Metropolis funderar på om han har börjat tröttna på spel. Samma fråga har funnits hos mig ett tag. Det känns som om det är alltmer sällan som ett spel riktigt lyckas gripa tag i mig och det är sällan jag spelar ett spel till slutet. Däremot kan jag återvända till gamla favoriter och spela dem om och om igen. Jag tror det är Mirbacher som brukar säga att det beror på nostalgins rosa skimmer att vi kan tycka att de gamla spelen är bättre än de flesta nya. Jag håller inte med om det. Det finns väldigt många gamla spel som inte var bra men det finns några guldklimpar och de har tagit sin plats i mitt hjärta.

Varför händer det så sällan nuförtiden då. Ett skäl kan vara att det mesta redan har gjort och att det är svårt att uppleva något nytt. Men om det berodde på det skulle jag väl inte vilja spela Thief om och om igen eller för den delen ha blivit spå förtjust i tvåan. Det var först med del tre som faktiskt var annorlunda mot sina föregångare som jag kände att lusten försvann en aning. Thief III var helt enkelt inte lika bra i mina ögon. Något hade försvunnit med förnyelsen, en odefinierbar spelkänsla. Det var inte dåligt men det kändes inte riktigt som Thief längre.

Jag har nästan alltid legat efter på datorfronten. Med en gammal dator kan man sällan spela det nya och spelen har samlats på hög i väntan på en bättre dator. En följd av detta är att jag har fått höra om fantastiska spel, ibland i flera år, men inte kunnat spela dem. När jag sedan äntligen fått chansen så har det oftast infunnit sig en känsla av besvikelse.

Så var det till exempel med Half-life 2. Jag ville verkligen tycka om det och det gjorde jag väl också men jag hade inte så roligt som jag hade hoppats medan jag spelade. Alla sade att det var jättebra, mycket bättre än Half-Life som jag älskar, så vad var det för fel på mig som inte riktigt kunde ta det till hjärtat? Det infann sig en oro att jag kanske faktiskt höll på att bli vuxen, att jag hade börjat tröttna på spel.

Jag tror att en del av sanningen är att jag har blivit mer kräsen. Det är inte så lätt att imponera på mig längre och grafiken har aldrig varit särskilt viktig. Visst tycker jag om att titta på snygg grafik men jag tröttnar fort om det inte finns något bakom den. Det måste finnas en känsla som får mig att nyfiket stanna kvar, gärna en berättelse som får mig att spela vidare för att se vad som döljer sig bakom kröken och personer som jag bryr mig om. Stämning och miljö är oerhört viktiga för mig. Av någon anledning får jag lite samma känsla för många nya spel som jag fick inför synthmusiken på åttiotalet. Jag tyckte den kändes livlös och död. Många av de nya spelen känns plastiga i brist på ett bättre ord. De är alldeles för polerade och blanka men på ett billigt sätt, som ett smycke från Guldfynd.

Men jag är inte oförmögen att ta till mig nya titlar. Psychonauts hade det där speciella som jag eftersöker. En engagerande handling, intressanta personer och en alldeles underbar atmosfär. Jag vet att det inte är nytt men det var nytt för mig när jag spelade det för något år sedan. Dragon Age är ett annat spel som jag inte bara lyckat ta mig igenom ända till slutet utan faktiskt också spelar en andra omgång direkt efter den första. Det har aldrig hänt förut. Jag spelar ofta om spel men det brukar i alla fall gå något år emellan.

Så jag tror inte jag har tröttnat. Jag har bara blivit lite mer noga med vad jag lägger min tid på.

Jag har en bekännelse att komma med. Jag kan inte låta bli att se på Robinson. Varje säsong tänker jag att jag skall låta bli, att det bara är jobbigt att se på en massa korkade människor som paktar och håller på. För det är alltid de oiontressanta som blir kvar längst. Varje säsong sitter jag där lik förbaskat. "Jag skall bara se ett avsnitt för att se om det är några intressanta personer med." Det är det nästan aldrig, eller så åker de ut i de första två avsnitten. Jaha, men då är jag redan fast.

Det tog många år innan jag började titta. Jag minns att jag satt vid datorn i samma rum när sambon började titta så jag hörde en stor del av de första säsongerna. Jag blev mest irriterad och tyckte det var lite obehagligt. Men ett år satte jag mig framför tv:n och sedan var det kört. Det var en lättnad när serien avslutades för, som jag trodde, gott. Sedan tog tv4 över och jag skulle bara titta lite för att se vad de gjorde av konceptet. Till min förvåning gjorde de ganska mycket. Träsket var helt genialt. Slut var det på alla bilder på solande deltagare, istället tvingades de kämpa för överlevnad på ett sätt som aldrig behövts i tidigare säsonger. Det blev riktigt roligt men som vanligt åkte alla intressanta personer ut i förtid.

Det är två uttryck som ständigt återkommer under varje säsong av Robinson: "Det är ett spel" och "värdig vinnare". Det förra tas till för att förklara eget dåligt beteende eller som tröst mot andras. "Värdig vinnare" är mycket intressantare att fundera över. Vad är en värdig vinnare? Om man lyssnar på deltagarna själva kan det vara så skilda saker som en person som är bra på överlevnad eller en person som har varit bra på tävlingar och ibland en person som fungerar bra i grupp och är trevlig.

I det första fallet menas oftast att personen ifråga skall besitta vissa kunskaper som kan tänkas vara viktiga, som hur man gör upp eld, gillrar fällor eller slaktar en kanin. En person som bara har knaprat kokosnötter och sovit är i det fallet inte värdig. Att den personen faktiskt överlevt en månad på kokosnötter räknas liksom inte.

Det här med att vinna tävlingar tycker jag är intressant. Det skulle vara kul med en säsong där tävlingar faktiskt var det avgörande, där pakter och annat trist inte hade någon som helst betydelse. Där deltagarna faktiskt måste prestera något för att kunna vinna. Och nej,jag tycker inte det är att prestera något att manipulera folk och använda dem som schackpjäser för att sedan offra dem vid lämpligt tillfälle. Eller det är det väl, men jag tycker inte det är sådana prestationer som borde vara avgörande. Om det bara var det det handlade om så skulle man ju kunna hålla hela tävlingen i ett tomt rum. Då spelar miljön och svälten och allt det där ingen som helst roll.

Egentligen tror jag vinnaren måste ha lite av alla de saker som räknats upp. En robinsonvinnare måste vara bra på överlevnad, dvs kunna klara sig under knappa förhållanden, prestera trots matbrist och stå ut med umbäranden. Dessutom gäller det att vinna tävlingar, inte alla men vissa viktiga nyckeltävlingar. Sedan gäller det faktiskt att hålla sig väl med gruppen också eftersom det oftast är den som röstar i slutändan. Därför blev jag lite irriterad förra säsongen när vissa störde sig på att Ellenor vann. Hon hade visserligen inte gjort så mycket väsen av sig men när det verkligen gällde vann hon de tävlingar hon behövde. Hon höll ut ända till slutet och retade ingen och fick sina röster. Mycket hellre en sådan vinnare än en sådan som Jimmy. Jag höll på att sätta i halsen när han förklarade hur han och hans "vänner" satt där de satt på grund av sina goda egenskaper. Nej, måtte han inte vinna. Men risken är väl liten med tanke på hur många han svikit.

Jag kom på att det kanske var dumt att ha en stor fet spoilervarning i rubriken på mitt förra inlägg. kanske finns det någon därute som skulle vilja läsa det men inte törs. Så frågan är, finns det det? Skall jag kanske gå in och spoilertagga istället?

Dragon Age berörde mig djupt. Det var faktiskt det första spelet på väldigt länge som jag fullständigt slukade. När jag höll på med något annat ville jag bara tillbaka till Ferelden. Men oj vad det frestade på ibland, alla dessa val man måste göra. Som jag nämnt tidigare brukar jag alltid spela som genomgod, antingen väljer jag lawful good eller så blir jag det snart genom mina handlingar. Nå, så funkar det ju inte i Dragon Age.

Redan i inledningen fick jag som city elf göra ett mycket svårt val. Jag kunde välja mellan att låta minna vänner våldtas eller sätta stopp för det och dra hämnd över alla jag höll kära. Jag funderade länge men det var en sak som avgjorde saken. Om jag lät bli att ingripa skulle jag få en påse mynt. Den där påsen med mynt gjorde det omöjligt för mig att vända ryggen till, att låta mina vänner plågas och ta pengarna var inte ett alternativ. Jag valde och tog konsekvenserna. Detta var bara det första av många svåra val. Mot slutet tvingades jag välja mellan det som jag trodde på och den jag älskade.

Jag fick aldrig ihop det med Alistair. Gudarna skall veta att jag försökte men någonstans på vägen gjorde jag ett felaktigt val och det blev aldrig något. Eftersom jag satsade så helhjärtat på att förföra honom fick jag inte ihop det med någon annan heller. Zevran kunde jag ha fått i säng hur lätt som helst men det handlade aldrig om sex. När jag spelade Baldur's Gate II brydde jag mig aldrig om romanserna. Eftersom jag alltid spelade som kvinna var Anomen den enda som stod till förfogande och jag fann honom ytterst gnällig och trist och brukade dumpa honom för Valygar. Alistair kunde också vara lite gnällig och självömkande ibland, men till skillnad från Anomen hade han även humor och självdistans. Dessutom var han charmig och såg rätt bra ut trots att han var blond. (Ja, jag vet att det bara är ett spel men vad är det för mening med att spela ett rollspel om man inte kan leva sig in i rollen?) Jag blev förälskad och blev helt förkrossad när han talade om att det måste ta slut, det som aldrig hade börjat.

Det låter kanske som om jag bara vill ha lyckliga berättelser? Så är det inte. Den fantasy jag läser skall gärna vara av det mörka, skitiga slaget. Krig och elände i världar befolkade av sammansatta personer är mycket intressantare än en värld där man kan se vilka som är onda bara på sättet de klär sig eller där man alltid kan lita på att det goda segrar. Exempel på sådan fantasy kan man hitta hos Joe Abercrombie, Scott Lynch, George R R Martin, Alan Campbell eller Richard Morgan (länkar till mina recensioner). Alla dessa har lyckats skapa världar där allt inte är svart eller vitt, där man aldrig kan känna sig säker på något. Och jag älskar det.

Det som gör samma faktorer så svåra att hantera i dragon Age är att det är jag som måste göra valen. Jag kan inte bara låta mig svepas med av berättelsen och känslorna den väcker. Istället är jag med och utformar den, visserligen bara till en liten del då det finns ett begränsat antal alternativ att välja mellan, men ändå aktivt. Och oavsett hur jag väljer så får det konsekvenser, ofta av oönskad natur. För att förstå hur svårt det här kan vara så skall jag ge ett exempel. Jag började en gång som barn gråta för att jag inte kunde bestämma om jag skulle slicka i mig apelsin- eller citronklubban först. Naturligtvis har jag mognat något sedan dess men än idag kan jag drabbas av beslutsångest över småsaker. Att då tvingas välja mellan liv eller dör för personer jag bryr mig om är ingen småsak.

Allt detta säger kanske mer om mig än om spelet men det går inte att förneka att berättelsen är engagerande. Visst följer den standardmallen för fantasy men den gör det bra. Nästan alla man möter i spelet är intressanta, så intressanta att jag verkligen lyssnar på dem istället för att bara snabbt klicka mig igenom samtalen för att få nödvändig information. Det kändes sorgligt att jag jag inte fick chansen att lära känna alla mina kamrater ordentligt, för som vanligt var det några jag fäste mig lite extra vid och tog med mig på resorna. Faktum är att jag redan startat en andra spelomgång, med helt andra val, bara för att kunna lära känna resten av sällskapet lite bättre, och kanske få ihop det med någon den här gången.

Jag har köpt en bok, Golem av Gustav Meyrink. Det är inget konstigt med det, biblioteket hade utförsäljning av nya böcker och jag tyckte titeln var lite intressant. Sen kom jag på att det är min tredje Golem-bok. Jag har egentligen aldrig intresserat mig speciellt för detta mytiska väsen men har trots det tre böcker på temat och åtminstone två av dem var mycket bra. Tanken på att börja samla föddes.

Jag är av naturen en samlare i betydelsen att jag har svårt att göra mig av med saker. De som någon gång har hjälpt oss att flytta kan intyga den saken. Inför den senaste flytten slängde jag faktiskt några kassar med datortidningar från 80-talet. Jag ångrar det än idag.

Visst samlar jag på saker lite mer målmedvetet också. Jag har en väldigt stor samling seriealbum som jag faktiskt försökt att få komplett men bara lyckats med till viss del. Däremot förvarar jag inte mina album och tidningar i plastfickor. Ja några ligger förstår i plastfickor för att jag köpte dem så men de kommer ofta fram och blir lästa. Att förvara saker bakom glas och ram är inget för mig. Vad är det för mening med att ha alla Linda och Valentin-album om jag inte får läsa dem?

Andra saker jag samlat på är bokmärken, sådana där med blommor och änglar och ibland lite glitter. Om ni har systrar eller döttrar kanske ni vet vilka jag menar. Mina hade förstås traktorer och kor och helst ville jag ha de fyrkantiga. Hela samlingen ligger i en plåtburk någonstans. Sedan har jag samlat på datortidningar. Jag har blivit bättre på att slänga dem och det är egentligen bara PC Gamer som är nästan komplett. Jag har också samlat på vykort med spårvagnar. Av de lite mer udda sakerna kan jag nämna min tvättlinesamling som jag skaffade när jag var barn. Jag funderar på att helt osentimentalt sätta upp en av dem om jag kan hitta dem eftersom en lina i tvättstugan har gått av.

Har någon tips på Golem-böcker så mottages de tacksamt.

... vi miste vår älskade Ali.
... jag fick både golf- och tennisarmbåge.
... Jag lyckades sitta sönder en stol när vi var ute och festade.
... jag kissade på mig när vi var ute och festade.
... jag tillbringade fyra dagar av min julledighet med att vänta på att elen skulle komma tillbaka.
... jag gav mig in i feministdebatten och drog mig ur lika snabbt igen med svansen mellan benen (hedern i behåll?).

Det var också det år då
... jag blev aktiv på forumet, så aktiv att jag lyckades hamna i tidningen några gånger.
... jag äntligen gjorde slag i saken och byggde mig en dator.
... jag köpte Dragon Age Collector's Edition för 267 kronor.

Av listorna ovan kan det se ut som att det negativa överväger men jag måste säga att det på det stora hela har varit ett bra år. Saker i mitt liv har börjat ordna till sig och jag känner visst hopp inför framtiden. Det har varit ett trevligt år här på forumet och jag hoppas på ett lika trevligt 2010.

Det gick ganska snabbt att konstatera att jag inte skulle trivas i en stuga i skogen, utan uppkoppling och tv. Det här visste jag i och för sig redan men de senaste fyra dagarna bekräftade det med all önskvärd tydlighet. Hela lördagen var vi utan ström. från tio på förmiddagen till nio på kvällen. Sedan hade vi ström i en timme ungefär tills den försvann igen. Vid elva kom den tillbaka för gott, trodde vi. Det blev några timmar Dragon Age där på natten innan jag gick och lade mig. På söndagen fick vi behålla strömmen ända till klockan fem på eftermiddagen. Jag hade precis hunnit sätta på mat men inte få den färdig.

Det var för mörkt för att läsa och inte fanns det något annat att göra som inte krävde eltillförsel. Jag lade mig och sov. Tjugo över tio kom den tillbaka och jag skyndade mig att sätta in maten i ugnen. Den hann precis bli klar till strömmen gick igen. Jag åt min mat och gick och lade mig igen.

Måndag morgon var det fortfarande mörkt och tyst. Jag började få nervösa ryckningar. Solen tittade fram och det blev tillräckligt ljust för att man åtminstone skulle kunna läsa. Men eftersom jag inte druckit te på över ett dygn kunde jag omöjligt koncentrera mig. Jag spelade spel på mobilen tills jag mådde illa av att stirra på den lilla skärmen. Sen gick jag och lade mig igen. Vid det här laget orkade batteriet som drev värmepumpen inte sprida värmen i hela huset så det gick bara att vara på övervåningen..

