bara är tråkigt. Med en av Vitos uppgraderingar blir processen automatiserad, vilket är oerhört tacksamt, men det påminner om speldesign man vanligtvis hittar i mobilspel med mikrotransaktioner. Hangar 13 vet att systemet är irriterande, och de vet att spelarna kommer bli glada över att kunna skippa det – så varför finns det ens i spelet till att börja med? Vilket syfte fyller det?

Bästisarna

Glöm John Donovan och fader James – det här är Lincolns sanna vänner.

KOMPISAR (1)

JACKIE D

Behöver du vapen? Jackie D kommer susande på studs, och säljer allt från skrikande voodoodockor till raketkastare. Den absoluta majoriteten av din förmögenhet går rakt ner i Jackies ficka, men det är hans tjänster värda.

KOMPISAR (2)

HANK MCGAHEE

Stjäl inte andras bilar, slå bara en signal till Hank så levererar han allt från terrängfordon till sportiga vrålåk. Vart han tar vägen efter avslutad leverans vet ingen, men vi är ganska på att han kan teleportera sig. Han är trots allt odödlig.

KOMPISAR (3)

BETTY

Om du dör går du miste om en del av dina kontanter, så ring Betty med jämna mellanrum för att placera pengarna i säkert förvar. Med en uppgradering kan hon dessutom plocka upp utbetalningar från dina underbossar. Betty, vi älskar dig.

MAFIA3 (14)
Karaktärsmodellerna ser ännu bättre ut i rörelse.

 

Sidor: 1 2 3 4

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar