Strax efter att jag publicerat min spellista så kom jag på några titlar till. De nya titlarna står i fetstil.

American McGee's Alice
Auf wiedersehen Monty Mole (ZX Spectrum)
Baldur's Gate
Bombuzal (C64)
Deus Ex
Dragon Age
Dungeon Keeper
Grim Fandango
Gunship (C64)
Half-Life
Head over Heels (ZX Spectrum)
Heroes of Might & Magic III
Highway Encounter (ZX Spectrum)
Homeworld
Impossible Mission (C64)
Monkey Island 1-3
Paradroid (C64)
Planescape: Torment
Plants Vs Zombies
Portal
Psychonauts
Ranarama (C64)
Starcraft
Starquake (ZX Spectrum)
System Shock 2
Tetris (C64)
The Operative: No One Lives Forever
No One Lives Forever 2
The Sentinel (C64)
Thief: The Dark Project
Thief II: the metal age
Toonstruck
Zork
Zork 2

När jag först läste en liten notis om Bioshock, spelet som skulle vara en andlig uppföljare till System Shock, så blev jag liksom många andra rätt upprymd. Sedan fick man se lite bilder och förväntningarna steg. Så kom en förhandstitt där någon, minns inte vem, hade varit och provspelat och förväntningarna sjönk som en sten. Det var alldeles för röjigt blev utslaget och jag gillar ju inte sådana spel. Trots det så fanns ett visst intresse kvar och efter recensionen som jag vill minnas visserligen klagade på tempot men trots det var ganska positiv så hamnade spelet trots allt på önskelistan. Nu har jag spelat det.

Jag vet inte om det beror på att mina förväntningar sjönk men jag tycker faktiskt riktigt bra om spelet. Visst är det högt tempo, faktiskt irriterande högt ibland. Det kändes som om jag rusade i vild panik genom många av banorna och sällan fick tid att experimentera med olika förmågor. Som vanligt blev det några få som användes om och om igen vilket säkert tar bort en del av glädjen med spelet. Men det går inte att förneka att jag hade väldigt roligt när jag spelade.

Bioshock är faktiskt ett av få spel på senare år som jag spelat ända till slutet. Det har många bra delar. Grafiken är mycket tilltalande och ljudet hjälpte till att bygga upp en stämning som höll mig i sitt grepp hela vägen. Det kändes aldrig för svårt trots att det blev lite hektiskt ibland. Jag visste nästan alltid vad jag skulle göra vilket tog bort frustrationen som kan uppstå när man irrar runt och letar efter en väg ut. Nackdelen med att ledas i handen hela vägen kan förstås vara att man missar saker. Det var ett område jag hoppade över eftersom jag trodde att jag säkert skulle komma tillbaka dit senare. Det gjorde jag inte.

Visst hade jag sett att det funnits tillfällen till mer smygande. Jag är väldigt förtjust i att kunna ta mig fram i min egen takt, undersöka saker och slå till när det passar mig. Så blev det inte. Istället blev det som sagt väldigt mycket panikrusningar. Trots det är jag nöjd och glad att jag spelade spelet.

Tänk dig att du sitter i skuggan. Du har suttit så i tio minuter minst och lyssnat och spanat, försökt utröna vakternas rörelsemönster för att hitta det exakta ögonblicket att slå till/smyga förbi. Plötsligt hör du ett ilsket vrål och får ett hugg i ryggen. Du vrålar rätt ut av skräck och försöker att snabbt vända dig om och och samtidigt plocka fram svärdet. Efter en snabb men intensiv strid ligger din motståndare på golvet. Men nej, du får ju inte döda någon under det här uppdraget och spelet är slut.

Du står framför en isvägg. Genom isen kan du ana en dörröppning. Isen måste bort men hur? Du tar fram tändstickorna och tänder förhoppningsfullt en. Dummer! Inte kan du smälta en glaciär med hjälp av en tändsticka. Då kommer du ihåg draken du stötte på tidigare. Drakar kan ju spruta eld, eller hur? Alltså letar du upp draken och försöker få den med dig. "Dragon, follow me!" Han stirrar dumt på dig. "Dragon, go south!" Samma dumma stirrande. Efter ytterligare några desperata försök ger du upp och i ilska och frustration skriver du "Kick dragon." När du går din väg upptäcker du till din förvåning att draken följer efter dig. Med upprepade sparkar och slag håller du kvar drakens intresse ända tills ni når fram till isväggen. När draken får syn på sin egen spegelbild i isen tror han det är en annan drake och attackerar genom att spruta eld. Isen smälter och vägen ligger öppen.

Du står och viftar med en lie över en gigantisk kattlåda. Rätt vad det är piper det till och du har hittat metalldetektorn, den metalldetektor du behöver för att leta rätt på en identitetsbricka som du behöver för att bevisa att en viss person är död, vilket du måste kunna bevisa för att få ta hans plats.

Tänk dig att du är vuxen. Du berättar ovanstående för vilken annan vuxen ickesplerare som helst. Vad tror du att du får för reaktion? Det kan jag tala om. Man möts av en oförstående smått förvirrad blick. Sedan får man höra något om att man borde ägna sig åt trädgårdsarbete. Det är därför jag kommer hit och möter likasinnade, människor som förstår det underbara i en bra spelupplevelse.

Är det någon som vet vilka spel det handlar om?

För ett tag sedan gjorde jag en litteraturlista på min bokblogg och så kom jag på att det nog vore en bra idé att göra en liknande lista för spel. Vi har ju ibland fått välja tio favoriter till PC Gamers årliga topplista. Jag brukar känna att det inte räcker till med tio titlar eftersom jag har så många favoriter och det inte är helt rätt att rangordna dem. Vilka skall jag välja bort? I och med den här listan kan jag ta med dem alla och jag kan låta listan växa sig hur lång som helst.

Det här är spel som har betytt mycket för mig genom åren och som jag återvänder till i tanken och spelandet. Vissa är titlar som helt enkelt gjorde ett starkt intryck eller öppnade dörrar till nya upplevelser. Listan är inte komplett eller absolut. Det kommer att dyka upp nya titlar så småningom och en del kanske kommer att åka ur om jag spelar om dem och känner att de inte platsar. Det är en lista som definierar mig som spelare och person.

American McGee's Alice
Auf wiedersehen Monty Mole (ZX Spectrum)
Baldur's Gate
Bombuzal (C64)
Deus Ex
Dragon Age
Grim Fandango
Gunship (C64)
Half-Life
Head over Heels (ZX Spectrum)
Heroes of Might & Magic III
Highway Encounter (ZX Spectrum)
Homeworld
Impossible Mission (C64)
Monkey Island 1-3
Planescape: Torment
Plants Vs Zombies
Portal
Psychonauts
Starcraft
Starquake (ZX Spectrum)
System Shock 2
Tetris (C64)
The Operative: No One Lives Forever
No One Lives Forever 2
The Sentinel (C64)
Thief: The Dark Project
Thief II: the metal age
Zork
Zork 2

Jag har gnällt om det förut och kommer gnälla om det igen. När blev bra design samma sak som snyggt utseende? För mig är god design en fråga om både form och funktion, när formen blir viktigare än funktionen är det inte längre utmärkt design.

Apple har länge stått för bra design i mångas ögon och visst gör de snygga produkter, och visst handlar det ofta om vana om man tycker de är lätta eller svåra att använda, men god ergonomi får man leta efter någon annanstans. Alla vill ha en Mac på skrivborden för de är ju så stilrena och snygga, och enkla att använda. Så länge man inte gör något annat än surfar lite och kollar e-posten. Jag vill kunna göra vad som helst med min dator och inte är främmande för att lösa problem och skruva i den. Jag tvingas använda en MacBook på jobbet och vi är inte vänner kan jag säga.

Men det här handlar egentligen inte om Apple. Det handlar om PC Gamer. Min favorittidning har fått en rejäl genomgång formmässigt och på det stora hela är det ett lyft. Tidningen känns ljus och luftig och har tydliga avdelningar. Jag gillar det mycket, förutom på en punkt. Dessa jävla randiga textrutor. Jag kan inte läsa dem, eller i alla fall inte utan att få ont i ögonen och bli lät illamående. Faktum är att ögonen tåras bara jag får syn på dem och det är inte bara av sorg.

Jag har haft problem förut när någon artikel har haft en bild som bakgrund eller när bildtexten ligger inne i bilden, men det har rört sig om enstaka fall som jag har kunnat hoppa över eller plåga mig igenom. Nu har alla små faktarutor genomgående randig bakgrund och det gör ont, på flera sätt. Jag känner mig utestängd. Visst kan jag hoppa över att läsa de små textrutorna, och det gör jag också, men de tillhör de roligaste sakerna att läsa i recensionerna och dessutom så ser jag dem ändå. Och som jag nämnde tidigare så tåras ögonen när jag ser dem.

Jag vet att de flesta inte ser det här som ett problem men har samtidigt svårt att förstå att det kan vara så viktigt att hålla fast vid något som en del läsare faktiskt har svårt med och som inte fyller någon egentlig funktion.

Tycker ni att jag tjatar? Jag kommer fortsätta att tjata om det här ända till en av följande händer:

1. Någon tar tag i saken och textrutorna får en enfärgad bakgrund.
2. Jag tröttnar och slutar läsa tidningen
3. Jag dör och slutar läsa tidningen

Vilket som nu kommer först.

För en stund sedan gick jag till brevlådan. Jag kan inte säga hur lång tid det tog men jag kan säga att det tog lång tid. Bara att ta sig ner till grinden var ett företag. Snön räckte mig väl upp till höften ungefär och var på sina ställen hårt packad. Vägen var lite bättre. Det låg stora drivor men det gick att sicksacka sig fram en stor del av vägen och på det viset undvika de allra högsta drivorna. Men vid ett tillfälle tog det nästan stopp. Den midjehöga drivan var så packad att jag inte kunde gå igenom den men inte riktigt tillräckligt packad för att jag skulle kunna kravla mig över den. Det var ganska obehagligt. Men jag lyckades ta mig till brevlådan och jag lyckades ta mig hem igen och jag blev väldigt pigg och glad av hela strapatsen. Om det inte var för de svårforcerade drivorna skulle jag kunna vara ute i flera timmar.

Jag älskar vintern. Medan det under sommarhalvåret för min del mest handlar om att överleva så är vinter den tid då jag lever. Mörker och kyla bekommer mig inte. Visst kan jag frysa ibland, och gnälla om det också, men jag mår inte dåligt på samma sätt som av värme. Jag blir glad av snö, till och med en sådan här dag när vi knappt kan ta oss ut genom ytterdörren och inte vet hur vi någonsin skall orka röja gångvägarna.

Det är något befriande med mörkret. Många människor är nedstämda och ingen förväntar sig att man skall vara glad. När jag inte behöver låtsas så är jag istället glad på riktigt. Medan andra suckar över kylan och längtar efter våren så känner jag hur det liksom spritter i kroppen av glädje över att jag får uppleva ännu en vinterdag. Den jobbiga våren känns långt borta en dag som denna.

Visst kan jag tycka att det är lite mycket nu och visst oroar jag mig för hur det skall bli när all snö skall bort. Det kommer att bli blött och halt och allmänt jobbigt men om all denna nederbörd hade kommit i form av regn så hade jag varit konstant blöt och kall. Trots den ibland extrema kylan och sommarjacka har jag frusit mindre i vinter än jag gjort under föregående milda vintrar.

Så jag passar på att njuta och struntar i alla frusna gnällmånsar. Eftersom jag ändå inte kan styra vädret så behöver jag väl inte känna mig skyldig för att jag blir glad av att se snön vräka ner? Själv spara jag gnället till när det verkligen behövs

Jag har känt mig märkligt matt och ledsen idag. På bussen hem började jag tänka på Ali och kände tårarna komma. När jag kom hem kollade jag i bloggen och upptäckte att det är exakt ett år sedan skräcknatten. Märkligt hur kroppen kan minnas en sådan sak trots att man inte har tänkt på det på länge. Jag undrar om jag någonsin kommer över det.

Det är mycket Mass Effect just nu. Tvåan har kommit ut till mångas stora glädje och ettan spelas om som en förberedelse för del två. Själv känner jag ingen som helst entusiasm och undrar lite hur det kommer sig. Att Mass Effect 2 inte väcker någon större förväntan beror naturligtvis delvis på att jag inte har spelat Mass Effect och inte har någon relation till spelet och dess universum. Men då uppstår frågan: Varför har jag inte spelat Mass Effect?

Jag minns faktiskt när spelet var på gång. Rollspel har alltid intresserat mig och det är sällan de blir riktigt bra, så naturligtvis spetsade jag öronen när det började talas om ett nytt sådant som dessutom var Bioware-utvecklat. Sedan kom spelet och jag vill minnas att det fick ganska bra kritik så det hamnade naturligtvis på önskelistan. Men av någon anledning föll det bort med tiden och skälet är mycket enkelt: det är ett sf-rollspel.

