facebook_pixel
Ashes of the Singularity

Ashes of the Singularity

Vad tar ELD först? Grafikkortet eller processorn?

Av Mikael Hjalmarson

I strategispelet Ashes of the Singularity har mänskligheten koloniserat andra världar, men expansionen hejdas av en okänd entitet. Det är ett högst konventionellt manus för genren men jag behöver sällan mer för att lockas till virtuella slagfält. Tyvärr gör utvecklarna stora missar bortom de grova penseldragen. Nere på uppdragsnivå är storyn bara en bedrövlig och osmaklig narrativ soppa med en trist presentation. Tråkiga textdialoger avbryter spänningen och för tankarna till 90-talet, fast utan den rosaskimrande nostalgin som påföljd. Jag hade varit gladare utan kampanjen och tänker: gör en sak ordentligt eller inte alls.

Mitt tålamod höll bara några timmar innan jag övergav de vanliga uppdragen för skirmish. Det är ändå här spelet får chansen att visa sin styrka. Utvecklarna har lånat ohämmat från Supreme Commander och för det tänker jag inte klandra dem. Stilen bygger på utspridda resurser vilket direkt straffar defensiva spelare. För att vinna gäller det att ta punkter och massproducera fordon till den grad att fienden dränks. Det är ingen mening att bli sentimental över krigets veteraner. Allt som rör sig är kanonfoder och det finns alltid mer av den varan så länge resursbudgeten hålls balanserad.

ashes4

Spelets fokus på kvantitet över kvalitet bryts av för en stund när de mäktigaste stridsfordonen lämnar fabrikerna, men i längre matcher kan även bjässarna massproduceras. I praktiken innebär det att strategin blir ganska enkelspårig. Det känns som att vara ett barn i en sandlåda som krockar två leksaker mot varandra tills en av dem går sönder. Jag skulle lätt kunna kritisera spelet för detta om det inte vore för att jag är så imponerad av spektaklet. Massiva grupper om hundratals enheter kolliderar och det känns verkligen storskaligt. I en av mina galnare testrundor lät jag tusentals svävande fordon fylla skärmen tills min dator kippade efter andan.

Trots ett tappert försök når Ashes of the Singularity inte upp till nivån som sattes av Supreme Commander. Nykomlingen tar poäng för sin snygga och systemkrävande presentation, men gamlingen vinner ändå på sin geniala design. Det är en sak att kasta runt mängder av enheter men en helt annan att få striderna överskådliga. Utvecklarna borde ta sig en titt på sin inspirationskälla igen och sno den strategiska vyn rakt av. Det finns annars en stor risk att spelet tappar sin charm och bara blir ihågkommit för sin tekniska bravur.

Ashes of the Singularity Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Sinnesbedövande mäktiga strider räddar spelet från en amatörmässig kampanj.

I korthet

Vad är det?

Ett grafiskt imponerande strategispel med fler explosioner än i en Michael Bay-film.

Utvecklare

Oxide Games

Utgivare

Stardock Entertainment

Cirkapris

400:-

Spelas på

3,1 GHz Core i3, 6 GB ram, Geforce GT660/Radeon R7 360 (minimum)

3,0 GHz Core i5, 16 GB ram, Geforce GTX 970/Radeon R9 390 (rekommenderat)

Kolla även in

Supreme Commander, PCG 122, 90%

Pegi

7 år

Om skribenten

Mikael Hjalmarson

Munter och ständigt godissugen smålänning med ett stort intresse för film, musik, spel och programmering. Lever oftast i nostalgiska drömmar om Commodore 64, men trivs bättre i moderna spel.

Liknande artiklar