facebook_pixel
The Division

The Division

Division är mycket roligare än du minns.

Av Mats Nylund

The Division: en inte så lite creepy skuggorganisation av inbäddade agenter som låtsas vara vanliga människor tills deras armbandsklocka börjar glöda. Då överger de sin öl vid bardisken och går ut i natten för att rädda världen. Låter lite långsökt, men som intro till ett spel låter det oss spelare identifiera oss med vår anonyma agent redan från början.

Hela New York-området har råkat ut för ett mystiskt virus som dödat stora delar av befolkningen. De centrala delarna av staden är nu helt laglösa och styrs av diverse gäng, medan en alltför liten paramilitär styrka försöker upprätthålla ordningen. Ditt och mitt jobb är att hjälpa dem, att ta reda på vad som hänt och längs vägen döda minst lika många bad guys som viruset samt loota lastbilsvis med vapen och tillbehör.

Redan när jag trycker fram kartan inser jag att det här kommer att uppta en stor del av min fritid från och med nu. Jag är ett stort fan av samla-pluppar-på-kartan-spel och The Division är stadigt förankrat i den genren. Du rusar från uppdrag till uppdrag i ett öppet och fantastiskt vackert New York och distraheras ständigt av sidouppdrag, civilister som behöver hjälp eller skurkar som oprovocerat börjar skjuta på dig och behöver kväsas. Det är lite som om Skyrim skulle utspela sig i en snöig, modern storstad efter katastrofen.

Liknelsen är inte så långsökt som du tror. The Division må ha moderna vapen och prylar, men i grunden är det här ett fantasy-actionrollspel med onlinefunktioner. Okej, tekno-fantasy, kanske. Om man satsat på realism hade en M4-karbin varit en M4, men i det här spelet kan du hitta olika varianter på olika vapen på varje level, som gör olika skada och har olika färdighetsbonusar. Skillnaden mellan en M60 som ger +5% XP för headshots och ett svärd som gör +2 i skada mot odöda är i praktiken bara var händelserna utspelar sig.

I korthet:

Vad är det?
Cover-shooter i snöig sandlåda.
Influenser
Ghost Recon, The Elder Scrolls V: Skyrim.
Spelas på
Intel Core i5-2400/AMD FX-6100, 6GB RAM, NVIDIA GeForce GTX 560 2GB /AMD Radeon HD 7770 2GB
Kolla även in
Borderlands 2

20160314102201_1

 

Cirkapris 550:-
Releasedatum Ute nu
Utgivare Ubisoft
Utvecklare Massive Entertainment
Multiplayer Ja, online
Webb thedivision-game.com
Pegi 18

Nu kanske du tror att detta är negativt. Tvärtom! Det är det här som gör The Division så fruktansvärt beroendeframkallande: utöver det faktum att jag älskar att leta igenom den bildsköna efter-katastrofenvärlden efter ledtrådar och miniuppdrag, finns det ständigt nya vapen att hitta som är lite, lite bättre än det jag för tillfället älskar över allt annat. Och ännu ett, och ännu ett och så vidare i all oändlighet. Åtminstone till level 30, som för tillfället är taket.

Singelplayerdelen, själva storyn, kan spelas igenom ensam eller i co-op (vilket förstås är roligast, men mer om det nedan). Duktiga röstskådisar fyller de flesta roller och jag hajar till varje gång mitt super-cyber-gränssnitt rapporterar ankommande skurkar eftersom rösten tillhör Brandon Keener som gör Garrus Vakarian i Mass Effect. Lite kusligt men bra.

Jag kämpar mig långsamt fram igenom ett narrativ som inte får några poäng för originalitet, men som fyller sin funktion. Längs vägen hukar jag – pliktskyldigt i genren – bakom midjehöga skydd, skjuter, kastar granater och smyger en smula. Spelmekaniken är oerhört tight och jag har enormt kul med skjutandet. Som sig bör i ett spel med Tom Clancy-stämpeln, förvisso, men det är ändå härligt att spela något så finslipat in i minsta detalj.

På förhand var jag lite rädd för att bli uttråkad, som jag blev av Skyrims auto-genererade uppdrag. Men här går jag från att spränga en napalmfabrik ena stunden till att aktivera virusdetektorer eller reparera antenner i nästa. Min favorit är de fåtaliga detektivuppdragen, där du måste hitta ledtrådar på ett ställe för att ta dig till nästa, och gradvis pussla ihop vad som händer. Jag hoppas att det blir mer sådant i framtida DLC.

Reskamrat sökes

Jag blir mer och mer nyfiken på hur det är att äventyra sig igenom de övergivna gatorna med en kompis. När jag hittar en så går vi tillsammans ut i den snöiga natten för att ta hand om ett gäng galningar med eldkastare, som tagit över ett hyreshus.

Jag har precis nått level 10 och min vän är maxleveln 30. Resultatet blir att allt motstånd är level 25. Det går, men det är inte särskilt kul att se någon annan döda alla fiender med ett par skott medan jag inte ens kan sticka fram skallen utan att den omedelbart blir avskjuten.

Om du och de du spelar med är på ungefär samma nivå är det dock en annan sak — den tighta mekaniken, de välbalanserade och varierade uppdragen och den gigantiska staden ni kan utforska gör det här till en underbar co-op-upplevelse. Något slags lösning i stil med Guild Wars 2, där den lägre spelaren höjs upp till den högres nivå så att man har en realistisk chans att spela tillsammans, hade varit välkommen och det är lite överraskande att det här funkar så dåligt i ett spel som annars känns polerat tills det glänser.

Lootandet fungerar däremot riktigt bra även med andra: jag får min del av kläder, knäskydd och skjutjärn även om min polare dödar allt motstånd innan jag ens kommit fram. Och jag är evigt tacksam för att Massive valt att separera pansar från kosmetiska kläder — oavsett hur bepansrad jag är kan jag ändå behålla min avslappnade stil med jeans, utanpåskjorta, skinnpaj och en gammal polismössa.

Det mesta man hittar är förstås skräp, men man hittar nästan alltid något användbart under varje uppdrag. Det jag inte har någon nytta av plockar jag isär; spelets inbyggda crafting-system kräver ständigt material.

bildtext1

Genom att samla material på gatorna och i övergivna butiker, nermontera upphittad utrustning (och eventuellt köpa färdiga paket av Ubisoft), får du så småningom ihop tillräckligt för att bygga dina egna vapen och ryggsäckar. I början är det ingen större idé att göra det, eftersom det du hittar längs vägen oftast är bättre än det du kan tillverka. Mot slutet av de 30 spelarnivåerna är det dock här du hittar de bästa vapnen, som den löjligt stabila k-pisten Kriss Vector som i skrivande stund verkar dominera PvP-scenen i den mörka zonen.

Klasskamp

För det finns en PvP-del också – du ska ju ha något att göra när du når level 30. I kartans utkant hittar du the Dark Zone, ett område utan regler där du fritt kan jaga andra spelare och sno deras vapen och utrustning. Här har du en särskild level du bygger upp separat från din vanliga och när du dör kan du bli av med både dina bästa vapen och din surt förvärvade XP. Här kräver vapen- utrustnings- och materiallådor nycklar som du antingen kan hitta på fallna fiender, eller (givetvis) köpa från Ubisoft. Om du hittar loot i någon av zonerna måste du sedan försvara en extraction zone för att ta det med dig ut i den riktiga världen.

Jag gör några halvhjärtade försök att ta mig in i de mörka området. Konceptet låter ju kul på papperet. Förutsägbart nog är dock resultatet att alla skjuter på alla bara för att de kan, och att spelare som inte maxat sin utrustning och level inte har något att hämta över huvud taget. Den som älskar att grinda i veckor för att få ihop den bästa, matchade rustningen i World of Warcraft eller den som aldrig missar en ny säsong av Diablo III kommer att älska det här också. Vi vanliga dödliga håller oss nog hellre till den utmärkta co-op-upplevelsen.

Det märks att The Divison skapats av rutinerade rävar som kan sin cover-shooting-mekanik. Det är kul och extremt beroendeframkallande att rusa från skydd till skydd, överlista flankerande skurkar och att bit för bit pussla ihop den fragmentariska och förvirrade historien om virusets härjningar. Jag älskar dessutom att utforska Massives imponerande stora och oerhört detaljerade version av New York. Jag har hela tiden en vag känsla av igenkännande, men att allt gått riktigt ordentligt åt pipan sedan jag var här.

Nya belöningar och saker att upptäcka väntar dessutom runt varje hörn. Jag kan inte gå en meter i spelet utan att hitta något jag vill utforska, vare sig det är borttappade agenter, telefonmeddelanden eller regelrätta uppdrag. Oavsett vilket så är det lika barnsligt roligt varje gång jag springer på något nytt – det är faktiskt svårt att sluta spela ens för att skriva denna text. Det är svårt att tänka sig ett bättre betyg än så.

Mat och dryck

The Division handlar definitivt inte om överlevnad. Du kan dricka vatten och äta godis för diverse bonusar, men personligen föredrar jag att spara dem för att dela med mig till behövande civila som vandrar omkring på gatorna. Oftast tackar de genom att ge dig en snygg scarf eller ett par jeans. Och visst behöver vi alla en matchande outfit mer än vi behöver äta? Nä, det kanske bara är jag …

 

The Division Reviewed by - .
4.35

Utslag

87
87
Solid cover-shooter med en underbart rik öppen värld att utforska.

Om skribenten

Liknande artiklar