facebook_pixel
Dark Souls III

Dark Souls III

Hej mörkret, gamle vän. Det är dags för oss att ses igen

Askan yr kring fötterna. Svärtar min repiga rustning. Här finns inget liv, ingen framtid. Bara en stor sorg – och framför allt ett omättligt raseri. I den här världen regerar mörkret och elden håller på att slockna. Dess invånare släpar sig fram längs spruckna gator, raserade slott och tidigare så ståtliga kungliga hallar. Överallt påminns jag om vad som en gång var, livet som inte längre finns och storhetstiden som krossats och aldrig kommer åter. Kvar finns bara den där tärande sorgen, och det brinnande raseriet – det sista tecknet på liv som ironiskt nog förgör den sista strimman av hopp.

I Dark Souls III har From Software på ett mer effektivt vis än någonsin byggt en tematiskt sammanhållen värld där narrativet nästan helt och hållet är ordlöst. Lidandet dryper längs väggarna, men artikuleras sällan i dialoger. Raseriet pyr i de mörka, ihåliga ögonen hos de ständigt aggressiva invånarna, och överallt berättar den raserade världen historier. En ruin säger mer än tusen ord.

Du behöver bara se dig omkring för att förstå vad det här är för värld, och den smarta metaforen med falnande glöd sätter fingret på en intressant tematik där längtan efter liv och ljus är närmast destruktiv – kanske mer så än det dova mörkret som åtminstone erbjuder stillhet från lågans kaos. Och så askan, kall och stilla, en bild av det oundvikliga som väntar när lågan slocknat.

Du kanske tycker att jag övertolkar nu, men allt finns där för den som tar sig tiden att verkligen se sig omkring. Och det bör man göra, för det här är ofta ett väldigt vackert spel. Trots bekanta miljöer så erbjuder From Software nya perspektiv på det gamla, inte minst genom fantastisk detaljrikedom och en estetik som lyfter vad som hade kunnat vara standardfantasy till fantastiska höjder.

Intriglöst

Något som alltid varit utmärkande för Dark Souls-spelen är hur lite intrig de faktiskt har. Det mesta i den här världen har redan hänt, kvar är bara kampen för överlevnad. Det gör att även Dark Souls III är tunt på intrig, men i vanlig ordning desto rikare på lore.

Huvudstoryn är simpel. Du måste sänka en handfull så kallade lords of cinder och föra deras aska tillbaka till Firelink Shrine, som även fungerar som din bas. Utöver det stöter du på sidokaraktärer och bossar som har sina egna små historier, men de är ofta svårtydda och kräver att du spekulerar och tolkar för att förstå dem.

Det här gör att det är lätt för en nybörjare att komma in i Dark Souls III utan att ha testat föregångarna. Det man missar då är alla referenser till tidigare delar i serien. Bland annat får vi återbesöka de majestätiska hallarna i Anor Londo och se dem i ett nytt ljus. Eller snarare mörker. Men det här är mer en bonus för fansen, de som gillar att tillbringa timtal med att gräva i och försöka reda ut spelets diffusa lore. På det hela taget är Dark Souls III ändå det mest lättillgängliga spelet i serien för en nykomling.

För det första är spelet lite bättre än föregångarna på att förklara åtminstone de grundläggande koncepten. Det finns fortfarande gott om svårbegripliga inslag som spelare kommer att hjälpas åt på forum för att reda ut, men spelet förklarar åtminstone vad viktiga saker som uppgraderingar till vapen gör, och redan från början har du tillgång till både affär och smedja i Firelink Shrine.

Viktigare är nog de något tätare hållpunkterna i form av bonfires. Det finns fortfarande långa, benhårda passager, men den här gången är ändå bandesingen något snällare med fokus på korta, intensiva sträckor. Det gör att det inte blir lika frustrerande eller tidsödande att spela om ett område. Det blir också mer belönande att utforska då du ofta belönas med en bonfire, ett vapen eller en genväg istället för att straffas obönhörligen för din nyfikenhet. I ett spel som bygger så mycket på att experimentera och utforska är det bara positivt att detta premieras.

I gengäld är fienderna ofta starka och aggressiva. Enorma krabbor och jättar stora som höghus vandrar omkring i miljöerna här och var – och de är inte ens bossar. Det är med andra ord fortfarande obarmhärtigt utmanande, men några av de mer frustrerande kanterna har filats ner en aning. Dark Souls III sporrar en hela tiden att försöka igen, snarare än trycker ner en i skorna.

Rappare rallarsvingar

Den största skillnaden i Dark Souls III gentemot föregångaren är det mer välavvägda tempot. Fienderna är snabba och aggressiva, men det är även du. I Dark Souls III närmar sig striderna de snabba urladdningarna i Bloodborne, men utan att förlora den mer välavvägda taktiken som Souls-serien erbjuder.

Fiender kan ofta anfalla med frenetiska kombinationer som gör det mindre gångbart att gå i en cirkel runt sin motståndare, gömd bakom en enorm sköld och vänta på tillfälle för en backstab. Det gäller mer än någonsin att välja sina tillfällen och veta när det är klokt att blockera och när man måste hoppa undan. Kan du inte anpassa dig till motståndet kommer du att bli krossad.

Eftersom fienderna inte sparar på krutet har även du fått några nya trick för att jämna ut spelplanen. Förutom att du svingar även stora vapen relativt snabbt (i alla fall jämfört med det något tröga Dark Souls II) har varje vapen också en specialattack. Det kan vara ett stridsrop, en energistråle som skjuts ut, en bred sving som träffar alla runt omkring eller en hård attack som bryter motståndarnas blockeringar. Hur användbara de är skiljer sig väldigt mycket från fall till fall, men det gör det ännu roligare att faktiskt variera sig och testa nya vapen.

I korthet:

Vad är det?
Benhårt actionrollspel som kommer få dig att slita ditt hår – och älska det.
Influenser
Demon’s Souls
Spelas på
Core i3, 4 GB ram, Geforce GTX 750/Radeon HD 7950, 25 GB hdd (minimum)
Core i7, 8 GB ram, GTX 970/Radeon R9-serien, 25 GB hdd (rekommenderat)
Kolla även in
Salt and Sanctuary, släpps snart


Cirkapris 550:-
Releasedatum Ute nu
Utgivare Bandai Namco
Utvecklare From Software
Multiplayer Ja
Webb darksouls3.com
Pegi 16

4

Tekniska bekymmer

Dark Souls III är ett fantastiskt äventyr på många vis, med intensiva, välbalanserade strider och briljant estetik. Men det är också ett spel som tappar i kraft genom att kännas lite väl familjärt. Nyheterna är överlag ganska små förändringar och både bossar och miljöer är väldigt bekanta. Det är inte samma storslagna känsla att stöta på de här enorma bossarna igen, även om karaktärsdesignen är klart bättre den här gången jämfört med det bitvis ganska oinspirerade Dark Souls II.

Några bossar hemfaller också åt tråkiga gimmickar och är inte alls så utmanande eller roliga att möta som det först kan framstå. En enorm, till synes skräckinjagande boss förvandlas till en sopa när det visar sig att ett specifikt vapen gör processen kort utan problem. En annan boss består av en hord av mindre fiender att hugga ner på löpande band – ett koncept som aldrig fungerat i tidigare spel men ändå är med igen.

Jag saknar också den inspirerade bandesignen från första Dark Souls, där nästan hela världen hölls samman genom ett intrikat nät av genvägar. Här är det mer som i tvåan, med färre hemliga vägar, och banor som spretar ut åt sina egna håll utan att hänga samman på ett organiskt vis.

Värst är dock de tekniska problemen. Dels kraschar spelet ofta. Det tog mig ett tag att förstå varför, men det tycks vara vissa rustningar som är boven i dramat. Det betyder alltså att jag inte kan använda vissa av min dyrköpta utrustning, för då kraschar spelet.

Ett annat tekniskt bekymmer är att bilduppdateringen faller som en kägla vid ett par områden i spelet, oavsett om jag sänker grafikinställningar och upplösning. Lustigt nog är det i ett stinkande träsk som de här problemen uppstår, vilket är exakt likadant som i första Dark Souls, där det förhatliga träskområdet Blighttown led av liknande prestandaproblem.
För det mesta är det dock inte så svårt att få spelet att flyta hyfsat stabilt i 60 fps, vilket ändå gör pc-versionen överlägsen den klart hackigare konsolversionen.

Skavanker och familjaritet till trots är Dark Souls III ett storartat och storslaget äventyr i en mörk, tragisk värld. Spelet bär även på ett sympatiskt och intressant vemod, och lyckas förmedla känslor av sorg och raseri som går bortom de pompösa bosstriderna och de mäktiga vyerna. Det är också tematiskt konsekvent, och följer sin glödande röda tråd hela vägen ner i den mörka avgrunden. Det är en resa väl värd att uthärda.

Dark Souls III Reviewed by - .
4.4

Utslag

88
88
En värdig avslutning på en storslagen trilogi. Än har glöden inte slocknat.

Om skribenten

Alfred Holmgren

Omunter utvandrare med fäbless för långa promenader, rökiga arkadhallar och korta arbetsdagar. Har fler konsoler än kromosomer. Följ honom för allt i världen inte på Twitter.

Liknande artiklar