facebook_pixel

Far Cry Primal

Far Cry Primal

Rena rama stenåldern

Varför dog mammutarna ut? Vissa ordlekare skulle påstå att det var en följd av bristen på papputar. Jag har däremot sett sanningen. Mammutarna gick under eftersom en envis grottgubbe sprang omkring och tände eld på dem innan han beordrade sin sabeltandade tiger att dräpa dem. Detta skådespel kan också ha ackompanjerats av att grottgubben ropade något om “Babarbeque” som för att referera till en tecknad elefantkung som paradoxalt nog inte skulle uppfinnas förrän tolv tusen år senare. Det kan också ha varit så att det var jag som skrek den krystade ordvitsen framför skärmen eftersom grottgubben var upptagen med att flåsa och grymta.

Desto längre tillbaka i historien en berättelse utspelar sig, ju större kreativ frihet kommer upphovspersonen undan med. Ändå har närheten i tid (och tvivelaktig smak) aldrig rört Ubisoft i ryggen. Far Cry-serien har fortsatt leverera sina kavalkader av kaos oavsett om skådeplatsen varit ett Afrika fullt av konfliktdiamenter, en omstridd liten provins i Asien eller en retrofuturistisk neonvärld av drakar. Det sistnämnda var egentligen då serien kändes fräschast, men även denna utgåvas stenålder har en väldigt primitiv charm. Spelaren är grottmannen Takkar som kommer bort från sin stam och måste samla ihop sina medgrottmänniskor igen. Andra, plågsamt demoniserade, stammar står i vägen och det är bäddat för bråk med både sabeltandade djur och kannibalistiska spjutlirare.

Yabba-dabba-samma!

Du har en änterhake som råkar vara byggd av benbitar. Istället för att åka bil så rider du mammut eller brunbjörn. En tam uggla är rent praktiskt en faktisk bombdrönare. Det hela blir som en sorts Flintstonesvärld där modern teknik fått ett lager av förhistorisk färg, som recensenten Clint Basinger sammanfattade det. Så här totalt otroligt ter sig spelet samtidigt som Ubisoft anlitade lingvister och arkeologer för att – i realismens namn – skapa ett eget stenåldersspråk. Men pilbåge, stenslunga och spjut känns alltför ofta som en billig ersättningsprodukt för skjutvapen. Systemet för närstrid saknar blockering och snabba sidsteg och slagsmål med klubbor blir stökiga på helt fel och översimplifierade sätt.

Fornstora spelgenrer har en spöklik tendens att ta kol på sig själva. Skjutare i andra världskrigsmiljö sprang in i väggen med kulspruta och stielgranat. Klassiska äventyr inventorypusslade ihop sin undergång under 90-talet. Managementspel har visat röda siffror på dussintals kvartalsrapporter. Genren “dödande och samlande i öppna världar” har fortsatt att avfyra skott i sitt eget ben samtidigt som den stapplar fram med årliga releaser och mer dlc än du kan säga. När Far Cry 4 praktiskt taget var identiskt med sin föregångare blev detta mer påtagligt än någonsin. Tio tusen år före vår tideräknings början är listorna på saker att samla och uppgradera längre än någonsin. Ikonerna för sidouppdrag, legendariska djur, utposter, eldstäder och massor av annat “innehåll” fyller en karta som närmast liknar bubbelplast som pockar på pillande.

Det flyter

Far Cry Primal funkar på samma sätt som modern popmusik. Receptet har finslipats till den nivå där det inte längre finns plats för några riktiga nyanser. Efter ett knippe timmar av suckande över att allting känns samma så kapitulerar jag och börjar ta över utposter och samla resurser som en av Pavlovs indoktrinerade hundar. Takkars simpla men underhållande stamfränder får aldrig tillräcklig plats för att inte bli annat än små avbrott mellan samlandet av allt som poppar upp på minikartan. Jag vill egentligen inte att detta enkla, sönderkörda upplägg ska fungera så bra som det gör. Jag tror nämligen att Primal kunnat vara så mycket mer än bara Far Cry utan pistoler.

I korthet

Vad är det?

Våldsamt Flintstones.

Inspirerat av

Beprövade koncept och obeprövade skådeplatser.

Spelas på

2,1 GHz quad core, 4 GB ram, 1 GB vram, 20 GB hdd (minimum)

2,5 GHz quad core, 8 GB ram, 4 GB vram, 20 GBB (rekommenderat)

Kolla även in

Rise of the Tomb Raider, PCG 236, 87 %

Far Cry Primal Reviewed by - .
3.55

Utslag

Betyg 71%
71%
Ett säkert kort med några nya idéer som främst lyckas understryka de gamla idéer som borde tänkas om.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar