Jag spelade precis igenom Brütal Legend, Tim Schafers senaste spel. Det är så annorlunda mot allt annat jag någonsin har spelat. Atmosfären är klockren, liksom humorn. Jag skrattade rakt ut första gången jag spelade igenom introt. Dessutom så har spelet en grym uppsättning röstskådespelare. Den elake "djävulshorn i munnen"-försedde Doviculus spelas av den alltid lika fenomenale Tim Curry, och huvudpersonen Eddie Riggs av Jack Black. The Guardian of Metal, försäljaren av alla sorters uppgraderingar, spelas av Ozzy Osbourne. Ja, Ozzy.

Spelets allra bästa kvalité är den värld som den skapar. Jag tror på den, och det är en underbar metalmytinspirerad värld. Jag är inte nödvändigtvis frälst i den dominerande musikstilen som sådan, men jag uppskattar estetiken och jag tycker att Double Fine använder de myter som florerar i metalvärlden på ett väldigt bra sätt för att bygga upp en fascinerande värld. Det fungerar, helt enkelt. Väldigt bra.

Själva spelandet består av tre huvudsakliga komponenter. Dels det vanliga hack'n'slash:andet i tredjepersonsperspektiv, dels bilkörande i Riggs "Druid Plow", och slutligen så kallade "Stage Battles" där spelet mer eller mindre spelas som ett RTS. Ingen del är speciellt utvecklad, men tillsammans utgör de en ganska underhållande spelupplevelse. Jag gillar personligen bilkörandet mest. Speciellt när man har uppgraderat bilen lite, så att man får tillgång till en större arsenal. Hack'n'slash:andet känns inledningsvis lite väl grundläggande. Det är yxa (närstrid), gitarr (avstånd) och blockering. I takt med att man låser upp "solon" så växer dock upplevelsen. Dessa solon utgörs av små minispel där Riggs spelar furiöst med gitarren, som resulterar i olika dödliga konsekvenser. "Facemelter" är en personlig favorit; den gör precis vad det låter som.

Stridandet på fot känns ändå något begränsat. Jag förespråkar visserligen inte att Riggs borde få en arsenal som skulle göra Dante i DMC-spelen avundsjuk, men det hade varit trevligt med lite mer variation. Det är dessa solon, mer än andra actionlirs sedvanliga kombinationer av hårda och lätta attacker, som definierar stridandet i Brütal Legend. Jag hade gärna sett solosektionen utvecklas lite mer. Man har ett par offensiva solon, men när dessa är använda så måste man vänta innan man kan använda dem igen - ibland upp till fem minuter. Det betyder att man först klämmer iväg ett solo eller två, för att sedan spamma X och Y tills fienderna har dött. Lite av det roliga och mycket av det inte särskilt roliga.

När det är dags för Stage Battles så uppenbarar sig ytterligare lite problem, och man inser varför RTS traditionellt sett inte fungerat på konsol. Jag hade stora problem med en strid i slutet av kampanjen, eftersom jag fastnade i ett strategiskt tänk som inte fungerade särskilt bra. Det är nämligen oerhört krångligt att styra enskilda enheter i spelet - om inte teoretiskt, så praktiskt (i stridens hetta). Jag försökte bygga upp en mångsidig armé, som skulle kunna tackla alla olika fiender som fanns på andra sidan av bron som skiljde våra två baser åt. Det skulle sannolikt ha fungerat på PC, eftersom jag då hade kunnat dirigera specifika enheter att ta hand om specifika fiender; något som inte går i Brütal Legend, åtminstone inte särskilt smidigt. Den strategi som jag så småningom fann fungerade bäst, var att uppgradera och därefter helt sonika spamma de billigaste enheterna och köra över fienderna endast genom ett numerärt övertag. Det kändes lite surt, eftersom jag inledningsvis hade försökt att spela just strategiskt.

Det finns ljuspunkter, dock. När Riggs får tillgång till vingar så går det väldigt enkelt att manövrera över kartan, och han fungerar i praktiken som motsvarighet till en PC:s mus. Själva systemet av kommandon fungerar rätt bra, även om det är rätt grundläggande. Det är "följ mig", "stanna", "attackera i vald riktning" och "attackera utpekat mål". Det går snabbt att lägga ut waypoints och dylikt, vilket gör att man enkelt kan beordra sina soldater att attackera specifika mål. Tyvärr måste man vara nära sina soldater för att utfärda en sådan order, vilket gör det hela lite besvärligt om man vill skicka hela sin - utspridda - armé mot ett gemensamt mål. Jag hade gärna sett ett alternativ som i Halo Wars, där man antingen kunde ge ordern till endast de enheter som var i närheten, eller till alla enheter.

Trots dessa brister i både fot- och RTS-stridandet, så finns det fortfarande en solid och väl fungerande grund i spelet. Tim Schafer och hans Double Fine lyckas verkligen fånga rätt känsla, och lyckas dessutom göra den ganska gränsöverskridande. Inte så att man gillar spelet om man inte gillar metal - det gör man troligtvis inte - utan på så vis att man, om man gillar metal, gillar spelet oavsett vilken metal man gillar. Musiken i spelet går från Motörhead till Rob Zombie, till Marilyn Manson, Black Sabbath, Judas Priest och Slayer. Jag kan tycka att lite av den nutida musiken skär sig lite mot de teman som spelvärlden bygger på. Jag kommer dock inte ifrån att det ändå var ganska underhållande att dundra genom denna metalvärld med The Beautiful People eller Superbeast pumpande ur Druid Plow.

Jag gillade spelet. Det är väl kontentan. Jag hoppas att vi får se mer av Eddie Riggs. Rent spelmässigt så ligger det kanske en bit efter de stortitlar som släpptes förra året; men den stil och den atmosfär som Brütal Legend har, har ingen av de stortitlarna. Det här spelet är på många sätt unikt, en hyllning till metalscenen av sällan skådat slag ... och det är ett Tim Schafer-spel. Win, liksom.