facebook_pixel
Okhlos

Okhlos

Okhlos är ren våldsfilosofi.

Platon. Aristoteles. Pythagoras. Filosofer, alltså. Inte kända för att vara direkt våldsbejakande, eller atletiskt byggda svärdsvingare. Men i Okhlos spelar du en filosof som tar sig an den grekiska mytologins fetaste monster och gudar, om än med viss hjälp från lokalbefolkningen. Ett slags God of War med klipska citat, kan man säga.

Det du i praktiken gör i Okhlos är att vifta med ett banér, och alla du rekryterar från omgivningarna följer det automatiskt. Du styr din lille filosof med tangentbordet och banéret med musen, och det gäller att hålla fienderna ifrån dig. Om du dör tar en annan filosof i ditt lilla huligangäng över och om du får slut på små togaklädda gubbar är det game over. Då börjar du om i början av den procedurellt genererade nivån och måste än en gång kämpa dig igenom framslumpade grekiska byar, städer, skogar, slagfält och helveteshålor.

Frenetiskt klickande på vänsterknappen får dina invånare, soldater och slavar att attackera det du pekar på. Håll in högerknappen för att försvara och använd diverse tangenter för att dra ihop eller sprida ut den — förhoppningsvis — växande folkhopen. Det är allt du gör, och till en början räcker det för att hålla mitt intresse uppe medan jag slår mig igenom diverse titaner och fiendesoldater. Tematiken är oerhört stark och det märks att utvecklarna gjort sin hemläxa. I Delphi kan du till exempel springa på urnor med lustiga gaser som förvandlar någon av dina undersåtar till ett orakel med glödande ögon och alla de enheter du rekryterar ser sådär lagom fantasy-antika ut.

I korthet:

Vad är det?

Tokroliga, kaotiska klickfester i antika Grekland

Utvecklare

Coffee Powered Machine

Utgivare

Devolver Digital

Web

coffeepoweredmachine.com/okhlos

Cirkapris

180 kr

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core i5-3570 3,4GHz, Nvidia Geforce 660Ti, 8 GB RAM

bildtext1
Benskydd eller episka jet-boots? Vi gissar på det senare.

Tyvärr räcker den tokroliga spelmekaniken inte riktigt ända fram. Efter ett par timmar börjar det kännas lite enahanda att vansinnesklicka sig igenom den ena likartade kartan efter den andra, för att ta sig till en utgång som i sin tur leder till en liknande bana. Den grafiska stilen varierar en hel del och fienderna har lite olika attackmönster och utseende. I praktiken är dock skillnaden inte så stor och jag saknar en bandesigners vana hand när jag återigen möts av en karta där hus, träd, djur och fiender är utströdda lite på måfå och måste letas upp en efter en för att jag ska kunna ta mig vidare.

Det hjälper inte heller att den vackert retropixliga grafiken gör det svårt att se vad som händer när det blir intensivt på skärmen. Muspekaren försvinner i gyttret och jag klickar på måfå, vilket oftast resulterar i seger, men det känns ofta som om det beror mer på slumpen än på något jag gör.

Filosofi i all ära, men även om det här spelet är rätt kul ett tag, så hade det behövt en mer fokuserad designfilosofi för att bli riktigt njutbart. Idén är fantastiskt fånig och stilen skönt retro, men utförandet är i längden lite för trist.

Okhlos Reviewed by - .
2.6

Utslag

52
52
En vansinnig och rolig idé, som i längden faller på enformig nivådesign.

Om skribenten

Liknande artiklar