facebook_pixel
Master of Orion

Master of Orion

Dags att utforska den gamla hederliga världsrymden igen.

Jag blickar ut över hela universum. Alla stjärnsystem, som i sin tur rymmer alla möjliga världar och varelser. Det slår mig plötsligt att jag äger allt detta. I de flesta andra strategispel kan man erövra en enda futtig värld. I Master of Orion kan du lägga universum under dina tyranniska fötter. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte är en bra känsla.

Master of Orion-serien har alltid varit en personlig favorit för mig. Första spelet lade en lovande grund, som uppföljaren sedan fulländade. Det tredje spelet, från 2003, är det bäst om vi glömmer. Det försökte göra något nytt, vilket är lovvärt, men föll tyvärr platt. Sedan den floppen har serien varit död. Tills nu, då NGD Studios och utgivaren Wargaming startar om serien med nya Master of Orion.

Den som spelat något av de första två spelen kommer att känna sig som hemma direkt. Det mesta är sig likt i Master of Orions vidsträckta universum. Du börjar med en planet i ett solsystem någonstans i världsrymden. Du har några klena stridsskepp och ett koloniskepp, och sedan är det bara att börja bygga, utforska och expandera. Beroende på din spelstil kan du fokusera på krig, forskning, produktion eller en kombination som passar dig. Så länge du skaffar dig makt är alla vägar gångbara och tillåtna.

Utforskandet är extremt viktigt oavsett vilken spelstil du väljer. Det gäller att lägga beslag på så bra planeter som möjligt innan motståndarna gör det. Det finns ett antal olika typer av världar som alla har sina för- och nackdelar, beroende på vilken ras du spelar som. Någon ras äter sten och bryr sig inte om huruvida planeten är bördig eller inte, andra gillar att bo i vulkaner, medan en tredje gillar när det är extra hög gravitation. Alla raser känns igen från Master of Orion 2, från de insektsliknande Klackons till de storhövdade plugghästarna Psilons. Precis som i föregångarna kan du också knåpa ihop en egen ras, med de attribut du föredrar.

I korthet:

Vad är det?

En kompetent nystart för en klassisk rymdstrategiserie.

Utvecklare

NGD Studios

Utgivare

Wargaming

Web

www.masteroforion.eu 

Cirkapris

420 kr

Pegi

7 år

Testat på

Intel Core i5 3,3GHz, GTX 970, 8 GB RAM

Kolla även in

Galactic Civilizations 3, PCG 228, 83 %

2
Sakkra-rasen är korkade och fula. Alltså bokstavligen så är det två av deras attribut.

 

Erövra paradiset

Mest åtråvärt i universum är alltid Orion, en planet som bevakas av det mytomspunna superskeppet The Guardian. För att ta dig an det, och erövra Orion, behöver du bygga upp en ansenlig styrka med rejält uppgraderade vapen och sköldar. Men känslan när du koloniserar den titulära planeten är precis lika tillfredsställande nu som i originalen på 90-talet. Det är dock inte nödvändigt att erövra Orion för att vinna, men det finns en klar prestige i att göra det.

Jag saknar dock den invaderande superrasen Antarans från Master of Orion 2. Den var inte spelbar, utan fanns som ett ständigt interdimensionellt hot som kunde dyka upp och ställa till elände med jämna mellanrum. I nya spelet finns de emellertid inte med, vilket tar bort ett litet lager av den komplexitet som fanns i det andra spelet.

En annan sak som saknas är vettiga rymdstrider. Du kan välja mellan att låta datorn avgöra striderna åt dig, titta på dem i en snygg men poänglös filmisk vy eller ta kontroll själv. I Master of Orion 2 var striderna förvisso onödigt långsamma och klumpiga, men samtidigt hade de ett imponerande djup. Det saknas tyvärr helt här, och jag tröttnar snabbt på att kontrollera rymdslagen själv. Jag har för lite inverkan på utgången av striderna ändå för att det ska kännas värt det. Det är utan tvekan spelets största brist.

Som tur är så är imperiebyggandet den främsta poängen med Master of Orion, snarare än rymdstrider. Men de dåliga striderna är ändå en ganska stor brist med tanke på att kriget obönhörligen kommer att bryta ut förr eller senare. I ett i övrigt så slipat spel är det märkligt med ett så fattigt stridssystem.

Trots det har jag mäkta roligt när jag forskar fram nya futuristiska tekniker, bygger upp enorma kolonier, terraformar halvt obeboeliga planeter och ser hur hela universum böjer sig inför mina allt mäktigare rymdfötter. Ett välkommet och kärt återseende av en vän som till stora delar ändå är sig lik.

MAster of Magic

Magiska mästare – Simtex gjorde fler mästerverk

Den numera sedan länge (de stängde igen 1997) insomnade studion Simtex skapade inte bara Master of Orion. De gjorde också ett litet mästerstycke vid namn Master of Magic. Ett grafiskt simpelt, långsamt och lite småbuggigt litet spel med enorma ambitioner – som det rodde iland med. Konceptet var ett Civilization i en fantasyvärld med magi och monster. Än idag har det inte fått någon officiell uppföljare. Hör ni det, Wargaming? Ge oss ett nytt Master of Magic också. Snälla?

Psilons gillar forskning, men är fysiskt klena. Universums plugghästar.

Master of Orion Reviewed by - .
3.75

Utslag

75
75
Slipat, troget originalspelen och tjusig presentation. Dåligt stridssystem drar ner helhetsintrycket, dock.

 

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar