facebook_pixel
The Witness

The Witness

Är smartare än en femteklassare.

Av Johan Martinsson

Först tänkte jag:

The Witness är ett briljant spel, i den bemärkelsen att man förstår att det är en briljant människa som har gjort det.

Sedan tänkte jag:

Jonathan Blow är en briljant människa, i den bemärkelsen att han är briljant på att konstruera pusselutmaningar.

Och till sist tänkte jag:

Men tänk om det inte råkar vara så man definierar en briljant människa? Tänk om man tycker att briljans är någonting annat än förmågan att konstruera pusselutmaningar, brister inte hela kedjan då? Blir det inte plötsligt helt omöjligt att kalla The Witness för ett briljant spel?

Vi ska undersöka den saken närmare, men några saker måste först sägas.

Under 2008 släppte Jonathan Blow det tvådimensionella pusselundret Braid, och tog i och med detta indiescenen dit den aldrig förr hade varit: till pengarna. Blow hade i princip gjort spelet själv, fick därmed alla intäkter själv, blev rik. ”He he, nu är jag så rik att jag kan göra vad jag vill, exempelvis lägga sju långa år på att göra ett spel som enbart går ut på att promenera runt på en ö och lösa olika pussel som alla går ut på att dra en linje genom ett rutnät”, sa han tydligen då till sig själv, för sju år senare kom The Witness – spelet som kan beskrivas just så.

Det har redan, unisont, kallats det smartaste spelet någonsin. Men vänta nu. Det beror väl ändå som sagt på hur man definierar ”smart”, eller hur?

Fullt och tomt

Tro mig, jag förstår varför så många tycker så mycket om The Witness. Ön som man förstapersonsutforskar är som ett färgsprakande vykort som uppdateras 60 gånger i sekunden, och pusslen som man hittar där är på många sätt uppslukande. På något sätt lyckades Blow ta det här supersimpla konceptet – dra en linje på rätt sätt genom ett rutnät – och variera det så pass att det engagerar och utmanar i mängder av timmar.

”Utmanar” är för övrigt det rätta ordet. Redan tidigt fastnar jag lite grand. Sedan förstår jag plötsligt att en ledtråd hela tiden dinglat framför mig, i själva spelvärlden. Glädjen! Sådana saker inträffar genom hela spelet, alltmedan utmaningarna blir mer och mer komplicerade.

 

Hela världen

Jorden runt på en dag

Världen är mindre än du nånsin tror

Hur varierande natur kan en enda ö ha? Tja, tydligen så här varierande. I The Witness kan du stå mitt i gassande öknen men ändå lyckligtvis bara ha en halv minuts promenad till närmsta sjö eller höstskog eller Louisana-träsk. Att spela The Witness som turist är det enda lätta sättet.

I korthet:

Vad är det?
En ö fylld till brädden med pussel.
Influenser
Myst.
Spelas på
1,8 GHz processor, 4 GB RAM, Win 7
Kolla även in
Braid, PCG 150, 90 %

lösa

Och ja, det är ju en fantastisk känsla när något klickar i ens huvud och man plötsligt förstår allt, efter att lagt ner gud vet hur mycket tid på att inte förstå någonting. Men trots detta skaver det för mig. Med lite distans till upplevelsen känner jag nämligen att det går att ifrågasätta underhållningsvärdet i det här sättet att göra spel. Det klart att man blir glad när man löser ett problem som man tampats med i timmar, precis som att man blir glad när någon som i timmar skrikit ”Tjena trögo, vad trög du är!” plötsligt säger ”Hey, du är rätt smart ändå”. Men hade man kallat det en positiv upplevelse, överlag? Många skulle nog inte tycka det.

Nu ska det sägas att nej, just så svåra är pusslen oftast inte, och ja, jag förstår att jag kritiserar själva grundpelaren till hela genren här. Och kanske är det inte detta, den stora utmaningen, som skaver. Kanske är det bara en underliggande känsla av… tomhet. Jag känner att det är svårt att ta med sig något från The Witness. Pusslen är hela ens värld när man försöker lösa dem, men i samma sekund som man har gjort det försvinner de ur ens medvetande. Ön är vacker, men också artificiell som ett äventyrsland. En mening bakom allt ska tydligen finnas, men göms fullständigt av alla gåtor.

Jag tänker att en verkligt briljant spelutvecklare skulle kunna göra något mer här – skapa en värld som du vill stanna i av andra anledningar än att man måste klara nästa utmaning. Att, som Valve med Portal, blåsa in värme i den lite kyliga pusselgenren. Jag tycker inte att Jonathan Blow lyckas med det. Och det är nog därför jag inte kan tycka att The Witness är ett briljant spel.

 

 

Cirkapris 390:-
Releasedatum Ute nu
Utgivare Thekla Inc
Utvecklare Thekla Inc
Multiplayer Nej
Webb the-witness.ne
Pegi 3

The Witness Reviewed by - .
3.6

Utslag

72
72
Smart men kallt.

Om skribenten

Liknande artiklar