... vi miste vår älskade Ali.
... jag fick både golf- och tennisarmbåge.
... Jag lyckades sitta sönder en stol när vi var ute och festade.
... jag kissade på mig när vi var ute och festade.
... jag tillbringade fyra dagar av min julledighet med att vänta på att elen skulle komma tillbaka.
... jag gav mig in i feministdebatten och drog mig ur lika snabbt igen med svansen mellan benen (hedern i behåll?).

Det var också det år då
... jag blev aktiv på forumet, så aktiv att jag lyckades hamna i tidningen några gånger.
... jag äntligen gjorde slag i saken och byggde mig en dator.
... jag köpte Dragon Age Collector's Edition för 267 kronor.

Av listorna ovan kan det se ut som att det negativa överväger men jag måste säga att det på det stora hela har varit ett bra år. Saker i mitt liv har börjat ordna till sig och jag känner visst hopp inför framtiden. Det har varit ett trevligt år här på forumet och jag hoppas på ett lika trevligt 2010.

Det gick ganska snabbt att konstatera att jag inte skulle trivas i en stuga i skogen, utan uppkoppling och tv. Det här visste jag i och för sig redan men de senaste fyra dagarna bekräftade det med all önskvärd tydlighet. Hela lördagen var vi utan ström. från tio på förmiddagen till nio på kvällen. Sedan hade vi ström i en timme ungefär tills den försvann igen. Vid elva kom den tillbaka för gott, trodde vi. Det blev några timmar Dragon Age där på natten innan jag gick och lade mig. På söndagen fick vi behålla strömmen ända till klockan fem på eftermiddagen. Jag hade precis hunnit sätta på mat men inte få den färdig.

Det var för mörkt för att läsa och inte fanns det något annat att göra som inte krävde eltillförsel. Jag lade mig och sov. Tjugo över tio kom den tillbaka och jag skyndade mig att sätta in maten i ugnen. Den hann precis bli klar till strömmen gick igen. Jag åt min mat och gick och lade mig igen.

Måndag morgon var det fortfarande mörkt och tyst. Jag började få nervösa ryckningar. Solen tittade fram och det blev tillräckligt ljust för att man åtminstone skulle kunna läsa. Men eftersom jag inte druckit te på över ett dygn kunde jag omöjligt koncentrera mig. Jag spelade spel på mobilen tills jag mådde illa av att stirra på den lilla skärmen. Sen gick jag och lade mig igen. Vid det här laget orkade batteriet som drev värmepumpen inte sprida värmen i hela huset så det gick bara att vara på övervåningen..

Vid femtiden, dvs ett dygn efter det stora avbrottet, fick jag ett anfall. Jag klampade ilsket nerför trappan och ropade till sambon att han inte fick släppa ut hunden efter mig eftersom jag skulle gå ner i tvättstugan för att vråla, slå huvudet i väggen och snitta upp handlederna. Jag kom inte längre än till vrålandet innan sambon kom och hämtade mig. Tillsammans bar vi ut frysmaten i garaget eftersom det i alla fall var kallare där än i frysen. Temperaturen sjönk stadigt och det var vi i det läget ganska tacksamma för. Sedan åt vi några smörgåsar och gick och lade oss igen. Det fanns liksom inget annat att göra.

I morse när vi ringde fick vi veta att det bara var tre hushåll som var utan el och att de hade skickat ut helikoptrar. Några timmar senare landade en helikopter på åkern. De lyckades lokalisera ledningsbrottet till slut men det tog ytterligare tre timmar innan strömmen var tillbaka. Då var klockan nästan fyra.

De senaste fyra dagarna har jag, med några kortare avbrott, antingen suttit och stirrat tomt framför mig eller legat och sovit/dåsat. Det är sådant man gör när man är deprimerad. Om man fyra dagar i rad beter sig som om man var deprimerad så blir man deprimerad. Det är en tredjedel av min julledighet som har gått åt till att sitta och vänta och jag är riktigt förbannad.

Jag har sett en del matlagningsprogram på sistone. Master Chef passar bra att titta på medan jag äter och sedan kan det bli något till program medan jag väntar på att datorn skal bli ledig. Nyligen gick Nigella i repris och nu är Det Jamie Oliver. Jag vet inte från vilket år de här serierna är men det är slående hur lika de är i upplägg och foto. Man får hälsa på hemma hos Nigella/Jamie, programmet har ett tema och det är personligt och extremt närgånget, och då menar jag verkligen närgånget. Jag gillar Nigella, hon lagar spännande onyttig mat, är inte så märkvärdig av sig och är dessutom snygg att se på. Jag skulle dock vilja se lite mindre av henne och mer av maten hon lagar.

Det är nämligen väldigt många väldigt nära bilder. Jag blev ganska mätt på att se sensuella bilder på Nigella ätandes den ena eller andra godsaken. Jag hade hellre sett godsakerna och som alla vet så ser man ofta lite bättre om man kan ta in hela bilden på en gång. Jag vet inte om detta närgångna är/var en trend. Jag har ärligt talat tittat ganska lite på sådana här program tidigare och har väl mest stött på fenomenet i diverse slaskdokumentärer där man verkligen skall kunna se hur mycket lidande som utspelas framför en. Jag gillar det inte där heller. Jag blir bara irriterad av att titta in i ett jättestort gråtande öga. Men jag kan ändå förstå att det fyller en funktion i sådana program.

I matlagningsprogram tycker jag att maten skall ha huvudrollen. Intressant nog säger Jamie själv att det skal vara avskalat och att det inte handlar om honom utan om maten. Änså kan jag räkna hans näshår och vet precis hur en vitlöksklyfta ser ut, däremot har jag en ganska dålig bild av vad det blir av allt hans jobb. Nej, istället för att få en bra överblick av vad och hur han gör något så serveras jag fladdriga hoppande bilder på en sked eller en skvätt olja som hälls över något. Vad den hälls över kan man bara gissa, det är utanför bild.

Och hur många gånger skall man behöva se Jamie åka utför räcket till spiraltrappan eller se Nigella smyga sig ner till kylskåpet för lite nattmat. Ja, Jamie är ung och häftig, jag vet det nu. Allt skal verka så spontant och hemma hos. Oj, det ringer på dörren. Vem kan det vara? Det är bara det att kamerateamet ju redan måste vara inne för att kunna filma när han kanar ner för räcket för att öppna dörren. Om man är en tänkande människa förstår man det och då blir det bara löjligt med det där låtsasprivata hemma-hos.

Jag längtar efter ett hederligt gammalt studiokök.

Jag läser PC för alla (som borde byta namn till Prylar för alla) och där var det någon som undrade varför någon skulle vilja ha en separat mp3-spelare när det är så mycket smidigare med de nya allt-i-ett-mobilerna. Frågan kom upp till diskussion i veckans, och eftersom jag gillar att breda ut mig i ett ämne skall jag göra det här.

Fram till för några år sedan hade jag bara haft sambons avlagda mobiler och de var dessutom köpta begagnade. Sambon använde dem aldrig utan köpte dem bara för att de var snygga. När han tröttnade sålde han dem vidare eller gav dem till mig. Jag har betat mig igenom några generationer Nokia som alla hade det gemensamt att de var gamla och hade en enastående batteritid. Eftersom jag bara satte på telefonen när jag behövde ringa så räckte det att ladda batteriet en gång i månaden. Att skaffa abonnemang var ingen idé, jag ringde inte ens upp de hundra kronor jag var tvungen att ladda den med varje år och kom upp i en ganska hög pott till slut.

Det absolut viktigaste för mig var att det var en pålitlig telefon. Lång batteritid var alltså viktig. Det är inte så kul att vara strandsatt ute på landsbygden och inte kunna ringa hem och be att bli hämtad. Det största problemet var faktiskt att komma ihåg att ladda batteriet en gång i månaden.

Därför gillar jag inte dessa apparater som skall göra precis allt. Alla dessa roliga saker man kan göra drar nämligen energi. Om min mp3-spelare skulle få slut på batteri är det värsta som kan hända att jag blir utan musik en timme eller två.

Sen är det också så att prylar som skall kunna göra precis allt inte blir särskilt bra på något. Kanske är de där jättedyra mobilerna helt fantastiska på att ta bilder men jag lägger hellre pengarna på en kamera som faktiskt i första hand är gjord för att ta bilder med. Spelar spel gör jag på datorn och jag har inget behov av att kunna ta med mig spel överallt. Var sak har sin tid och sin plats.

Jag gillar verkligen prylar och skulle säkert samla på mig en massa roligt om jag hade råd. Men jag skulle alltid satsa på en stabil mobiltelefon med bra batteritid. Bort med alla kul funktioner, jag använder inte ens de som faktiskt följer med den telefon jag har nu. Sen är det ju så att om jag har en apparat för varje funktion så blir det ju så många fler saker att leka med.

Varje gång jag läser en förhandstitt eller recension på ett efterlängtat spel och det talar om hur mycket krut som har lagts ned på multiplayerdelen så suckar jag tungt. Står det något om MMO så slutar jag att läsa. Är det ett spel som verkar intressant eller som jag har sett fram emot är det extra illa. Det blir lite samma känsla som brukar uppstå om jag läser att något efterlängtat spel kommer portas från konsolversionen. Jaha, tänker jag, Det är alltså så det skall bli. Och jag dör en smula.

Vad är hon för en bakåtsträvare, tänker ni kanske? Fattar hon inte hur roligt och bra det är att spela med eller mot verkliga människor? Visst fattar jag det! Jag kan förstå tjusningen att tillsammans med några vänner ta sig igenom ett spel, Jag kan till och med förstå tjusningen att strida mot några vänner eller rentav okända människor. Jag var rentav lite sugen på WoW sådär i början och det var nog mycket den månatliga avgiften som avskräckte mig där. Men varför är jag så negativ då? Det ena utesluter väl inte det andra?

Det är många saker som gör mig negativ. För det första så är tanken på att att spela med/mot främmande människor riktigt otäck. Jag är inte särskilt bra på någonting och risken finns att någon blir arg på mig. Nybörjare kan ara riktigt irriterande, vad jag förstår. Om jag hade vänner som spelade samma spel som jag skulle det vara en helt annan sak.

Sedan tycker jag om att göra saker själv, i min egentakt när det passar mig. Jag gillar spel som har en tydlig handling som driver mig att spela vidare. Det finns en rädsla hos mig att om alla satsar på multiplayer eller på att göra spelet som skall döda WoW så läggs mindre tid och energi på de bitar som jag gillar.

Och för det tredje så är jag sällan intresserad av den typ av spel som man spelar med/mot andra. Det finns naturligtvis undantag och jag skulle kanske kunna bli omvänd under rätt omständigheter, men hittills har dessa omständigheter inte uppstått. Därför fortsätter jag att sucka tungt.

Jag sitter med en massa nya eller i alla fall ospelade spel. Visserligen lånade jag ut en bunt av dem till brorsan i somras eftersom jag då inte visste att jag snart skulle bli med ny dator. Men det spelar mindre roll, jag har en hel del kvar här hemma.

Oblivion och Stalker håller jag faktiskt på med och Homeworld 2 står i hyllan. Beyond Good & Evil är ännu oavslutat och The Movies har jag inte ens börjat på. Vad händer? Jo, jag börjar längta efter Baldur's Gate och Planescape: Torment, eller varför inte en ny omgång StarCraft? De senaste dagarna har jag spelat Half-Life och Opposing Force och idag började jag på Blue Shift. Jag är fast i nostalgiträsket.

Jag ångrar lite att jag köpte det senaste paketet. Visserligen ville jag verkligen ha Half-Life men det hade varit bättre att lägga pengarna på The Witcher i stället, det har jag ju faktisk aldrig spelat. Men det hade väl blivit ännu ett spel i hyllan, eller rättare sagt på hårddisken.

Annars är Dragon Age Det första spel på många år som jag känner att jag faktiskt inte kan vänta med till budgetutgåvan. Jag har så starkt habegär att jag har skickat ut lite signaler till sambon inför den förestående julen. Det hamnar överst på önskelistan och sedan kan man ju hoppas att han sin vana trogen tar det som står först trots att jag i åratal tjatat om att jag vill bli överraskad. Jag tror inte jag har känt så här starkt för något spel sedan Starcraft eller Thief och dem hade jag testat innan. Jag har inte ens läst Dragon Age-recensionen än eftersom jag är rädd att det blir rent olidligt sen.

Hur viktiga är kontrollerna för ett spel? Hör du till dem som kör med de fördefinierade eller vill du kunna ställa in allt själv? Jag hör till de senare. Faktum är att jag avskyr wasd-kontroller och hellre kör på piltangenterna om jag blir tvungen trots att det har uppenbara nackdelar. De är i alla fall lätta att hitta i brådskan och mörkret. Men helst skall man kunna ställa in allt, och jag menar verkligen allt, precis som man vill ha det. Och i de flesta nyare spel kan man göra just det.

Jag kör om möjligt med det numeriska tangentbordet. De flesta spel har samma funktioner och då kan man använda samma tangenter till liknande saker vilket gör att risken minskar att man hivar iväg en granat när man egentligen skulle öppna en dörr. Det är i och för sig ett vanligt problem om man växlar mellan ett spel där use-funktionen ligger på höger musknapp och ett där alt-fire ligger på samma knapp. Det har framkallat en del svordomar. Men min vanligaste konfiguration är use på plus-knappen, jump på enter, reload på minus och crouch på komma/delete. Divisions- och multiplikationstangenterna använder jag till diverse prylar såsom ficklampa eller för att bläddra bland mina prylar. Det funkar för mig.

Tills jag sätter mig för att spela S.T.A.L.K.E.R. Som vanligt ställer jag in kontrollerna efter mina behov och önskemål och allt går bra. Men det är något konstigt med hela spelet. Jag faller död till marken gång på gång utan att förstå varför. Hungern plågar mig tydligen och jag tvingas äta nästan oavbrutet för att inte dö av svält. För att inte tala om att mörker och ljus avlöser varandra med en skrämmande hastighet. Det sista tror jag har att göra med något underligt väderfenomen som beror på katastrofen. Jag har fel.

Efter att i frustration ha gått ut på nätet för att försöka hitta något svar på hur man kan hålla sig vid liv får jag reda på att tidsregleringen är satt till divsions- och multiplikationstangenterna. Varje gång jag har använt ficklampan har jag alltså ökat på hastigheten på tiden vilket har medfört att dagarna fullständigt rusar fram. Det som är så störande med det här är inte endast att de har låst dessa tangenter utan att det inte på något sätt framgår när jag gör mina inställningar. Om några tangenter är reserverade för en särskild funktion borde man väl få ett meddelande om detta när man försöker binda en annan funktion till dessa?

Sedan tycker jag att man verkligen borde kunna ändra allt, till och med en sådan sak som tidsregleringen, för att inte tala och quicksave och quickload. De senare verkar dock inte finnas i Stalker. Men det är ett annat problem.

Idag har jag limmat konferensblock. När man väl har fått in tekniken och händerna sköter jobbet helt själv så kan man använda huvudet till annat. Jag önskar att jag kunde säga att jag tänkte djupa tankar och funderade över livet, universum och allting. Riktigt så var det inte.

Jag sjunger ofta medan jag jobbar med händerna. Det kommer av sig själv och det kan vara allt gamla reklamjinglar till låtar av favoritband. Det är inte alltid jag kan hela texten och ibland har jag bara en refräng i skallen, ofta från någon låt jag inte ens tycker om. Men det finns vissa texter jag aldrig glömmer och det är de jag lärde mig i lekskolan.

Förutom Här kommer lilla Ludde som kanske några av er har hört, eller rent av sjungit, så sjöng vi också en sång om negerbarnen i Afrika som var lika svarta trots att de tvättade sig med tvål och vatten och vars pappa var kung i negerlandet. Det är alldeles sant. Detta var 1971-72 och det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Min mormor älskade sången och jag sjöng den väldigt många gånger för henne så den fastnade ordentligt.

Jag är ganska säker på att den inte sjungs på förskolor nuförtiden, men jag undrar lite när man slutade med det och hur det gick till. Jag tror inte min bror sjöng den fem år senare, men jag är inte ens säker på att han gick i förskola och alla förskolor har säkert inte samma repertoar. Det beror väl lite på personalen. Men när slutade barnen att göra negerbollar t.ex.? Skedde det gradvis av sig själv eller fick alla skolor i hela landet plötsligt direktiv om att döpa om dem till chokladbollar?

