Jag hör till dem som har väntat i tolv år på det här spelet. Jag hör faktiskt till dem som förbeställde samlarutgåvan. StarCraft var det första pc-spel jag tog till mitt hjärta och jag var väldigt försiktig med att hoppas för mycket på tvåan. Det var nog tur.

Berättelsen tar vid efter expasionen Brood War. Dominion, med kejsare Arcturus Mengsk i spetsen, styr över människorna med järnhand och propaganda. Jim Raynor, hjälten från första spelet, har blivit en frihetskämpe som gör sitt bästa för att avslöja Mengsk som den skurk han är. Naturligtvis har kejsaren motmedel, bland annat i form av "nyhets"-sändningar där Raynor utmålas som en förrädare. Efter några års lugn på zerg-fronten börjar dock Kerrigan röra på sig igen och berättelsen tar en ny vändning.

Handlingen är ingalunda originell men nu behöver den ju inte nödvändigtvis vara det för att vara medryckande. Tyvärr är den inte särskilt medryckande heller. För det första tar den något som inte var något och gör något stort av det, nämligen romansen mellan Raynor och Kerrigan som det egentligen inte hann bli något med i ettan. I StarCraft II får den på sätt och vis en central roll vilket känns lite konstigt. Förutom genom spelade uppdrag får man handlingen berättad dels genom nyhetssändningarna från Dominion, dels genom att som Jim Raynor gå runt på skeppet och tala med sina vänner och medhjälpare. I Starcraft II kan man nämligen mellan uppdragen promenera runt på sitt skepp och prata med folk, hyra in mer folk, forska och titta på "nyheterna". Att forskningen sker på skeppet är riktigt bra och ganska logiskt eftersom det du en gång har forskat fram följer med i hela spelet, till skillnad från i ettan där du var tvungen att forska fram samma saker under uppdrag efter uppdrag. Det är också tur med tanke på att spelet är väldigt hektiskt och det är svårt att hinna med så mycket när man väl är ute på uppdrag.

Hektiskt, ja. Där har vi det andra problemet med spelet. Nästan alla uppdrag är på tid. Du kämpar mot klockan på ett eller annat sätt oavsett om du skall försvara basen eller hämta upp något. Det gör att det ges väldigt lite tid till basbyggande och utforskande, vilket i sin tur leder till att det kan bli svårt att klara alla mål i ett uppdrag. Detta kan i och för sig vara positivt eftersom det ger omspelningsvärde. Något som också systemet med achievements ökar på om man nu bryr sig om sådant. Gillar man snabba strider med små resurser är allt detta inget negativt. Själv tycker jag om att bygga en stor bas och stärka mitt försvar för att sedan i lugn och ro ge mig ut på kartan och utsforska varje vrå. Det kunde jag dock glömma. Faktum är att det ibland tog några uppdrag innan jag kom på att jag fått tillgång till nya byggnader och enheter eftersom jag kämpade så för att överleva. Det hade varit bra om uppdragen varit lite mer varierade. Nu går svårighetsgraden att ställa in allt ifrån casual till brutal men det ändrar inte uppdragsformen, i alla fall inte på de nivåer jag spelade, normal och hard.

Grafiken är naturligtvis uppdaterad sedan StarCraft men har blivit något otydligare, åtminstone i byggläget. Jag kom på mig några gånger med att bygga eller träna fel enheter eftersom jag inte kunde se skillnade på dem. Det går att känna igen mycket men en del har gjorts om och det har kommit en hel del nytt. Som tidigare finns det vissa vapen jag inte fann någon som helst användning för efter de inledande uppdragen men jag tror det är något av en smaksak vilken taktik man använder. Det känns hur som helst väldigt mycket som StarCraft och det är ju bra. Ljudet förstärker denna känsla.

Filmsekvenserna är betydligt mer frekventa än i tidigare Blizzard-spel, något som också gör att de saknar den där wow-faktorn som får en att spela om spelet bara för att kunna se filmerna. Jag stör mig dessutom väldigt mycket på en del i designen. Till exempel ser Raynor helt fel ut med enorma muskler vilket inte alls stämmer med den bild jag har av honom från ettan. Han kan förstås ha tränat sedan dess men i stort sett alla utom forskarna ser ut på det viset. Sedan har vi Kerrigans utväxta Stilettklackar. Hon skall ju föreställa ett evolutionärt underverk, det bästa av det bästa från två raser. Kunde man inte tänka sig att hon skulle utvecklat något mer praktiskt än stilettklackar? Nåja, det är ju småsaker som inte egentligen påverkar spelet men jag är lite besviken och därför gnällig.

Kontrollerna är i alla fall de de rätta StarCraft/Warcraft-kontrollerna vilket gör att det är ganska lätt att sätta igång att spela. Det är tur för den medföljande manualen är inte mycket att ha. Förutom bakgrund och historia inne håller den de vanliga installationsanvisningarna och inte mycket mer. Online-manualen innehåller tyvärr inte mer än den tryckta. Det finns en tutorial som man kan gå igenom innan man börjar spela och det poppar dessutom upp tips efterhand som nya företeelser införs men de känns inte tillräckliga. Vissa tips är dessutom lite otydliga och på grund av tempot ges det inte mycket utrymme att prova sig fram. Det blir många laddningar.

Trots att jag inte är helt nöjd så är det ändå StarCraft. Det som drar ner betyget är tempot och den föga engagerande handlingen. Jag får hoppas på de kommande Zerg- och Protoss-kampanjerna och kanske framtida expansioner. Nu tänker jag spela om ettan.

Jag har säkert sagt det förut men när det gäller sömn är jag som en tonåring. Jag kan sova hur länge som helst. Jag bestämde mig innan semestern att den första veckan skulle jag bara sova, så länge det var skönt tills jag kände mig utvilad. Faktum var att hela semestern lät jag kroppen styra sömnen.

Det innebär att jag gick och lade mig mellan två och fyra på natten/morgonen och sov för det mesta till närmare två på eftermiddagen. Ca tio timmar per natt blev det och vet ni vad? Det var jätteskönt. Jag blev aldrig trött, tung i huvudet eller mosig. Faktum är att det var första gången på ett år som jag kände mig pigg under dagen eller den vakna tiden på dygnet om man så önskar. Jag kunde läsa flera timmar i sträck utan att ögonen föll ihop och jag blev tvungen att lägga mig och sova.

Jag är inte stolt över mina sovvanor men jag skäms verkligen inte heller. Skämmas borde alla morgonpigga idioter som ser ner på mig för att jag är morgontrött och inte passar in i det "normala". Bara så ni vet.

Jag har visserligen inte provat att installera det än men nog är det en fin utgåva?

Jag hade inga vänner som ung så jag brukade släpa med mig mamma när jag ville gå på bio. Alltså följde mamma med och såg Top Gun. Det var hon och jag omgivna av en massa unga killar i biosalongen. Vid ett tillfälle i filmen, när de flyger omkring och letar efter fienden, så säger en av piloterna något som översattes med: "De är i närheten, jag känner det. Jag har fjong." Varpå mamma alldeles för högt frågar: "Vad är fjong för något?" "Jag förklarar sen", väste jag.

Medan vi väntade på vagnen hem lyckades jag med många omskrivningar slutligen förklara för mamma vad "fjong" är för något. Jag frågade henne vad hon hade trott det betydde och hon svarade: "Jag vet inte, men jag tänkte på Filifjonkan."

När jag såg om filmen på tv flera år senare hade det fått en annan, grövre översättning.

I söndags kväll dog min mamma. Torsdag-fredag var jag ner till henne och redan då kunde vi se en tydlig försämring. Det var länge sedan hon kunde prata eller öppna ögonen och i torsdags slutade hon äta. Då förstod vi att slutet var nära. Jag höll hennes hand några timmar .

Mamma fanns alltid där för mig. Hon försvarade mig när jag behövde försvaras, skyddade mig när jag behövde beskydd och hjälpte mig på alla sätt när jag behövde hjälp. Jag berättade allt för henne, dåligt som bra, och vände mig ofta till henne när jag undrade över något. Det kunde vara allt från de djupaste frågorna till hur länge potatis ska koka. Det var med henne jag gick på bio och senare även på opera och balett. Vi lagade mat tillsammans och tog timslånga promenader då vi pratade och pratade. Under senare år började jag tänka på att hon inte alltid skulle finnas hos mig, men jag trodde vi hade mer tid.