Vid femtiden, dvs ett dygn efter det stora avbrottet, fick jag ett anfall. Jag klampade ilsket nerför trappan och ropade till sambon att han inte fick släppa ut hunden efter mig eftersom jag skulle gå ner i tvättstugan för att vråla, slå huvudet i väggen och snitta upp handlederna. Jag kom inte längre än till vrålandet innan sambon kom och hämtade mig. Tillsammans bar vi ut frysmaten i garaget eftersom det i alla fall var kallare där än i frysen. Temperaturen sjönk stadigt och det var vi i det läget ganska tacksamma för. Sedan åt vi några smörgåsar och gick och lade oss igen. Det fanns liksom inget annat att göra.

I morse när vi ringde fick vi veta att det bara var tre hushåll som var utan el och att de hade skickat ut helikoptrar. Några timmar senare landade en helikopter på åkern. De lyckades lokalisera ledningsbrottet till slut men det tog ytterligare tre timmar innan strömmen var tillbaka. Då var klockan nästan fyra.

De senaste fyra dagarna har jag, med några kortare avbrott, antingen suttit och stirrat tomt framför mig eller legat och sovit/dåsat. Det är sådant man gör när man är deprimerad. Om man fyra dagar i rad beter sig som om man var deprimerad så blir man deprimerad. Det är en tredjedel av min julledighet som har gått åt till att sitta och vänta och jag är riktigt förbannad.

Jag har sett en del matlagningsprogram på sistone. Master Chef passar bra att titta på medan jag äter och sedan kan det bli något till program medan jag väntar på att datorn skal bli ledig. Nyligen gick Nigella i repris och nu är Det Jamie Oliver. Jag vet inte från vilket år de här serierna är men det är slående hur lika de är i upplägg och foto. Man får hälsa på hemma hos Nigella/Jamie, programmet har ett tema och det är personligt och extremt närgånget, och då menar jag verkligen närgånget. Jag gillar Nigella, hon lagar spännande onyttig mat, är inte så märkvärdig av sig och är dessutom snygg att se på. Jag skulle dock vilja se lite mindre av henne och mer av maten hon lagar.

Det är nämligen väldigt många väldigt nära bilder. Jag blev ganska mätt på att se sensuella bilder på Nigella ätandes den ena eller andra godsaken. Jag hade hellre sett godsakerna och som alla vet så ser man ofta lite bättre om man kan ta in hela bilden på en gång. Jag vet inte om detta närgångna är/var en trend. Jag har ärligt talat tittat ganska lite på sådana här program tidigare och har väl mest stött på fenomenet i diverse slaskdokumentärer där man verkligen skall kunna se hur mycket lidande som utspelas framför en. Jag gillar det inte där heller. Jag blir bara irriterad av att titta in i ett jättestort gråtande öga. Men jag kan ändå förstå att det fyller en funktion i sådana program.

I matlagningsprogram tycker jag att maten skall ha huvudrollen. Intressant nog säger Jamie själv att det skal vara avskalat och att det inte handlar om honom utan om maten. Änså kan jag räkna hans näshår och vet precis hur en vitlöksklyfta ser ut, däremot har jag en ganska dålig bild av vad det blir av allt hans jobb. Nej, istället för att få en bra överblick av vad och hur han gör något så serveras jag fladdriga hoppande bilder på en sked eller en skvätt olja som hälls över något. Vad den hälls över kan man bara gissa, det är utanför bild.

Och hur många gånger skall man behöva se Jamie åka utför räcket till spiraltrappan eller se Nigella smyga sig ner till kylskåpet för lite nattmat. Ja, Jamie är ung och häftig, jag vet det nu. Allt skal verka så spontant och hemma hos. Oj, det ringer på dörren. Vem kan det vara? Det är bara det att kamerateamet ju redan måste vara inne för att kunna filma när han kanar ner för räcket för att öppna dörren. Om man är en tänkande människa förstår man det och då blir det bara löjligt med det där låtsasprivata hemma-hos.

Jag längtar efter ett hederligt gammalt studiokök.

Jag läser PC för alla (som borde byta namn till Prylar för alla) och där var det någon som undrade varför någon skulle vilja ha en separat mp3-spelare när det är så mycket smidigare med de nya allt-i-ett-mobilerna. Frågan kom upp till diskussion i veckans, och eftersom jag gillar att breda ut mig i ett ämne skall jag göra det här.

Fram till för några år sedan hade jag bara haft sambons avlagda mobiler och de var dessutom köpta begagnade. Sambon använde dem aldrig utan köpte dem bara för att de var snygga. När han tröttnade sålde han dem vidare eller gav dem till mig. Jag har betat mig igenom några generationer Nokia som alla hade det gemensamt att de var gamla och hade en enastående batteritid. Eftersom jag bara satte på telefonen när jag behövde ringa så räckte det att ladda batteriet en gång i månaden. Att skaffa abonnemang var ingen idé, jag ringde inte ens upp de hundra kronor jag var tvungen att ladda den med varje år och kom upp i en ganska hög pott till slut.

Det absolut viktigaste för mig var att det var en pålitlig telefon. Lång batteritid var alltså viktig. Det är inte så kul att vara strandsatt ute på landsbygden och inte kunna ringa hem och be att bli hämtad. Det största problemet var faktiskt att komma ihåg att ladda batteriet en gång i månaden.

Därför gillar jag inte dessa apparater som skall göra precis allt. Alla dessa roliga saker man kan göra drar nämligen energi. Om min mp3-spelare skulle få slut på batteri är det värsta som kan hända att jag blir utan musik en timme eller två.

Sen är det också så att prylar som skall kunna göra precis allt inte blir särskilt bra på något. Kanske är de där jättedyra mobilerna helt fantastiska på att ta bilder men jag lägger hellre pengarna på en kamera som faktiskt i första hand är gjord för att ta bilder med. Spelar spel gör jag på datorn och jag har inget behov av att kunna ta med mig spel överallt. Var sak har sin tid och sin plats.

Jag gillar verkligen prylar och skulle säkert samla på mig en massa roligt om jag hade råd. Men jag skulle alltid satsa på en stabil mobiltelefon med bra batteritid. Bort med alla kul funktioner, jag använder inte ens de som faktiskt följer med den telefon jag har nu. Sen är det ju så att om jag har en apparat för varje funktion så blir det ju så många fler saker att leka med.

Varje gång jag läser en förhandstitt eller recension på ett efterlängtat spel och det talar om hur mycket krut som har lagts ned på multiplayerdelen så suckar jag tungt. Står det något om MMO så slutar jag att läsa. Är det ett spel som verkar intressant eller som jag har sett fram emot är det extra illa. Det blir lite samma känsla som brukar uppstå om jag läser att något efterlängtat spel kommer portas från konsolversionen. Jaha, tänker jag, Det är alltså så det skall bli. Och jag dör en smula.

Vad är hon för en bakåtsträvare, tänker ni kanske? Fattar hon inte hur roligt och bra det är att spela med eller mot verkliga människor? Visst fattar jag det! Jag kan förstå tjusningen att tillsammans med några vänner ta sig igenom ett spel, Jag kan till och med förstå tjusningen att strida mot några vänner eller rentav okända människor. Jag var rentav lite sugen på WoW sådär i början och det var nog mycket den månatliga avgiften som avskräckte mig där. Men varför är jag så negativ då? Det ena utesluter väl inte det andra?

Det är många saker som gör mig negativ. För det första så är tanken på att att spela med/mot främmande människor riktigt otäck. Jag är inte särskilt bra på någonting och risken finns att någon blir arg på mig. Nybörjare kan ara riktigt irriterande, vad jag förstår. Om jag hade vänner som spelade samma spel som jag skulle det vara en helt annan sak.

Sedan tycker jag om att göra saker själv, i min egentakt när det passar mig. Jag gillar spel som har en tydlig handling som driver mig att spela vidare. Det finns en rädsla hos mig att om alla satsar på multiplayer eller på att göra spelet som skall döda WoW så läggs mindre tid och energi på de bitar som jag gillar.

Och för det tredje så är jag sällan intresserad av den typ av spel som man spelar med/mot andra. Det finns naturligtvis undantag och jag skulle kanske kunna bli omvänd under rätt omständigheter, men hittills har dessa omständigheter inte uppstått. Därför fortsätter jag att sucka tungt.