facebook_pixel
Furi

Furi

En vacker och välljudande dans med grus i skon.

Game Bakers består av folk som tidigare arbetat på främst Ubisofts storspel, men som brutit sig loss och ideologiskt försökt definiera vad som gör ett bra spel. De nådde slutsatsen att spelutveckling kan liknas vid bakning; rätt ingredienser i rätt mängd innebär helt enkelt ett bra spel. Detta låter ju inte helt revolutionerande, men receptet på snabba hack and slash-spektaklet Furi hade mått bra av några extra avsmakningar och en liten skvätt grillkrydda.

Bilderna som utsmyckar den här recensionen är tokigt snygga. De visar prov på en förståelse för såväl effektiv färglära som smart kameraarbete. De passar riktigt bra i marknadsföring och i anslutning till en sån här text, men under spelandet blir de ofta den slöaste ingrediensen i Furi. De är rena transportsträckor mellan spelets tolv olika bossfajter. Med en knapptryckning går till och med spelets namnlöse protagonist automatiskt mellan slagfälten, och då slipper man tampas med att försöka gå rätt genom de fasta kameravinklarna.

Striderna alternerar mellan att vara Dark Souls:igt ”hoppa undan eller attackera” och att tangera rena ”bullet hell”-shooters. Mekaniken för att hoppa undan attacker är förmodligen det första som kommer att gå dig på nerverna om du bestämmer dig för att åta dig den potentiellt mycket frustrerande utmaningen som Furi innebär. Du kan dodge:a åt valfritt håll genom en knapptryckning, men denna innebär en tillräckligt lång fördröjning för att det alltid ska kännas lite avigt och att snabb reaktionstid inte räcker till. Slagsmålen är upplagda som stilfulla dansuppvisningar, men just mekaniken för att undvika stryk gör att jag ofta får känslan av att dansa i två vänsterskor.

I korthet:

Vad är det?

Hack och slash och skjut och få spö

Utvecklare

The Game Bakers

Utgivare

The Game Bakers

Web

furigame.com

Cirkapris

230 kr

Pegi

16 år

Testat på

Intel Core i7 2600K, GeForce GTX 680, 8 GB RAM

Screenshot 2016-07-12 02.12.57
Killen i kaninmasken snackar mest skit.

Furi lyckas plocka Journeys estetik och mosa ihop den med mekanik lånad från både Dark Souls och oräkneliga japanska shoot ’em ups. Det är heller ingen slump att teamet tackar Hideki Kamiya i eftertexterna. Arvet efter Platinum Games är mycket påtagligt, och de före detta Ubisoft-anställda på Game Bakers har haft en väldigt klar bild av vilken sorts spel de velat göra. Det är stundtals mycket vackert, har ett fulländat elektroniskt soundtrack och kan garanterat hitta sin ganska specifika målgrupp av människor som längtar efter att få stryk. Krystad dialog på fightingspelsnivå, alltför långa lugna partier och ett lite för slappt kontrollsystem gör däremot att jag har svårt att verkligen uppslukas och gå in i den mentala zon som krävs för att kunna spela ordentligt. Här skiljer sig Furi från förebilder som Devil May Cry och Bayonetta. De spelen är tillgängliga även för nybörjare, och lyckas vara mångbottnade på ett sätt som låter oerfarna spelare gå i sin egen takt och förundras av spektaklet medan riktigt duktiga spelare kan sikta på extrem effektivitet och höga poäng. Furi kan inte erbjuda något vidare avslappnat spelande, och blir en dans som verkligen inte passar alla. De utvalda kan däremot njuta av en storstilad koreografi.

Furi Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Snabb och snygg bossrush som har mycket att erbjuda sin nischade publik, trots vissa snedsteg.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar