Jag har drabbats av ett begär efter att spela Hidden Objects-spel. Oftast är de alldeles för dyra med tanke på att man spelar klart ett på några få timmar och omspelningsvärdet är ganska litet. Alltså testade jag att köpa mig ett FunPass på Gamehouse och det verkar fungera ganska bra. Jag hinner spela en hel del för mina 150 kronor. Tyvärr får det den bieffekten att jag går så in i spelandet att jag glömmer resten av världen för ett tag. Läsning och bloggande är några av de saker som har blivit lidande. Jag tar mig knappt tid att läsa bloggar och forumet har jag inte varit inne i på flera veckor. Man vill ju utnyttja sin spelbiljett till max.

Hidden Objects tycks vara ganska populärt, åtminstone verkar det så när man ser på mängden titlar som finns. De är av skiftande kvalitet och ofta är det tyvärr grafiken som är lite skraltig, något som är ganska illa med tanke på att spelen går ut på att kunna urskilja små detaljer i ett virrvarr av olika föremål. Nu blir grafiken bättre även på detta område och några av de nyare spelen är riktigt snygga.

Det verkar också bli allt vanligare att det finns en berättelse som får en framträdande plats, ofta med följden att man skall använda de föremål man hittar. Det tycker jag är okej om den inte tar fokus från det som jag tycker är det intressanta, nämligen att hitta prylarna.

Mitt idealspel har tydlig grafik, helst ritad sådan eftersom det ger ett trevligare utseende än fotografier och ofta faktiskt ser naturligare ut. Sedan vill jag att fokus skall ligga på att hitta föremål. Det skall finnas en lista på allt man ska hitta på varje skärm och alla föremål skall finnas med på listan från början och inte poppa upp efter hand som det blir plats. Jag vill inte ha bilder på det som skall hittas eller behöva plocka pusselbitar av föremål. Nej, en ordentlig skriven lista ska det vara. Det får inte förekomma några irriterande animationer varje gång man plockar upp något, det drar bara ner tempot. Minispel går väl an om det finns en möjlighet att hoppa över dem om de är tråkiga eller svåra.

Är spelet bra så gör det inget om det avviker från någon av dessa regler men naturligtvis finns massor av dåliga spel. Det är ju oundvikligt med den enorma mängd som ges ut. Det är tur att man kan provspela innan man bestämmer sig.

Några titlar jag gillat:

Mystery of Mortlake Mansion
Sherlock Holmes and the Hound of the Baskervilles
Unsolved Mystery Club
Midnight Mysteries
Mishap 1-2

Jag har spelat om Half-Life 2 och den här gången tog jag först av mig Half-Lifeglasögonen vilket gjorde det till en bättre upplevelse. Jag stör mig visserligen på samma saker som sist, som följeslagarna och Gordons tigande som får Alyx att framstå som oerhört pladdrig men när jag inte förväntade mig den mörka, öde stämningen från ettan så var det lättare att ta till sig HL2 som det fantastiska spel det är. För det är det ju.

De är riktigt trevligt att få springa omkring i ljusa miljöer som omväxling och över huvud taget känns de mer varierade än i ettan. Den här gången tog jag mig igenom båda episoderna också och de var riktigt bra. Särskilt episod två var njutbar att spela. Det känns bara lite snopet med slutet, nu vill jag ha en avslutning på berättelsen.

Jag kan tänka mig att Half-Life 2 kommer att bli ett av mina sommarspel.

För ett tag sedan var det någon någonstans som länkade till The history if the Soviet Union till Tetris-musiken. Jag klickade på länken och möttes av en väldigt enerverande melodi som var så fel! Jag blev gruvligt besviken men kom snabbt på förklaringen.

Min första (och enda) bekantskap med Tetris var på Commodore 64. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och spela utan att störa mig på musiken. Tvärtom tyckte jag den var riktigt bra och satt ofta och nynnade med. Som tur var bodde jag ensam på den tiden. Sedan dess har jag försökt spela Tetris i flera inkarnationer men aldrig riktigt lyckats. Det är inte bara musiken som är fel utan även sådana saker som kontroller och annat som påverkar spelandet.

Jag lärde mig att när jag tryckte "ner" så föll blocket omedelbart på plats och nästa började falla. Det betydde att när man positionerat blocket rätt behövdes bara en snabb tryckning och man var klar för nästa. I de flesta andra versioner jag spelat betyder "ner" bara att man snabbar på fallhastigheten och det kan vara svårt att veta när blocket är på plats vilket leder till stor frustration.

Handlar det bara om det första mötet? Kan det vara så enkelt att det man lär sig först automatiskt blir rätt eller finns det sämre och bättre versioner? Om man väger in alla faktorer i ett spel så finns det naturligtvis sämre och bättre men hur stor roll spelar de för vilken vi föredrar. Personliga preferenser spelar naturligtvis en väldigt stor roll men hur mycket påverkas de av det första mötet? Medan du funderar tycker jag du skall lyssna på den enda rätta Tetris-musiken?

Häromdagen fick jag syn på en bit skräp på golvet och hajade till då det var något bekant över formen. Sedan kom jag på var jag kände igen den ifrån och blev tvungen att ta detta suddiga foto med mobilen. Kan någon gissa vilket spel jag kom att tänka på?

Det här spelet hamnade aldrig på önskelistan. Visserligen innehöll det vissa saker jag gillar, som till exempel smygande, men det fanns också saker som inte lät så lockande, som slagsmål. Men så reades det på Steam och jag blev lite sugen. Jag var tillräckligt nyfiken för att installera det direkt och jag hann inte mer än börja innan jag var fast. Det kan man kalla kärlek vid första ögonkastet.

Först blev jag dock lite förskräckt när jag insåg att man inte kan spara hur man vill men det visade sig att spelet autosparar ganska ofta och för det mesta räcker det att bara gå ut och in genom en dörr. Vissa kontrollproblem uppstod i början innan jag förstod hur det var tänkt och sedan hade jag inga problem under spelandet men vid några svåra manövrar fick jag ställa om kontrollerna. Sedan har vi det där med striderna. Jag måste erkänna att jag mest tryckte hysteriskt på tangenterna och hoppades på det bästa. Det fungerade oftast förvånansvärt bra. Ett problem med spel av den här typen är förstås att det blir många boss-strider och som jag nämnt tidigare är det inte min starka sida. Men inte ens dessa kändes som några oöverstigliga hinder. Visst blev det en del svordomar men jag lyckades ta mig igenom dem alla till slut. Så mina farhågor besannades inte.

Smygandet var det som lockade mig och det är en hel del av den varan. Men det finns annat också som gör Batman: Arkham Asylum till ett spel som är genuint roligt att spela. Skurkarna är precis så överdrivna, både otäcka och komiska, som en riktig Batman-skurk bör vara. Grafiken är tilltalande men tyvärr var spelets Detective mode så användbart att jag sällan såg omgivningen med normal blick vilket var lite synd. Jag var tvungen att stanna till ibland bara för att ta mig tid att insupa den mysiga miljön. För trots att det egentligen är ett ganska otäckt ställe, detta fängelse/mentalsjukhus så är det mysigt. Det har en viss atmosfär som gör det till en njutning att ta sig igenom de olika områdena och grafik, ljud och hela konceptet bidrar naturligtvis till denna.

Jag blev som besatt av att hitta alla hemligheter och gåtor och bestämde mig till slut för att spara en del till nästa spelomgång. För en sådan blir det med säkerhet, kanske till jul eftersom jag för sent kom på vilket bra julspel detta skulle vara.

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

När jag kommit halvvägs genom Batman: Arkham Asylum så slog det mig att jag borde ha sparat det till julledigheten eftersom det skulle vara ett utmärkt julspel. Det händer att även vi som jobbar har en längre sammanhållen ledighet kring jul och om man inte har en massa barn och annat att ta hand om så ger det ju gott om tid att gräva ner sig i ett spel. Men vad kännetecknar då ett bra julspel?

Det handlar naturligtvis mycket om tycke och smak men jag tänker här redogöra för de kriterier jag fäster stor vikt vid. För det första skall det vara roligt att spela. Det kan låta som en självklarhet men alla spel är inte roliga trots att de är bra. Spelet bör vara engagerande på ett sätt som får mig att glömma tid och rum för några timmar. Spel som man har svårt att slita sig ifrån passar alldeles utmärkt att spela under en längre ledighet. Sedan passar det väldigt bra med mörka spel under den mörka årstiden eftersom man slipper alla reflexer och ljusfläckar som kan förstöra spelupplevelsen.

Spel som tar lång tid passar också bra men för mig är det viktigaste att det är roligt och går framåt så strategispel faller på att de ofta är lite för krävande. Rollspel är bra om de har bra flyt men krävs det alltför mycket strategiskt tänkande under striderna så blir det tråkigt eller frustrerande. Därför faller oftast äventyrsspel bort eftersom jag helt enkelt är för dålig. Ett bra FPS eller fartfyllt men lagom djupt RPG är det jag föredrar.

På min lista över julspel finns titlar som Thief, ovan nämnda Batman, Dragon Age och Splinter Cell. Av någon anledning passar smygarspel väldigt bra i vintermörkret. Nu funderar jag över om jag skall ägna ledigheten åt att försöka ta mig igenom Thief 1-3 eller kanske installera något av mina nya spel, Bioshock 2, Assassins Creed eller Dead Space. Det sista vet jag inte mycket om och det kanske är skit men man kan väl säga att jag fick det på köpet.

Jag håller på att bli galen. På nätterna drömmer jag att jag irrar runt på en stor tågstation och försöker hitta rätt tåg och jag skojar inte när jag säger att jag vaknade snyftande i morse. På dagarna har jag ångest och ont i bröstet. Allt bara för att det snöar och jag skall ut och resa på fredag. Jag skall på styrelsemöte och pepparkaksträff med Catahya och det är något jag har sett fram emot länge men det är några faktorer som gör att jag oroar mig utöver den vanliga resstressen.

Vädret är en. Min sambo är en sådan där som spår olyckor och katastrofer så fort det snöar. Blir den två centimeter snö så är det omöjligt att ta sig någonstans och det är bara dårar och folk utan vett som åker någonstans, påstår han. Som den där gången jag fick gå tre kilometer med tunga matkassar i snöväder. Jag mötte grannen som var på väg till bingo så jag antar att han var en av de där dårarna som trotsar alla varningar. Jag har i viss mån vant mig vid att klara mig själv men ibland så behöver jag skjuts och av någon anledning blir det alltid oväder vid de tillfällena. Jag är övertygad om att det blir snöstorm natten till fredag.

Det där skulle inte vara ett problem om jag inte skulle åka så tidigt. Redan tio i sju går bussen från stationen så jag kan inte ta skolbussen. Skulle det snöa lite så är det ingen som har hunnit skrapa vägen så tidigt. Dessutom oroar jag mig för att jag skall försova mig. Jag planerar att låna sambons mobil som en reserv om vi skulle få strömavbrott, något som är vanligt här ute så här års. Det är dock tveksamt om jag får låna den med tanke på min historia med mobiler.

Åtminstone en stressfaktor har försvunnit. Vi får två nycklar till lokalerna vi hyr och jag har bara hand om den ena så skulle jag inte komma fram betyder det inte att alla får övernatta i parken. Det är dock en liten tröst om jag själv missar träffen.

När blev jag en sådan som oroar sig för allting?

Jag har betydligt fler än tio favoritspel och det är svårt att rangordna dem, därför har årets topp 100 orsakat en del vånda. Vilka skall jag välja bort. Jag tänkte att om man nu har 20 spel som man älskar så kanske de kan få turas om att vara med på listan, men så har vi de där titlarna som bara inte går att stryka och de blir fler allteftersom åren går. Förra året såg listan ut så här. Här följer årets lista.

StarCraft är helt omöjligt för mig att plocka bort. Det är min första kärlek och jag spelade nyligen om det och hade lika roligt för tionde gången som den första.

Deus Ex är en annan sådan där gammal förälskelse som bara växer för varje genomspelning. Det var ett tag sedan nu. Kanske dags igen?

Planescape: Torment är ett spel som har något alldeles svårdefinierbart extra som gör att det alltid kommer att platsa på min lista, trots att jag bara spelat det en gång.

Thief är också en svårstruken favorit. Jag kan inte riktigt bestämma om ettan eller tvåan är bäst och jag har inte plats med båda. Den här gången blev det ettan.

The Curse of Monkey Island borde egentligen ha varit Grim Fandango istället men jag glömde faktiskt bort det sistnämnda när jag satt och scrollade mig igenom listan. Skäms på mig.

No One Lives Forever är full av humor och den där speciella stämningen jag alltid talar om. Dessutom behövdes det lite action på listan.

Psychonaut är nog det spel jag längtar mest efter att spela igen och jag kan inte få det att starta.

American McGee's Alice höll väl för en omspelning trots att vissa delar av ljudet föll bort.

Så har vi kommit till nykomlingarna på listan.

Dragon Age är nog det första spel som fängslade mig så mycket att jag satte mig och spelade det en gång till direkt efter att jag avslutat det.

Portal är en ny kärlek som redan har gått några omgångar och kommer att spelas många gånger till. Jag vill ha mer!

De spel som saknas det här året är Half-Life och System Shock 2. Jag tycker egentligen inte att de är sämre än något av dem på listan (utom möjligen Starcraft som toppar allt) men några måste bort för att ge plats på nya. Jag känner dock på mig att de inte är borta för gott. Om någon vill se alla mina favoriter så finns listan här.

Jag hör till dem som har väntat i tolv år på det här spelet. Jag hör faktiskt till dem som förbeställde samlarutgåvan. StarCraft var det första pc-spel jag tog till mitt hjärta och jag var väldigt försiktig med att hoppas för mycket på tvåan. Det var nog tur.

Berättelsen tar vid efter expasionen Brood War. Dominion, med kejsare Arcturus Mengsk i spetsen, styr över människorna med järnhand och propaganda. Jim Raynor, hjälten från första spelet, har blivit en frihetskämpe som gör sitt bästa för att avslöja Mengsk som den skurk han är. Naturligtvis har kejsaren motmedel, bland annat i form av "nyhets"-sändningar där Raynor utmålas som en förrädare. Efter några års lugn på zerg-fronten börjar dock Kerrigan röra på sig igen och berättelsen tar en ny vändning.

Handlingen är ingalunda originell men nu behöver den ju inte nödvändigtvis vara det för att vara medryckande. Tyvärr är den inte särskilt medryckande heller. För det första tar den något som inte var något och gör något stort av det, nämligen romansen mellan Raynor och Kerrigan som det egentligen inte hann bli något med i ettan. I StarCraft II får den på sätt och vis en central roll vilket känns lite konstigt. Förutom genom spelade uppdrag får man handlingen berättad dels genom nyhetssändningarna från Dominion, dels genom att som Jim Raynor gå runt på skeppet och tala med sina vänner och medhjälpare. I Starcraft II kan man nämligen mellan uppdragen promenera runt på sitt skepp och prata med folk, hyra in mer folk, forska och titta på "nyheterna". Att forskningen sker på skeppet är riktigt bra och ganska logiskt eftersom det du en gång har forskat fram följer med i hela spelet, till skillnad från i ettan där du var tvungen att forska fram samma saker under uppdrag efter uppdrag. Det är också tur med tanke på att spelet är väldigt hektiskt och det är svårt att hinna med så mycket när man väl är ute på uppdrag.

Hektiskt, ja. Där har vi det andra problemet med spelet. Nästan alla uppdrag är på tid. Du kämpar mot klockan på ett eller annat sätt oavsett om du skall försvara basen eller hämta upp något. Det gör att det ges väldigt lite tid till basbyggande och utforskande, vilket i sin tur leder till att det kan bli svårt att klara alla mål i ett uppdrag. Detta kan i och för sig vara positivt eftersom det ger omspelningsvärde. Något som också systemet med achievements ökar på om man nu bryr sig om sådant. Gillar man snabba strider med små resurser är allt detta inget negativt. Själv tycker jag om att bygga en stor bas och stärka mitt försvar för att sedan i lugn och ro ge mig ut på kartan och utsforska varje vrå. Det kunde jag dock glömma. Faktum är att det ibland tog några uppdrag innan jag kom på att jag fått tillgång till nya byggnader och enheter eftersom jag kämpade så för att överleva. Det hade varit bra om uppdragen varit lite mer varierade. Nu går svårighetsgraden att ställa in allt ifrån casual till brutal men det ändrar inte uppdragsformen, i alla fall inte på de nivåer jag spelade, normal och hard.

Grafiken är naturligtvis uppdaterad sedan StarCraft men har blivit något otydligare, åtminstone i byggläget. Jag kom på mig några gånger med att bygga eller träna fel enheter eftersom jag inte kunde se skillnade på dem. Det går att känna igen mycket men en del har gjorts om och det har kommit en hel del nytt. Som tidigare finns det vissa vapen jag inte fann någon som helst användning för efter de inledande uppdragen men jag tror det är något av en smaksak vilken taktik man använder. Det känns hur som helst väldigt mycket som StarCraft och det är ju bra. Ljudet förstärker denna känsla.

Filmsekvenserna är betydligt mer frekventa än i tidigare Blizzard-spel, något som också gör att de saknar den där wow-faktorn som får en att spela om spelet bara för att kunna se filmerna. Jag stör mig dessutom väldigt mycket på en del i designen. Till exempel ser Raynor helt fel ut med enorma muskler vilket inte alls stämmer med den bild jag har av honom från ettan. Han kan förstås ha tränat sedan dess men i stort sett alla utom forskarna ser ut på det viset. Sedan har vi Kerrigans utväxta Stilettklackar. Hon skall ju föreställa ett evolutionärt underverk, det bästa av det bästa från två raser. Kunde man inte tänka sig att hon skulle utvecklat något mer praktiskt än stilettklackar? Nåja, det är ju småsaker som inte egentligen påverkar spelet men jag är lite besviken och därför gnällig.

Kontrollerna är i alla fall de de rätta StarCraft/Warcraft-kontrollerna vilket gör att det är ganska lätt att sätta igång att spela. Det är tur för den medföljande manualen är inte mycket att ha. Förutom bakgrund och historia inne håller den de vanliga installationsanvisningarna och inte mycket mer. Online-manualen innehåller tyvärr inte mer än den tryckta. Det finns en tutorial som man kan gå igenom innan man börjar spela och det poppar dessutom upp tips efterhand som nya företeelser införs men de känns inte tillräckliga. Vissa tips är dessutom lite otydliga och på grund av tempot ges det inte mycket utrymme att prova sig fram. Det blir många laddningar.

Trots att jag inte är helt nöjd så är det ändå StarCraft. Det som drar ner betyget är tempot och den föga engagerande handlingen. Jag får hoppas på de kommande Zerg- och Protoss-kampanjerna och kanske framtida expansioner. Nu tänker jag spela om ettan.