Mamma blev 68 år. Hon gick i pension, lyckades få en eftertraktad lägenhet och skaffade sig en efterlängtad hund. Hon ärvde lite pengar efter morfar så att hon kunde få ett drägligt liv. Då gick hon och blev sjuk och det gör mig så arg och ledsen. Strax före jul fick vi reda på att hon var dålig men det dröjde till efter nyår innan de kom på att det var en elakartad hjärntumör. Hon fick tid för operation den 15 januari och jag åkte ner till Göteborg för att tillbringa en vecka med henne. Efter operationen var hon trött och det gick inte riktigt att samtala med henne. Hon mådde bättre än på länge men all kraft och initiativförmåga var borta. Det var nästan så att man fick säga åt henne att lägga sig ner när hon blev trött. Hon svarade på frågor men det kändes inte riktigt som om hon var närvarande. Redan då förstod vi att hon aldrig skulle bli riktigt bra igen.

Den sista gången jag riktigt samtalade med mamma var i september när jag var nere på Bokmässan. Redan då var hon väldigt trött men ingen fattade att hon var sjuk. Det känns som om det är så mycket som har blivit osagt. Det finns så många frågor jag vill ställa till henne och nu är det för sent. Jag hade hoppats att vi med min förbättrade ekonomi skulle kunna gå på operan. Det är något vi brukade göra men som ekonomisk kris satte stopp för. Det finns böcker jag ville att hon skulle läsa och filmer jag ville se tillsammans med henne.

Jag känner mig förvånansvärt lugn och samlad, kanske beroende på att jag har sörjt sedan januari och nu närmast känner lättnad. Hennes sista veckor var stillsamma, hon verkade varken känna smärta eller ångest. Sorgen finns där och den är djup men inte lika uppslitande som medan vi gick och väntade på slutet. Väntan är värst men jag väntar fortfarande på att sorgen skall drabba mig.

Jag är ingen van RTS-spelare. Det är få spel jag spelat och ännu färre jag tycker om. Ändå blev jag intresserad när jag läste om Homeworld och när det kom ut blev det ett köp. Det ångrar jag inte.

Homeworld är ett fängslande spel. Det var vackert när det kom och med mina mått mätt är det det fortfarande. Det är fullt av atmosfär, musiken är stämningsskapande och på sina ställen helt underbar. Inte bara musiken utan även ljudet i övrigt är väldigt bra och jag älskar rösterna och radioknastret och allt. Berättelsen är kanske inte unik men ändå gripande och hjälper till att föra spelaren framåt mot målet. Man bryr sig om vad som händer.

Dessutom är spelet upplagt på ett sätt som för mig var helt nytt. Även om det är uppdelat i uppdrag som delas in av hyperrymdshopp så börjar man inte varje uppdrag från noll. Man har med sig sina forskningresultat och enheter från från uppdrag till uppdrag så det gäller att förvalta resurserna väl. Om du måste göra slut på alla dina skepp för att rädda moderskeppet innan du hoppar vidare så blir det riktigt svårt under nästa uppdrag eftersom du inte har någonting med dig och det finns begränsat med resurser i varje system. Detta gör spelet svårt men också väldigt intressant och realistiskt till skillnad från en del andra RTS.

Om jag skall klaga på något så är det i så fall att spelet är ganska kort. Sexton uppdrag, varav två väldigt korta, är allt som bjuds. Det kändes lite snopet efter StarCrafts trettio. Å andra sidan kan man spela det om och om igen så det gav en del för pengarna ändå. Jag känner att det snart är dags för en omspelning som förberedelse för Homeworld 2 som ännu står ospelat i hyllan.

Och nu lite musik.

I onsdags köpte jag det här:



Det fick mig att fundera på det här med samlarutgåvor. I just den här fick man med en tygkarta och ett smycke. Trycket på kartan var inget vidare och det kanske kan ses om att man fick mest krafs, men det följde ändå med något extra.

Det är en viss skillnad mot det här:



Där det exklusiva bestod i två lappar med koder till nedladdningsbart material plus en skiva med bonusmaterial. Fodralet var ett vanligt dvd-fodral, visserligen instoppat i ett av papper, men ändå. Även om jag litade på att det speciella samlarutgåvematerialet inte släpps till alla så spelar det ingen roll i dessa nedladdningstider. Det finns snart tillgängligt för alla ändå, på ett eller annat sätt.

Då känns den här gamla standardutgåvan mer exklusiv för den hade i alla fallen tjock spiralbunden manual:







Nu verkar StarCraft II få en riktigt maffig samlarutgåva där det faktiskt förljer med lite prylar, men jag tror det när jag ser det. Men varför i hela världen skickas det med nedladdningsmaterial till andra spel?

Jag har inte glömt bloggen, jag har inte slutat blogga, jag är bara väldigt, väldigt trött. Medan vi väntar på att jag skall få tillbaka orken och skriva färdigt de där inläggen som just nu bara simmar runt i hjärnan som en samling lösryckta tankar och idéer så kommer här några favoritklipp ur några favoritserier.

Först den berömda blå stenen från Galveston.



Sedan en liten snutt ur det absolut bästa avsnittet av Smash.



Och eftersom jag inte kan hitta mitt favoritavsnitt från den här filmen så kommer här titelsången. Morons from Outer Space.

Kommer ni ihåg den där reklamen för nya Posten? Den med en gnällig gubbe som blev väldigt fundersam över att han måste hämta ut sitt paket på ICA. Meningen var att vi skulle skratta och tycka att vad dum han är som inte fattar att det blir mycket bättre så. Jag brukade i stället hånskratta åt reklammakarna. Vad dumma de är som inte tar reda på lite fakta först. Gubben bodde helt uppenbart på landet och på den tiden hade vi lantbrevbärare som levererade paketen vid dörren. På vilket sätt skulle det bli bättre att behöva ta sig till ICA för att hämta ut paketet?

Samma irritation kan jag känna över 3-reklamen som visas nu, den där det kommer hem till folk och slår bort telefonjack. Här hos oss, åtta kilometer från Munkedal, fungerar inte mobilen om man inte står exakt 1,5 meter i 20 graders vinkel från ytterdörren, och då bara under gynnsamma väderförhållanden. Eller, det är inte riktigt sant, för med nya 3-mobil kan jag faktiskt sitta i soffan och prata, ibland, under gynnsamma väderförhållanden. Att skaffa mobilt bredband är inte att tänka på. Trots detta så har vi under senare tid övervägt att faktiskt säga upp telefonen. Det är nämligen så att under större delen av det senare året har får fasta telefon inte fungerat annat än under gynnsamma väderförhållanden, om ens då.

Det börjar med att det knastrar av och till. Så småningom är endast till och då brukar vi ringa och felanmäla. Vilket är en historia för sig med tanke på att mobilen inte fungerar här ute. Har vi tur så hittar de ett fel. Har vi ännu större tur så håller lagningen i en månad. En gång hittade de inget fel och knastrandet tilltog stadigt. Efter ett tag kunde vi inte tala i telefon eftersom det var omöjligt att höra den man försökte tala med. Sedan dog telefonen helt. Men det tog ytterligare några veckor och att grannarna också fick fel innan de tog tag i problemet och faktiskt hittade felet. Sådär är det ofta. Vi felanmäler och får snällt vänta tills grannarna också drabbas. De försöker ofta få det till att det på något sätt är vårt fel. Det är det aldrig.

Idag kom de och lagade för tredje gången i år. Teknikern var upp i stolpen och kunde berätta att ledningen nästan hade ärgat av. Och det var bara i den stolpen han var upp. Hur många fler nästan-brott på ledningarna finns det som bara väntar på att vi skall slappna av och börja njuta?

Alltså betalar vi några tusen kronor om året för en tjänst som nästan aldrig fungerar. Var det inte för att ADSL är vår enda möjlighet till bredband så skulle jag faktiskt säga upp telefonen. Mobilen fungerar inte sämre än den vanliga telefonen och de få samtal jag ringer kan jag göra 1,5 meter från ytterdörren.

Jag har haft anledning att titt in på Facebook på senaste tiden men då jag inte är särskilt aktiv där och eftersom det har skett en del förändringar på senare tid så har jag svårt att hitta på sidan. Alltså satte jag mig att klicka runt och då hittade jag några gamla tester jag gjorde någon gång i början när jag faktiskt tyckte Facebook var kul.

What's Your Mental Age?
Twentysomething

How Will You Die?
Peacefully In Your Sleep

What's Your Secret Talent?
Reading People's Minds

What's Your Addiction?
Sleep Junkie

What's Your Top Emotion?
Angry

What's Wrong With You?
Frightening to Small Children

The eSPIN Personality Test
The Thinker

What's Your Sense of Humor?
Witty

Det är ganska komiskt men de definierar mig ganska bra. Tyvärr, kanske jag borde säga.