facebook_pixel
World of Warcraft: Legion

World of Warcraft: Legion

Vi går loss på en tidig alfaversion.

Av Leif Johnson

Oden (eller Odyn som han heter i Warcraft) ljög för mig. Jag hade varit den sista att falla i strid, och när han tog mig upp till Valhall på Val’kyrs vingar förkunnade han att jag var den största nu levande krigaren. Så enastående var mina bedrifter att han skänkt mig livet åter för att tjäna som den enda levande hjälten i Halls of Valor. Han sade att ingen annan någonsin hade åtnjutit en sådan ära.

Därför blev jag lite paff när en annan krigare – en gnom dessutom – knatade förbi och ropade ut sin kärlek till Donald Trump.

Så är det i den tidiga alfaversionen av den kommande World of Warcraft-expansionen Legion – det blir ännu en krock mellan onlinerollspelens multiplayernatur och hur de lanserar spelaren som den största hjälten i universum, mitt bland miljontals andra lika största hjältar i universum.

Legion försöker råda bot på en del av problemen i Warlords of Draenor samtidigt som det håller fast vid andra. Det överger klokt nog ensamma garnisoner till förmån för class halls, klasspecifika platser som skapar en känsla av gemenskap (även om de krockar lite med handlingen, som i fallet med min otippade gnom). Legion utökar även friheten i levelsystemet, samtidigt som det lite för gärna vill rada upp en greatest hits-kavalkad ur spelets förflutna. Det moderniserar stridsanimationerna och inför den nya coola demonjägarklassen, tillsammans med färska artefaktvapen, på bekostnad av en del valmöjligheter. Och det är bara de pusselbitar vi fått se hittills. Flera zoner var stängda och halvfärdiga under vår februarivistelse i Legion, och det var svårt att hitta grupper till alla dungeons i och med den glesa alfabefolkningen. Knappast lysande utsikter för ett spel som är tänkt att släppas någon gång i sommar.

PCG290.pre_wow.g2 d42cb6aeed0e4166a4f41f61b2b59cbb

Men Broken Isles är verkligen tjusiga. Vattenfall störtar ner från avlägsna stup, och Vrykul-stugor klänger sig fast vid bergssluttningarna. Den vidsträckta (och ofärdiga) högalvstaden Suramar upptar en stor del av kartan och slår med lätthet Stormwind i omfång. I och med ett ökat ritavstånd kan man se längre än någonsin. Många utsikter ger samma känsla som att blicka ut över en vidsträckt dal i Montana eller North Dakota i USA. Vad gäller handlingen kommer den knappast som någon överraskning. The Burning Legion anfaller igen och demoner väller fram ur portaler för att ta våra jobb och vapen. Precis som i Warlords av Draenor vädjar handlingen till spelarnas nostalgi. Warlords hanterade det åtminstone med lite finess när det tog med oss till ett ”alternativt” Draenor som vagt gick att känna igen från Burning Crusade anno 2007. Legion, å sin sida, omfamnar idén med ett ”nöjesfälts-mmo” lite väl tydligt.

Skriva historia

Hur bra det än är ibland så gränsar det hela tiden till det fåniga. Man kan nästan höra hur utvecklarna svettas för att göra alla nöjda. ”Spelarna gillade de stora vikingakillarna från Lich King-expansionen, eller hur? Vi kan väl göra en hel zon med bara dem?”. ”Vänta, visst gillade folk Ashenvale innan vi förstörde det? Vi gör en ny sådan zon och kallar den Val’Sharah.”. ”Dalaran var grymt! Vi gör det till huvudnav igen!”. Sedan var det bara att slänga in lite demoner och tauren med älghorn.

Jag hade visserligen väldigt kul, men inte en enda gång i Legion fick jag samma storslagna känsla som den gången jag först fick syn på Vrykulbyarna i Wrath of The Lich King, eller kanske ännu mer Jadeormens tempel i Mists of Pandaria. I högre grad än i Warlords of Draenor ligger en tung filt av déjà vu över Broken Isles.

En av de stora fördelarna med Legion är att man annars är fri att gå nästan vart som helst i Broken Isles, när den här känslan blir övermäktig. Legion upprätthåller WoW:s nya fokus på hårt styrd handling, och uppdragsprogressionen i zonerna känns inte alltför olik den i Warlords of Draenor, välmatad som den är med dolda skatter, sällsynta bossar och bonuszoner som bara öser upp erfarenhetspoäng och guld. Det är förstås bra.

