facebook_pixel
World of Warcraft: Legion

World of Warcraft: Legion

World of Warcraft: Legion visar att Azeroth ännu har mycket att ge.

Av Steven Messner

World of Warcraft: Legion har ett tungt kors att bära. På flera sätt känns det som en ursäkt för misstagen som begicks i förra expansionen, Warlords of Draenor. Misstag som fått många att tro att World of Warcrafts dagar var räknade. Nu måste Legion inte bara kompensera för felstegen, utan också bevisa att World of Warcraft inte lever på lånad tid. Trots allt det är Legion den mest själsäkra expansionen Blizzard någonsin släppt ifrån sig.

Burning legions invasion av Azeroth är kanske en av de mörkaste konflikterna i World of Warcraft hittills, ett intryck som hamras hem av Broken shore-introt – som lånar från Game of Thrones genom att nonchalant döda viktiga karaktärer. Den där självsäkerheten jag ser i Legion kommer dock inte bara från storyn – utan från en självmedvetenhet om att detta är sjätte gången Blizzard släpper en expansion. Som Illidan nog skulle säga, de är väl förberedda.

På bruten mark

Prologen till expansionen både startar och (om du tillhör the Alliance) slutar med en smäll, men jag var lite besviken över att den inte håller uppe den dagen d-aktiga spänningen efter öppningskapitlet. Där Warlords of Draenor fångade känslan av att invadera ett fiendeland och få in en skakig fot, så känns de första timmarna av Legion inte alls lika dramatiska. Det var en besvikelse till en början, men när jag begav mig ut i de nya zonerna och började gräva i de olika uppdragen försvann den känslan.

I korthet:

Vad är det?
En demonbesatt expansion med återvunnen kärlek till klasserna
Utvecklare
Blizzard

Utgivare

Blizzard

Web

eu.battle.net/wow/en/legion

Cirkapris

330:-

Pegi

12 år

Testat på

Intel Core i5 3570k,GTX 970, 16 GB RAM

world-of-warcraft-legion-review-2
Vissa order halls har särskilda fördelar, som Dreamgrove med sina portaler till olika delar av Azeroth.

Alla de nya zonerna demonsterar Blizzards berättande och världsbyggande när det är som bäst. Miljöerna är fantastiskt tjusiga och guidar mig med lätt hand från ett uppdrag till nästa. Den regniga kustremsan i Aszuna är min favorit. De raserade alvruinerna som punkterar det lågmälda landskapet framkallar en sorgsen skönhet, som en klassisk målning som mattats av tiden. Uppdraget som handlar om spöket av en prins som söker försoning är bara tragisk. Generösa mängder röstskådespeleri och mellansekvenser genom uppdragen hjälper till att väcka min sympati med karaktärerna jag slåss tillsammans med.

Det är nästan märkligt att allt är så deppigt när jag samtidigt har så förbannat roligt. I grund och botten handlar uppdragen i Legion om samlande och stridande, men istället för att vara tradiga och förutsägbara blir de en gissningslek där du aldrig vet vad som väntar härnäst. Ibland har uppdragen en unik liten twist, som när jag använder en skvadron av drakelings för att förstöra försvarstorn medan en galen trollkarl regnade magiska missiler i huvudet på mig. Om inte annat har uppdragen udda karaktärer som hamnat i någon sorts bisarrt problem – som en grupp strandande sjömän som används av enorma jättar i ett slags Pokémon-strider. Till och med ett simpelt eskortuppdrag blev en förtjusande upplevelse när den manamissbrukande alven jag red med hela tiden var tvungen att stanna för att få sig en fix.

Bitvis är Legion direkt fånigt, trots sin apokalyptiska huvudstory, vilket injicerar ett underbart mått av personlighet i karaktärerna jag möter. På grund av det uppnår Legion något anmärkningsvärt för att vara ett MMO – när jag ser ett frågetecken på kartan ser jag inte något jobbig att beta av för att nå nivå 110, utan en inbjudan till något roligt.

world-of-warcraft-legion-review
Stormheim är ett grådaskigt kustområde som bebos av ”inte riktigt men nästan”-vikingarna Vrykul.

Legions endgame-raids kommer inte bli fullt tillgängliga än på några veckor, men world quest-systemet är en smart omarbetning av dagliga quests som måhända inte ersätter behovet av nya uppdateringar i längden, men borde förhindra att Legion känns gammalt mellan uppdateringarna. World quests är i princip Diablo 3: Reaper of Souls äventyrsläge, fast flyttad rakt av till World of Warcraft. Det förvandlar hela Broken isles till en end game-zon när du nått 110 – vilket betyder att jag inte är fast i ett område för att göra samma uppdrag om och om igen. Istället hoppas jag runt på öarna från dag till dag för att beta av olika uppdrag i hopp om bättre loot. När jag väl hunnit spendera lite mer tid med den fullständiga endgame-upplevelsen hoppas jag ha en tydligare bild av om Legion kommer kännas enformigt under kommande månader. För tillfället är jag optimistisk, så länge Blizzard kan hålla uppe tempot. Legions endgame borde bli mer tillgängligt och tillfredsställande än Warlords of Draenor någonsin var.

Hög klass

Att beta av uppdrag på löpande band timme ut och timme in kan förstås kännas grindigt oavsett hur uppfinningsrika de är, så jag är alltid lättad när Legion ger mig en anledning att ta en kort rast. Att ta hand om de nya ”order halls” som fungerar som mitt huvudkvarter ger avbrott i äventyrandet med jämna mellanrum. I grund och botten är order halls en variant på garrisons i Warlords of Dreanor. Jag har återigen följeslagare som jag kan skicka ut på uppdrag som kan ta flera dagar, men här har du bara fem att hantera istället för dussintals. Jag gillar att jag slipper oroa mig över att bygga och uppgradera byggnader. Istället har spelet ett simpelt, mer fokuserat system där jag forskar fram nya uppgraderingar till min bas. Bäst av allt är att jag inte längre är ensam i min bas som i föregångarens garrisons. Det är trevligt att återvända hem för att se alla mina druidbröder hänga tillsammans.

Order halls är bra på att etablera långsiktiga mål, men min favoritaspekt är något som World of Warcraft har saknat i åratal – klassidentitet. Varje order hall är unik för varje klass, och alla frammanar den associerade mytologin och personligheten på kraftfulla vis. Druidernas hem, Dreamgrove, är en förtrollande äng som genomsyras av uråldrig mysticism. I jämförelse är Fel hammer – det demoniska rymdskeppet där demonjägarna tar av sig skorna och lägger upp fötterna på bordet efter en lång dags mördande – fullt av brinnande, olycksbådande grön energi, och demoner fastkedjade i väggarna.

world-of-warcraft-legion-review-1
En liten uppdatering i ljussättningen gör underverk i vissa områden.

Det finns inget bättre sätt att kolla in Warcrafts förbättrade klassidentitet än att ta den nya demon hunter-klassen på en provtur. De är, utan tvekan, den mest genomarbetade klass Blizzard någonsin skapat. Jag är inte förtjust i deras emo-tendenser, men det är lätt att förlåta när min karaktär förvandlas till ett vildsint monster och utrotar en grupp murlocs med laserstrålar som skjuter ut från hans förbannade ögon. Även om jag inte finner dem lockande nog att byta från min kära druid så är demon hunters högklassigt coola.

Det som gör demon hunters så roliga, särskilt deras skadeutdelande specialare, är hur smidiga och rörliga de är både i och utanför strid. Jag känner mig alltid som det coolaste att beträda Azeroth sedan Arthas först plockade upp Frostmourne – oavsett om jag rusar genom en flock monster, bakåtvoltar undan en attack eller bara använder deras fladdermusliknande vingar för att glida genom luften.

Kulturmärka vapen
Om det är en aspekt av Legion som inte lyckas i sitt syfte så är det de nya artefakt-vapnen. Varje klassinriktning har nu sitt eget unika vapen de får behålla tills nästa expansion. Det växer i styrka tillsammans med ens karaktär. Jag är dock ganska likgiltig inför hur artefaktvapnen fungerar, dock. Å ena sidan gillar jag att de har sin egen form av erfarenhetspoäng som jag kan använda för att låsa upp ett färdighetsträd och förbättra mina förmågor. Å andra sidan har jag svårt för hur de framställs som unika och legendariska när alla andra spelare med samma inriktning har ett likadant vapen.

world-of-warcraft-legion-review-4
Druider är extra sköna för deras artefaktvapen ändrar också deras djurform.

Det går att göra kosmetiska förändringar till vapnens utseende för att försöka göra det mer unikt. Jag är dock ändå inte övertygad om att detta är ett bättre system än det traditionella farmandet efter bättre vapen i grottor och raids. Turligt nog är inte de märkliga artefaktvapnen tillräckligt för att förta min entusiasm för Legions övriga bedrifter.

Det finns dock ett massivt förbehåll som hotar den där entusiasmen – Warlords of Draenor gjorde mig också väldigt uppspelt vid release. Men sedan ignorerade Blizzard expansionen i över ett år, vilket ledde till en av de mörkaste perioderna i World of Warcrafts historia. Med kvaliteten på uppdragen, order halls och en återupprättad klassidentitet tror jag ändå att Blizzard vill vinna tillbaka vårt förtroende – men en expansion definieras inte helt av sitt första kapitel. De kommande uppdateringarna kommer i slutänden att avgöra hur vi kommer att minnas Legion.

Även om mycket av endgame-materialet, som raids och ”mythic+”-grottor inte är tillgängligt än så representerar Legion redan World of Warcraft när det är som allra bäst. Även efter veckorna med betan och nu med den officiella releasen så kan inte de svagaste inslagen – som artefaktvapnen – inte förta det faktum att jag haft väldigt roligt med att utforska Broken isles. Legions eftermäle må bero på vad som komma skall, men det som är tillgängligt nu gör mig uppspelt över World of Warcraft på ett sätt jag inte känt sedan min dvärgjägare tog sina första steg in i Dun Morogh för ett decennium sedan.

Ledsen, Cyclops. Nu finns en ännu coolare hjälte som skjuter laser ur ögonen.
Ledsen, Cyclops. Nu finns en ännu coolare hjälte som skjuter laser ur ögonen.
World of Warcraft: Legion Reviewed by - .
4.5

Utslag

90
90
Om Blizzard kan fortsätta leverera så banar Legion vägen för vad som kan bli World of Warcrafts absoluta höjdpunkt.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar