facebook_pixel
35MM

35MM

Sommarens mörkaste och vackraste spel om att vandra genom övergiven rysk landsbygd.

Det här kan låta chockerande, men det måste ändå sägas: fruktansvärt kul kommer undergången faktiskt inte att bli. Du kommer antagligen att dö. Om du får leva kommer du antagligen att behöva göra det utan dem du älskar. Allt som är vackert och gott kommer att försvinna, allt som är fult och ont kommer att ta dess plats.

Ändå lyckas de flesta spel svepa in sina postapokalyptiska världar i ett romantiskt skimmer.

I synnerhet de amerikanskutvecklade presenterar ofta dessa platser som ett slags nytt vilda västern, där det ”ursprungliga” Amerika har återfötts i den gamla världens aska – och återigen är ett statslöst, jungfruligt land där den handlingskraftige individualisten ohämmat kan ägna sig åt att bli sin egen lyckas smed.

I kontrast till detta har de postapokalyptiska spel som skapats i de forna öststaterna, sympatiskt nog, varit mindre entusiastiska över alltings slut. Och 35MM är inget undantag.

I korthet:

Vad är det?

Stilla förstapersonsvandring genom Ryssland

Utvecklare

Sergej Noskov

Utgivare

Sergej Noskov

Web

Cirkapris

90 kr

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core i7 2600K, Nvidia GTX 780, 16 GB RAM

Skärmavbild 2016-07-06 kl. 17.41.10
Det blir lite flummigt också.

Det här är ett spel om två mäns resa genom övergiven rysk landsbygd, efter att världen drabbats av någon form av dödlig farsot. De verkar inte känna varandra särskilt väl. De går under tystnad, genom disiga skogar, genom ödsliga byar i gryningen, genom utplundrade hus. Trevande samtal vid lägerelden falnar och dör ut. Över dem båda hänger en melankoli så tung att man blir förvånad över att de lyckas hålla sig upprätta.

Jag tycker väldigt mycket om det. Det är så mycket bättre än det rappa men själlösa pladder som storbolagsspelen är fyllda med. Det känns… naturligt.

Den känslan dominerar spelet. Istället för att, som brukligt, ha tänkt ut ett spelsystem och byggt resten kring det, verkar den ryske enmansutvecklaren Sergej Noskov ha tänkt ut en historia och byggt resten kring den. Eftersom han inte har lagt ner en en massa resurser på att skapa mekanik för skjutande behöver han inte känna sig tvungen att peta in 500 eldstrider i sin berättelse. Istället åker pistolen fram vid några tillfällen, då det känns rimligt ur en dramaturgisk synvinkel. Folk kommer att kunna sätta många olika etiketter – promenadsimulator, skräck, pusseläventyr – på spelet, men i grunden är det bara en historia, och en historia kan innehålla många olika saker.

Nu ska det sägas att denna historia även innehåller en del scener som skvallrar väl tydligt om spelets lågbudgetbakgrund, några helt misslyckade inslag och en översättning till engelska som på riktigt knappt får ett ord rätt.

Men det ska också sägas att man när som helst kan ta fram en kamera och börja fotografera. Spelet säger inte till en vad man borde ta foton av – och ger en inte heller några belöningar – det är bara något man kan göra om man vill, om man ser någonting man tycker är värt att föreviga. Och det är då, med det trycket på kamerans avtryckare, som man själv förvandlar spelets mörker till någonting ljusare.

Ja, säger man, världen är förstörd. Men det finns fortfarande det som är vackert. Det finns fortfarande det som är värt att minnas.

35MM Reviewed by - .
3.8

Utslag

76
76
Ibland är det dåligt. Alltid är det oslagbart atmosfäriskt.

Om skribenten

Liknande artiklar