PCG290.pre_wow.g4

Den stora nyheten här är att fienderna i de fyra levelzonerna skalas med spelaren från level 100 till 110. I mitt fall började jag i Stormheim, men eftersom till och med jag kan få en överdos av vikingar styrde jag kosan mot Val’Sharah för att leka med night elves under en level innan jag återvände till Stormheim på level 103. Det var som om jag aldrig varit borta. Det här är inte bara roligt för omväxlingens skull och möjligheterna att använda zonerna för end game-innehåll, det innebär också att jag kan träffa gamla vänner igen eller skaffa nya utan att behöva oroa mig för hur långt före eller efter jag är. Det gör mycket för att rätta till en del av de sociala umgängesproblemen i Warlords of Draenor.

Det gäller också de nya order halls som varje klass får, där medlemmar kan uppehålla sig och få nya uppdrag. De är i princip gemensamma garnisoner och fungerar ganska bra, så jag frågar mig varför Blizzard inte införde ett liknande koncept för guilds. Krigare får sina Halls of Valor, munkar får det vackra huvudtemplet i startzonen Wandering Isle, och magiker får Hall of the Guardians. I bästa fall skapar de en känsla av gemenskap och jag har sett hur en del spelare står där och chattar om fördelarna med olika specs. I sämsta fall är de överflödiga, och jag är orolig för att de ska glömmas bort och överges under expansionens gång.

Det som möjligen kan förhindra det är de nya artefaktvapnen, som man får på ett tidigt stadium i nya roliga, specialiserade uppdrag som tar en överallt från gamla zoner som Uldum till nya som Stormheim. De får förnyad styrka när man levlar, och man kan välja questbelöningar för att specialanpassa dem i sin order hall. De är också anpassade för varje klass, och det är där min entusiasm börjar falna lite.

Håll stången stången

Ta min windwalker monk. Jag alltid gillat att han slåss med nävarna, men jag har också gillat komplimangerna man fått för det grymma stångvapnet från Mogu’shans valv som han har på ryggen. Det blir inget mer med det i Legion. Jag kan bara använda knytnävsvapen med den specen, och det betyder inte bara att jag ser lite mindre cool ut, utan att jag dessutom går miste om många av de nya häftiga animationerna och ljudeffekterna för stavar och nästan alla andra vapen i Legion.

Jag kan inte tänka mig att de som spelar som den nya demon hunter-klassen kommer att vara missnöjda med sina två artefaktvapen, eftersom de är fast med de två glaverna som vi känner igen från den arketypiska Illidan Stormrage. Om de blir missnöjda med något är det nog snarare de lore-anpassade begränsningarna av klassen till night elves och blood elves.

Annars hade jag så kul med demon hunter att jag kan tänka mig att satsa på den när spelet väl släpps. De kan dubbelhoppa och glidflyga med läderartade vingar. De rusar fram med en svindlande fart, de har värmesyn som Predator och kan se genom väggar var spelare gömmer sig i PvP. Bäst av allt är ögonstrålen som får de starkaste fiender att rasa ihop i högar.

Förmågorna är inte så imponerande som de kunde ha varit, men Blizzard hanterar klasserna bättre än väntat. Det är en hjälteklass som startar på level 100, vilket passar väl in i Legions demonjägarlore och befriar dem från idiotiska låglevlade uppgifter. Startzonen i fängelsevärlden Mardum, som senare tjänstgör som klassens order hall, är så bra att det är den enda historia jag riktigt minns från min spelomgång. Spelarna kastas från The Burning Crusades tid till en flykt årtionden senare medan de lär sig sina förmågor längs vägen. Historien berättas genom små fönster från huvudpersonerna som i Warcraft III. För att vara en så ny klass är den förvånansvärt välslipad.

Trots allt det där kan jag inte bli kvitt känslan att Legion tar det säkra före det osäkra. Senaste gången vi fick se något riktigt originellt var Mists of Pandaria-expansionen, som enligt mig var väldigt underskattad. Med Legion och Warlords of Draenor verkar vi ha fått ett Blizzard som suckar uppgivet och säger ”Vill ni ha orcher? Vill ni ha demon hunters? Här! Håll till godo!”. Hur bra de än kan vara så förlitar de sig på nostalgi lika skamlöst som J J Abrams gjorde i Star Trek: Into Darkness. Jag kan inte hjälpa att det hela känns lite cyniskt, till den grad att jag är orolig för att Blizzard kommer att skicka in Sargeras i slutet av Legion för att göra slut på det här en gång för alla.

I korthet

Releasedatum

30 augusti

Utvecklare

Blizzard Entertainment

Utgivare

Blizzard Entertainment

Webb

eu.battle.net/wow/en/legion

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar