Metropolis funderar på om han har börjat tröttna på spel. Samma fråga har funnits hos mig ett tag. Det känns som om det är alltmer sällan som ett spel riktigt lyckas gripa tag i mig och det är sällan jag spelar ett spel till slutet. Däremot kan jag återvända till gamla favoriter och spela dem om och om igen. Jag tror det är Mirbacher som brukar säga att det beror på nostalgins rosa skimmer att vi kan tycka att de gamla spelen är bättre än de flesta nya. Jag håller inte med om det. Det finns väldigt många gamla spel som inte var bra men det finns några guldklimpar och de har tagit sin plats i mitt hjärta.

Varför händer det så sällan nuförtiden då. Ett skäl kan vara att det mesta redan har gjort och att det är svårt att uppleva något nytt. Men om det berodde på det skulle jag väl inte vilja spela Thief om och om igen eller för den delen ha blivit spå förtjust i tvåan. Det var först med del tre som faktiskt var annorlunda mot sina föregångare som jag kände att lusten försvann en aning. Thief III var helt enkelt inte lika bra i mina ögon. Något hade försvunnit med förnyelsen, en odefinierbar spelkänsla. Det var inte dåligt men det kändes inte riktigt som Thief längre.

Jag har nästan alltid legat efter på datorfronten. Med en gammal dator kan man sällan spela det nya och spelen har samlats på hög i väntan på en bättre dator. En följd av detta är att jag har fått höra om fantastiska spel, ibland i flera år, men inte kunnat spela dem. När jag sedan äntligen fått chansen så har det oftast infunnit sig en känsla av besvikelse.

Så var det till exempel med Half-life 2. Jag ville verkligen tycka om det och det gjorde jag väl också men jag hade inte så roligt som jag hade hoppats medan jag spelade. Alla sade att det var jättebra, mycket bättre än Half-Life som jag älskar, så vad var det för fel på mig som inte riktigt kunde ta det till hjärtat? Det infann sig en oro att jag kanske faktiskt höll på att bli vuxen, att jag hade börjat tröttna på spel.

Jag tror att en del av sanningen är att jag har blivit mer kräsen. Det är inte så lätt att imponera på mig längre och grafiken har aldrig varit särskilt viktig. Visst tycker jag om att titta på snygg grafik men jag tröttnar fort om det inte finns något bakom den. Det måste finnas en känsla som får mig att nyfiket stanna kvar, gärna en berättelse som får mig att spela vidare för att se vad som döljer sig bakom kröken och personer som jag bryr mig om. Stämning och miljö är oerhört viktiga för mig. Av någon anledning får jag lite samma känsla för många nya spel som jag fick inför synthmusiken på åttiotalet. Jag tyckte den kändes livlös och död. Många av de nya spelen känns plastiga i brist på ett bättre ord. De är alldeles för polerade och blanka men på ett billigt sätt, som ett smycke från Guldfynd.

Men jag är inte oförmögen att ta till mig nya titlar. Psychonauts hade det där speciella som jag eftersöker. En engagerande handling, intressanta personer och en alldeles underbar atmosfär. Jag vet att det inte är nytt men det var nytt för mig när jag spelade det för något år sedan. Dragon Age är ett annat spel som jag inte bara lyckat ta mig igenom ända till slutet utan faktiskt också spelar en andra omgång direkt efter den första. Det har aldrig hänt förut. Jag spelar ofta om spel men det brukar i alla fall gå något år emellan.

Så jag tror inte jag har tröttnat. Jag har bara blivit lite mer noga med vad jag lägger min tid på.