Jag älskar science fiction. Jag är uppvuxen med det, både på film och i böcker. Fantasy har jag alltid varit mer tveksam till, utom just i rollspel. Det kan bero på att en övervägande del rollspel faktiskt är fantasyspel och att det var det jag först blev bekant med. Jag känner mig helt enkelt hemma när jag äventyrar i en fantasyvärld vilket också skulle kunna förklara att jag aldrig föll för Fallout. Knights of the Old Republic var ett annat spel som jag såg fram emot att få spela men som gjorde mig besviken när jag äntligen fick möjligheten att prova det. Det var inte dåligt men jag trivdes aldrig riktigt med det.

När det gäller FPS så föredrar jag absolut sf. Jag gillar att slåss mot underliga utomjordingar medelst stora vapen. Det jag aldrig eftersöker i ett spel är realism. Eller, på en nivå gör jag väl det. Berättelsen får gärna kännas trovärdig. Motiv och handling får inte kännas alltför långsökta för då börjar jag tänka, och när jag börjar tänka så börjar jag störa mig på saker. Och jag kan verkligen störa mig på underliga detaljer. Om jag däremot möts av realismen i hur många vapen jag kan bära med mig, eller hur mycket ammunition, då blir det för svårt och tråkigt. Ju mer ett spel (eller spelmakarna egentligen) strävar efter att vara realistiskt desto mindre intresserar det mig. Alla krigsspel går bort av den anledningen.

Men egentligen borde inte vara så här. Jag borde kunna bedöma varje spel utifrån just dess förutsättningar, utan några förutfattade meningar. Det jag egentligen eftersöker i ett spel är en handling som motiverar mig, personer jag bryr mig om, ett engagerande berättande och en stämning som dröjer sig kvar även efter att jag slutat spela. Jag vet inte Om just Mass Effect har dessa ingredienser men jag skall i alla fall ge det en chans.

Metropolis funderar på om han har börjat tröttna på spel. Samma fråga har funnits hos mig ett tag. Det känns som om det är alltmer sällan som ett spel riktigt lyckas gripa tag i mig och det är sällan jag spelar ett spel till slutet. Däremot kan jag återvända till gamla favoriter och spela dem om och om igen. Jag tror det är Mirbacher som brukar säga att det beror på nostalgins rosa skimmer att vi kan tycka att de gamla spelen är bättre än de flesta nya. Jag håller inte med om det. Det finns väldigt många gamla spel som inte var bra men det finns några guldklimpar och de har tagit sin plats i mitt hjärta.

Varför händer det så sällan nuförtiden då. Ett skäl kan vara att det mesta redan har gjort och att det är svårt att uppleva något nytt. Men om det berodde på det skulle jag väl inte vilja spela Thief om och om igen eller för den delen ha blivit spå förtjust i tvåan. Det var först med del tre som faktiskt var annorlunda mot sina föregångare som jag kände att lusten försvann en aning. Thief III var helt enkelt inte lika bra i mina ögon. Något hade försvunnit med förnyelsen, en odefinierbar spelkänsla. Det var inte dåligt men det kändes inte riktigt som Thief längre.

Jag har nästan alltid legat efter på datorfronten. Med en gammal dator kan man sällan spela det nya och spelen har samlats på hög i väntan på en bättre dator. En följd av detta är att jag har fått höra om fantastiska spel, ibland i flera år, men inte kunnat spela dem. När jag sedan äntligen fått chansen så har det oftast infunnit sig en känsla av besvikelse.

Så var det till exempel med Half-life 2. Jag ville verkligen tycka om det och det gjorde jag väl också men jag hade inte så roligt som jag hade hoppats medan jag spelade. Alla sade att det var jättebra, mycket bättre än Half-Life som jag älskar, så vad var det för fel på mig som inte riktigt kunde ta det till hjärtat? Det infann sig en oro att jag kanske faktiskt höll på att bli vuxen, att jag hade börjat tröttna på spel.

Jag tror att en del av sanningen är att jag har blivit mer kräsen. Det är inte så lätt att imponera på mig längre och grafiken har aldrig varit särskilt viktig. Visst tycker jag om att titta på snygg grafik men jag tröttnar fort om det inte finns något bakom den. Det måste finnas en känsla som får mig att nyfiket stanna kvar, gärna en berättelse som får mig att spela vidare för att se vad som döljer sig bakom kröken och personer som jag bryr mig om. Stämning och miljö är oerhört viktiga för mig. Av någon anledning får jag lite samma känsla för många nya spel som jag fick inför synthmusiken på åttiotalet. Jag tyckte den kändes livlös och död. Många av de nya spelen känns plastiga i brist på ett bättre ord. De är alldeles för polerade och blanka men på ett billigt sätt, som ett smycke från Guldfynd.

Men jag är inte oförmögen att ta till mig nya titlar. Psychonauts hade det där speciella som jag eftersöker. En engagerande handling, intressanta personer och en alldeles underbar atmosfär. Jag vet att det inte är nytt men det var nytt för mig när jag spelade det för något år sedan. Dragon Age är ett annat spel som jag inte bara lyckat ta mig igenom ända till slutet utan faktiskt också spelar en andra omgång direkt efter den första. Det har aldrig hänt förut. Jag spelar ofta om spel men det brukar i alla fall gå något år emellan.

Så jag tror inte jag har tröttnat. Jag har bara blivit lite mer noga med vad jag lägger min tid på.

Jag har en bekännelse att komma med. Jag kan inte låta bli att se på Robinson. Varje säsong tänker jag att jag skall låta bli, att det bara är jobbigt att se på en massa korkade människor som paktar och håller på. För det är alltid de oiontressanta som blir kvar längst. Varje säsong sitter jag där lik förbaskat. "Jag skall bara se ett avsnitt för att se om det är några intressanta personer med." Det är det nästan aldrig, eller så åker de ut i de första två avsnitten. Jaha, men då är jag redan fast.

Det tog många år innan jag började titta. Jag minns att jag satt vid datorn i samma rum när sambon började titta så jag hörde en stor del av de första säsongerna. Jag blev mest irriterad och tyckte det var lite obehagligt. Men ett år satte jag mig framför tv:n och sedan var det kört. Det var en lättnad när serien avslutades för, som jag trodde, gott. Sedan tog tv4 över och jag skulle bara titta lite för att se vad de gjorde av konceptet. Till min förvåning gjorde de ganska mycket. Träsket var helt genialt. Slut var det på alla bilder på solande deltagare, istället tvingades de kämpa för överlevnad på ett sätt som aldrig behövts i tidigare säsonger. Det blev riktigt roligt men som vanligt åkte alla intressanta personer ut i förtid.

Det är två uttryck som ständigt återkommer under varje säsong av Robinson: "Det är ett spel" och "värdig vinnare". Det förra tas till för att förklara eget dåligt beteende eller som tröst mot andras. "Värdig vinnare" är mycket intressantare att fundera över. Vad är en värdig vinnare? Om man lyssnar på deltagarna själva kan det vara så skilda saker som en person som är bra på överlevnad eller en person som har varit bra på tävlingar och ibland en person som fungerar bra i grupp och är trevlig.

I det första fallet menas oftast att personen ifråga skall besitta vissa kunskaper som kan tänkas vara viktiga, som hur man gör upp eld, gillrar fällor eller slaktar en kanin. En person som bara har knaprat kokosnötter och sovit är i det fallet inte värdig. Att den personen faktiskt överlevt en månad på kokosnötter räknas liksom inte.

Det här med att vinna tävlingar tycker jag är intressant. Det skulle vara kul med en säsong där tävlingar faktiskt var det avgörande, där pakter och annat trist inte hade någon som helst betydelse. Där deltagarna faktiskt måste prestera något för att kunna vinna. Och nej,jag tycker inte det är att prestera något att manipulera folk och använda dem som schackpjäser för att sedan offra dem vid lämpligt tillfälle. Eller det är det väl, men jag tycker inte det är sådana prestationer som borde vara avgörande. Om det bara var det det handlade om så skulle man ju kunna hålla hela tävlingen i ett tomt rum. Då spelar miljön och svälten och allt det där ingen som helst roll.

Egentligen tror jag vinnaren måste ha lite av alla de saker som räknats upp. En robinsonvinnare måste vara bra på överlevnad, dvs kunna klara sig under knappa förhållanden, prestera trots matbrist och stå ut med umbäranden. Dessutom gäller det att vinna tävlingar, inte alla men vissa viktiga nyckeltävlingar. Sedan gäller det faktiskt att hålla sig väl med gruppen också eftersom det oftast är den som röstar i slutändan. Därför blev jag lite irriterad förra säsongen när vissa störde sig på att Ellenor vann. Hon hade visserligen inte gjort så mycket väsen av sig men när det verkligen gällde vann hon de tävlingar hon behövde. Hon höll ut ända till slutet och retade ingen och fick sina röster. Mycket hellre en sådan vinnare än en sådan som Jimmy. Jag höll på att sätta i halsen när han förklarade hur han och hans "vänner" satt där de satt på grund av sina goda egenskaper. Nej, måtte han inte vinna. Men risken är väl liten med tanke på hur många han svikit.