Darkest Dungeon

Det ska vara gött att leva, annars kan det kvitta. Det gamla mottot från Macken-filmen gäller inte i Darkest Dungeon. I dess mögliga grotthålor, fulla av Lovecraftinspirerad skräck, finns nämligen få ljuspunkter. Här är det konstant svårt att leva, och både livhanken och psyket hänger ständigt på en tunn, skör tråd.

Darkest Dungeon är en ganska gammaldags grottkravlare. Det är obarmhärtigt, men väldigt väldesignat och lätt att lära sig. Spelet påminner om den gamla skolans Amigarollspel, och har även en del gemensamt med mer moderna varianter som Etrian Odyssey-spelen till bärbara Nintendoenheter. Med andra ord bygger mycket på att hitta en bra balans i ditt team av äventyrare för att kunna stå emot spelets benhårda utmaningar.

I den här världen finns inget ljus i slutet på tunneln, bara ännu fler tunnlar. Detta gör att dina hjältar inte bara får problem med den fysiska hälsan, utan även med psyket. De ådrar sig fobier, neuroser och psykoser, men även positiva egenskaper. De kan bland annat bli pervon som bara kan slappna av på bordellen, eller masochister som gillar att få stryk och vägrar ta emot hjälp under striderna. Det händer hela tiden något – påfallande ofta sånt som får dig att slita ditt hår. Särskilt besvärliga åkommor kan behandlas på sjukhuset i den nedgångna by som är din hembas. Du kan också uppgradera vapen, förmågor och lite allt möjligt, men detta kostar resurser och pengar, vilka är bristvaror.

Överlag är Darkest Dungeon utmanande med ändå mycket välbalanserat. I alla fall fram tills slutet, då svårighetsgraden emellanåt går lite överstyr och kräver att du verkligen uppgraderar dina hjältar något enormt för att inte bli helt slaktad. Men trots ett i grunden repetitivt upplägg tröttnar jag aldrig på att lära upp nya karaktärer och att äventyra i de mörka grottorna, och det är oftast mer spännande än frustrerande. Det är vansinnigt, men också vansinnigt bra.

Ibland är det svårt att leva, men det är ändå så himla värt det. Till och med i Darkest Dungeons hopplösa värld.