facebook_pixel
Pan-Pan

Pan-Pan

Ett pussel där varje bit är så vacker att man vill hänga upp den på väggen.

Det är Pan-Pan som till slut sätter fingret på exakt vad jag saknade i The Witness:

En gnutta mänsklig värme.

The Witness var så mycket hjärna att det inte fanns något rum för ett hjärta. Hur mycket solen än sken över pussel-ön orkade den själsliga temperaturmätaren aldrig över nollgradersstrecket. När det var över kände jag mig alldeles tom.

Pan-Pan är likt The Witness i den bemärkelsen att det handlar om att promenera runt i en liten öppen värld och lösa pussel genom att avkoda de ledtrådar som finns i omgivningen.

Pan-Pan är olikt The Witness i samtliga övriga bemärkelser. Det handlar om en figur som reser bland stjärnorna i sitt, som det ser ut, väldigt hemmagjorda rymdskepp. Sedan kraschar hon förstås på en planet och måste laga sin farkost genom att få tag på de reservdelar som finns utspridda i landskapet, gömda bakom gåtor. Allting utspelar sig i ett isometriskt perspektiv som för tankarna till det klassiska Little Big Adventure och det ännu mer klassiska dioramat, tittskåpet. Precis som när det kommer till riktigt välgjorda dioraman är det en fullständigt fascinerande visuell upplevelse. Som om någon skurit ut en bit av världen och förminskat den – en miniatyrverklighet med bevarad detaljrikedom. Det ska också sägas att Pan-Pan är vackert som en (vacker) dag. Med några få grovt tillyxade polygoner och en osviklig känsla för färg och form har den svenske enmansutvecklaren Emil Berner lyckats skapa en värld fylld av liv och skönhet.

 

 

I korthet:

Vad är det?

Little Big Adventure möter The Witness

Utvecklare

Spelkraft

Utgivare

Might & Delight

Web

mightanddelight.com/pan-pan/

Cirkapris

130 kr

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core I7 2600K, Nvidia GTX 780, 16 GB RAM

pan pan 2
I början är man lite förvirrad.

Och här löser man alltså roliga små pussel. Det börjar rätt svårt – när man får springa omkring fritt utan riktigt ha fått reda på vad som krävs av en – men blir trevligt nog lättare och lättare, allt eftersom man, på ett Zelda-minnande sätt, tillskansar nya förmågor och använder dessa för att veckla ut världen.

Det mest minnesvärda med Pan-Pan är dock inte pusslen, utan pusselbitarna. Alla de karaktärer som egentligen bara skapats som en del av spelets gåtor, men som laddats så mycket charm att man skulle vilja ta med dem i rymdraketen hem. Man vill inte lämna den märklige eremiten som bor i en hydda av blad och grenar, precis vid stranden av en dunkel tjärn, djupt inne i skogen. Eller den äppelälskande jättegrodan. Eller den vilda fågelmamman, som med ett maniskt leende på läpparna försöker skydda sina ägg från att användas som pusselverktyg.

Efter två-tre timmar får man ändå göra det, för då är spelet slut. Och ska man fortsätta jämförelsen med The Witness så låter det ju väldigt lite. Och ska man fortsätta jämförelsen ännu mer så måste det sägas att det knappast är lika påkostat och inte heller lika sylvasst intelligent. Men Pan-Pan har något som varken går att köpa för pengar eller räkna ut:

Värme. Mänsklighet. Ett bultande hjärta.

Pan-Pan Reviewed by - .
4.2

Utslag

84
84
The Witness fast mysigt.

Om skribenten

Liknande artiklar