Eftersom jag är så djup så stannade inte mina funderinga där. Nej, jag fortsatte raskt till felhörning av sångtext. Vi har alla gjort det, hört fel på en låttext. Ibland med ganska roliga resultat. Jag har ett riktigt praktexempel.

Jag vet inte om dagens ungdomar känner till Teddybjörnen Fredriksson av Lasse Berghagen. I vilket fall går refrängen så här:

Teddybjörnen Fredriksson,
ja så hette han
en gång var han bara min,
och vi älskade varann

Teddybjörnen Fredriksson,
hans nos den var av garn,
ja han var min bästa vän,
när jag var ett litet barn.


Vad jag hörde var:

Teddybjörnen Fredriksson,
Jansson hette han
en gång var han bara min,
och vi älskade varann

Teddybjörnen Fredriksson,
Hans Nordsten var hans far,
ja han var min bästa vän,
när jag var ett litet barn.

Men jag nöjde mig inte med att höra och sjunga fel. Nej, jag funderade väldigt över texten också. Jag kunde inte riktigt förstå hur han kunde heta både Fredriksson och Jansson och funderade över om det kunde vara så att Fredriksson kunde vara ett förnamn också. Ett tag trodde jag till och med att Teddybjörnen var ett förnamn. Sen var det nästa vers. Han pappa hette Nordsten i efternamn och det var fullständigt obegripligt. De borde ju ha samma namn ju! För i den värld jag levde i gifte man sig innan man skaffade barn och alla i familjen hade samma efternamn. Till och med jag som bytte till min styvfars efternamn. Nej, jag fick inte ihop det och lade ned åtskillig tid på att fundera över detta mysterium. Och det sorgliga är att än idag funderar jag över detta, trots att mysteriet numera är löst.

Och jag kan helt ärligt säga att detta faktiskt var vad jag stod och tänkte på medan jag limmade konferensblock.

Det finns många spel som jag aldrig spelat klart av olika anledningar. Ibland har de varit tråkiga, ibland för svåra och ibland kom det annat emellan. En del av dem planerar jag att spela klart, någon gång, andra har jag helt gett upp.

Spel som var för svåra för mig:

Return to Castle Wolfenstein. När jag kommer till stället där man skall slåss mot supersoldaterna kör jag ohjälpligt fast. Jag lyckas med stor svårighet slå ut några stycken. Sedan går jag in i ett rum, dörren stängs bakom mig och jag dör. Gång på gång på gång. Jag lyckas aldrig ta reda på vad jag skall göra för att klara mig. Jag överlever inte så länge att jag ens hinner se mig om och försöka hitta någon utväg. Jag ger upp.

Medal of Honor : Allied Assault. Där tog det stopp på stället där man springer ut ur en exploderande byggna och möter massor med fiender utanför. Jag kan inte stanna kvar i byggnaden och söka skydd eftersom den är på väg att explodera. Alltså blir jag nedmejad gång på gång tills jag tröttnar och ger upp. Dessutom var spelet lite för realistiskt och svårt för min smak.

Andra spel som trots sin svårighetsgrad fortfarande lockar:

Heroes of Might & Magic III-V, särskilt trean och femman, har jag gett mig på flera gånger men aldrig riktigt klarat av. Kampanjerna är helt enkelt för svåra för mig men spelen är ändå så roliga att jag återvänder då och då för att spela enstaka uppdrag.

Icewind Dale II har jag aldrig lyckat spela till slutet trots upprepade försök. Jag stupar vid den stora striden mot syskonen (minns inte vad de heter). Trots det känner jag en viss längtan att installera det igen och göra ett nytt försök.

Mafia fick mig på fall i den där förbaskade biltävlingen där man inte bara skall ta sig runt ett antal varv på banan utan att krascha utan dessutom måste vinna eländet. Jag lyckades inte ens med det första. Och eftersom man inte kan spara när man vill, t.ex när man tagit ledningen efter första varvet, så blev det väldigt tröttsamt till slut. Jag körde tävlingen med ratt men det hjälpte inte. Men spelet är ju så otroligt stämningsfullt och vackert att jag verkligen skulle vilja komma förbi den punkten.

Spel jag fick avbryta av diverse omtständigheter såsom datorbyte m.m.:

Fable slutade fungera på gamla datorn. När jag bytte dator lyckades jag aldrig hitta sparfilerna och vt inte om jag orkar börja om från början.

Det är ganska många spel som började krångla på gamla datorn men de flesta var inte tillräckligt bra för att jag skall orka börja om. Sedan har vi det där med bossfighter som jag avskyr, vilket ofta gör att jag skiter i att spela klart vissa spel.

För snart två år sedan undrade en god vän om det inte vore en god idé att jag registrerade mig på Facebook. Jag gjorde det lite motvilligt eftersom jag av någon anledning inte gillar att registrera mig på nätet. Det är inte så att jag vill vara anonym eller privat utan snarare tycker jag det är lite jobbigt och knöligt. Ofta skall man fylla i en massa obligatoriska fält som ibland skall fyllas i på ett speciellt sätt som inte stämmer med min verklighet. Svensk adress i amerikanskt formulär är jättekul. Visst kan man hitta på men jag gillar inte att ljuga och gör det bara om det är absolut nödvändigt. Nå, jag blev registrerad till slut och fick snabbt två vänner, vilket väl motsvarar min verkliga situation, och så förblev det i ett år.

Till en början var det faktiskt riktigt kul. Jag lade till diverse små program som t.ex. kunde hålla reda på mina böcker och filmer. Sedan satt jag och lade in mitt bibliotek, eller åtminstone de delar av det som jag tycker är viktiga. Jag betygsatte och höll på. Det var bara det att inget av programmen fungerade särskilt bra och när jag upptäckte LibraryThing så gick jag över till det istället.

Nåja, det finns ju annat att göra på Facebook. Man kan till exempel hålla reda på sina vänner. Men två vänner är inte så väldigt svårt att hålla koll på och den vanliga mailen fungerade oftast smidigare för att hålla kontakten. Sedan kan man ju gå med i diverse grupper också och några gick jag faktiskt med i. Bland annat en ägnad åt en av mina favoritförfattare. Den hade sexton medlemmar, efter att jag gick med. Jag vågade aldrig vara aktiv i gruppen och det vågade tydligen ingen annan heller.

Sedan började jag få meddelanden. Oj vad många meddelande jag fick. Jag fick reda på att Gnällbjörn hade betygsatt Brokebakc Mountain och att Joker ville läsa Ender's Game. Jag fick hundratals (kändes det som) kedjebrev genom en av mina vänner. Jag fick diverse gåvor av båda mina vänner. Till slut blev jag så trött på alltihop att jag stängde av meddelandefunktionen för allt jag kunde hitta utom just meddelanden. Då blev det helt tyst.

För ett litet tag sedan hände det något. Min syster skaffade uppkoppling och registrerade sig. Hon är något mer social än jag och genom henne har jag fått massor av vänskapsförfrågningar. De flesta är människor som är släkt till henne på ett eller annat sätt men även två kusiner till mig har hört av sig. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till allt det här. Kusiner och syskon är helt självklart men alla de andra har jag inget gemensamt med förutom att vi delar efternamn eller har någon gemensam "vän". Jag bekräftar dem allihop eftersom det känns ohyfsat att bara ignorera dem och jag tycker inte det är min sak att göra efterforskningar varje gång. Om nu någon vill lägga till mig på listan kunde de väl skriva ett litet meddelande om vilka de är?

Meddelanden förresten. Jag har fått sexton nya "vänner" och av dem har fyra skrivit till mig. Jag får fortfarande gåvor, det ser jag ibland när jag går in för att bekräfta något. Men ingen skriver något. Jag skulle bli mycket gladare för ett meddelande än för en snökula. Och ta nu inte illa upp ni vänner som både skriver och skickar gåvor, jag talar om alla som aldrig skriver en hälsning. Själv skickar jag aldrig gåvor eller ens kollar vilka som har skickat till mig. Jag känner mig oartig men orkar inte bry mig. Jag funderar att skriva ett meddelande på min profil: Gåvor undanbedes, men skriv gärna och berätta hur du har det. Och om någon nu tycker att jag kan ta initiativet så vill jag bara säga att de var de som sökte upp mig.

Om nu någon har orkat läsa så här långt så undrar jag: Har du en Facebookprofil? Är du aktiv på Facebook? Vad tusan gör du i så fall?