facebook_pixel
Inside

Inside

Playdead tar dig in i en annan verklighet.

Jag har spelat Inside och nu vill jag aldrig läsa dagböcker igen. Eller lyssna på inspelade kassettband fyllda av bekännelser men också – något slarvigt – utspridda över hela städer. Eller titta på informativ graffiti. Eller ta del av något annat av de liknande, ofantlig klumpiga, berättarknep som spelen varit så berusade av under det senaste årtiondet.

För jag har spelat Inside och det är ett spel som inleds med att en pojke börjar springa från vänster till höger på ett tvådimensionellt plan, utan att man får reda på varthän han är på väg, varför han är på väg dit, vem han är eller någonting annat över huvud taget. När han fyra timmar senare rusar i mål har inte ett ord uttalats. Ändå är ens huvud fyllt till brädden av en historia.

Så här är det: Spel behöver inte förlita sig på att berätta på att berätta med ord, ljud eller bilder. Det kan berätta med världar. Och få har gjort det med samma kraft som Inside.

DIMENSIONER

Jag förstår den som betvivlar det påståendet. Det här är, i grunden, bara ett 2d-äventyr som går ut på att springa framåt och lösa vartenda pussel som står i ens väg. Det här är något som spel låtit oss göra i årtionden. Hur skulle Inside kunna tillföra något nytt, utifrån dessa förutsättningar?

Kul att du frågar!

För det första är det inte korrekt att Inside utspelar sig i en tvådimensionell värld. Det bara råkar vara så att pojkens resa går längs en rak linje genom denna värld. Bakom honom öppnar sig ett djup som ofta är svindlande. Det suger liksom till i magen när en lastbil startar och sedan sömlöst försvinner bort, in i bakgrunden och vidare – för inte tala om när en ficklampa plötsligt tänds och en maskbeklädd man börjar springa rakt mot en, ut ur bildens djup.

 

I korthet:

Vad är det?

Pusselspel i 2d, i en fantastisk värld

Utvecklare

Playdead

Utgivare

Playdead

Web

www.playdead.com

Cirkapris

200 kr

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i7 2600K, Nvidia GTX 780, 16 GB RAM

ss_05cb5a63a3f2b458445a7b9ddc48c95e79265978
Skräcken!

Det är detta djup som får Insides dystopiska verklighet att kännas så påtaglig, så verklig, och det är här som danska utvecklarna Playdead kan spela upp de många ordlösa scener som berättar dess historia. Men samtidigt: det är scener som aldrig hade kommit till sin rätt om det inte vore för det låsta 2d-perspektivet. Att vi är tvingade att världen ur den här synvinkeln innebär nämligen att vi ser allting exakt så som Playdead vill att vi ska se det. Dagens blockbusterspel har – trots deras filmiska ambitioner – avsagt sig filmskaparens viktigaste berättartekniska verktyg: kameravinkeln. I deras tredimensionella världar kan spelaren välja att glo på sina fötter istället för det skaparna vill visa. Playdead tar istället full kontroll över kameran, och däri vilar mycket av förklaringen till att de lyckas berätta så mycket, på så kort tid.

Resan går i ösregn, genom majsfält, över hustak och ner under vattenytan, och hela tiden vidare inåt, mot sanningen, mot den lika motbjudande som vackra sista akt som bör bli den stora anledningen till Inside kommer att finnas kvar i mångas medvetande länge. I ens väg står någon form av regim – en iskall makt som förföljer en med maskiner och blodhundar i några av de mest gastkramande jaktscenerna jag någonsin upplevt – och en mängd välgjorda, men i sammanhanget kanske lite väl trevliga, fysikpussel.

Och absolut, både upplägget och historien innehåller högst välbekanta element, men det detaljerade världsbygget, och modet att inte skriva oss på näsan med ens ett enda litet ord, höjer det hela till en nivå där man reagerar på allting som om det vore första gången, ja, nästan som om man upplevde det på riktigt. Det är de riktigt bra spelens signum – de låter en inte stanna på utsidan, de suger in en och sedan är man där. På insidan.

Inside Reviewed by - .
4.35

Utslag

87
87
Sällan har någon berättat så mycket genom att säga så lite. Inside är bra på alla plan.

Om skribenten

Liknande artiklar