För ett tag sedan gjorde jag en litteraturlista på min bokblogg och så kom jag på att det nog vore en bra idé att göra en liknande lista för spel. Vi har ju ibland fått välja tio favoriter till PC Gamers årliga topplista. Jag brukar känna att det inte räcker till med tio titlar eftersom jag har så många favoriter och det inte är helt rätt att rangordna dem. Vilka skall jag välja bort? I och med den här listan kan jag ta med dem alla och jag kan låta listan växa sig hur lång som helst.

Det här är spel som har betytt mycket för mig genom åren och som jag återvänder till i tanken och spelandet. Vissa är titlar som helt enkelt gjorde ett starkt intryck eller öppnade dörrar till nya upplevelser. Listan är inte komplett eller absolut. Det kommer att dyka upp nya titlar så småningom och en del kanske kommer att åka ur om jag spelar om dem och känner att de inte platsar. Det är en lista som definierar mig som spelare och person.

American McGee's Alice
Auf wiedersehen Monty Mole (ZX Spectrum)
Baldur's Gate
Bombuzal (C64)
Deus Ex
Dragon Age
Grim Fandango
Gunship (C64)
Half-Life
Head over Heels (ZX Spectrum)
Heroes of Might & Magic III
Highway Encounter (ZX Spectrum)
Homeworld
Impossible Mission (C64)
Monkey Island 1-3
Planescape: Torment
Plants Vs Zombies
Portal
Psychonauts
Starcraft
Starquake (ZX Spectrum)
System Shock 2
Tetris (C64)
The Operative: No One Lives Forever
No One Lives Forever 2
The Sentinel (C64)
Thief: The Dark Project
Thief II: the metal age
Zork
Zork 2

Jag har gnällt om det förut och kommer gnälla om det igen. När blev bra design samma sak som snyggt utseende? För mig är god design en fråga om både form och funktion, när formen blir viktigare än funktionen är det inte längre utmärkt design.

Apple har länge stått för bra design i mångas ögon och visst gör de snygga produkter, och visst handlar det ofta om vana om man tycker de är lätta eller svåra att använda, men god ergonomi får man leta efter någon annanstans. Alla vill ha en Mac på skrivborden för de är ju så stilrena och snygga, och enkla att använda. Så länge man inte gör något annat än surfar lite och kollar e-posten. Jag vill kunna göra vad som helst med min dator och inte är främmande för att lösa problem och skruva i den. Jag tvingas använda en MacBook på jobbet och vi är inte vänner kan jag säga.

Men det här handlar egentligen inte om Apple. Det handlar om PC Gamer. Min favorittidning har fått en rejäl genomgång formmässigt och på det stora hela är det ett lyft. Tidningen känns ljus och luftig och har tydliga avdelningar. Jag gillar det mycket, förutom på en punkt. Dessa jävla randiga textrutor. Jag kan inte läsa dem, eller i alla fall inte utan att få ont i ögonen och bli lät illamående. Faktum är att ögonen tåras bara jag får syn på dem och det är inte bara av sorg.

Jag har haft problem förut när någon artikel har haft en bild som bakgrund eller när bildtexten ligger inne i bilden, men det har rört sig om enstaka fall som jag har kunnat hoppa över eller plåga mig igenom. Nu har alla små faktarutor genomgående randig bakgrund och det gör ont, på flera sätt. Jag känner mig utestängd. Visst kan jag hoppa över att läsa de små textrutorna, och det gör jag också, men de tillhör de roligaste sakerna att läsa i recensionerna och dessutom så ser jag dem ändå. Och som jag nämnde tidigare så tåras ögonen när jag ser dem.

Jag vet att de flesta inte ser det här som ett problem men har samtidigt svårt att förstå att det kan vara så viktigt att hålla fast vid något som en del läsare faktiskt har svårt med och som inte fyller någon egentlig funktion.

Tycker ni att jag tjatar? Jag kommer fortsätta att tjata om det här ända till en av följande händer:

1. Någon tar tag i saken och textrutorna får en enfärgad bakgrund.
2. Jag tröttnar och slutar läsa tidningen
3. Jag dör och slutar läsa tidningen

Vilket som nu kommer först.

För en stund sedan gick jag till brevlådan. Jag kan inte säga hur lång tid det tog men jag kan säga att det tog lång tid. Bara att ta sig ner till grinden var ett företag. Snön räckte mig väl upp till höften ungefär och var på sina ställen hårt packad. Vägen var lite bättre. Det låg stora drivor men det gick att sicksacka sig fram en stor del av vägen och på det viset undvika de allra högsta drivorna. Men vid ett tillfälle tog det nästan stopp. Den midjehöga drivan var så packad att jag inte kunde gå igenom den men inte riktigt tillräckligt packad för att jag skulle kunna kravla mig över den. Det var ganska obehagligt. Men jag lyckades ta mig till brevlådan och jag lyckades ta mig hem igen och jag blev väldigt pigg och glad av hela strapatsen. Om det inte var för de svårforcerade drivorna skulle jag kunna vara ute i flera timmar.

Jag älskar vintern. Medan det under sommarhalvåret för min del mest handlar om att överleva så är vinter den tid då jag lever. Mörker och kyla bekommer mig inte. Visst kan jag frysa ibland, och gnälla om det också, men jag mår inte dåligt på samma sätt som av värme. Jag blir glad av snö, till och med en sådan här dag när vi knappt kan ta oss ut genom ytterdörren och inte vet hur vi någonsin skall orka röja gångvägarna.

Det är något befriande med mörkret. Många människor är nedstämda och ingen förväntar sig att man skall vara glad. När jag inte behöver låtsas så är jag istället glad på riktigt. Medan andra suckar över kylan och längtar efter våren så känner jag hur det liksom spritter i kroppen av glädje över att jag får uppleva ännu en vinterdag. Den jobbiga våren känns långt borta en dag som denna.

Visst kan jag tycka att det är lite mycket nu och visst oroar jag mig för hur det skall bli när all snö skall bort. Det kommer att bli blött och halt och allmänt jobbigt men om all denna nederbörd hade kommit i form av regn så hade jag varit konstant blöt och kall. Trots den ibland extrema kylan och sommarjacka har jag frusit mindre i vinter än jag gjort under föregående milda vintrar.

Så jag passar på att njuta och struntar i alla frusna gnällmånsar. Eftersom jag ändå inte kan styra vädret så behöver jag väl inte känna mig skyldig för att jag blir glad av att se snön vräka ner? Själv spara jag gnället till när det verkligen behövs

Jag har känt mig märkligt matt och ledsen idag. På bussen hem började jag tänka på Ali och kände tårarna komma. När jag kom hem kollade jag i bloggen och upptäckte att det är exakt ett år sedan skräcknatten. Märkligt hur kroppen kan minnas en sådan sak trots att man inte har tänkt på det på länge. Jag undrar om jag någonsin kommer över det.

Det är mycket Mass Effect just nu. Tvåan har kommit ut till mångas stora glädje och ettan spelas om som en förberedelse för del två. Själv känner jag ingen som helst entusiasm och undrar lite hur det kommer sig. Att Mass Effect 2 inte väcker någon större förväntan beror naturligtvis delvis på att jag inte har spelat Mass Effect och inte har någon relation till spelet och dess universum. Men då uppstår frågan: Varför har jag inte spelat Mass Effect?

Jag minns faktiskt när spelet var på gång. Rollspel har alltid intresserat mig och det är sällan de blir riktigt bra, så naturligtvis spetsade jag öronen när det började talas om ett nytt sådant som dessutom var Bioware-utvecklat. Sedan kom spelet och jag vill minnas att det fick ganska bra kritik så det hamnade naturligtvis på önskelistan. Men av någon anledning föll det bort med tiden och skälet är mycket enkelt: det är ett sf-rollspel.

Jag älskar science fiction. Jag är uppvuxen med det, både på film och i böcker. Fantasy har jag alltid varit mer tveksam till, utom just i rollspel. Det kan bero på att en övervägande del rollspel faktiskt är fantasyspel och att det var det jag först blev bekant med. Jag känner mig helt enkelt hemma när jag äventyrar i en fantasyvärld vilket också skulle kunna förklara att jag aldrig föll för Fallout. Knights of the Old Republic var ett annat spel som jag såg fram emot att få spela men som gjorde mig besviken när jag äntligen fick möjligheten att prova det. Det var inte dåligt men jag trivdes aldrig riktigt med det.

När det gäller FPS så föredrar jag absolut sf. Jag gillar att slåss mot underliga utomjordingar medelst stora vapen. Det jag aldrig eftersöker i ett spel är realism. Eller, på en nivå gör jag väl det. Berättelsen får gärna kännas trovärdig. Motiv och handling får inte kännas alltför långsökta för då börjar jag tänka, och när jag börjar tänka så börjar jag störa mig på saker. Och jag kan verkligen störa mig på underliga detaljer. Om jag däremot möts av realismen i hur många vapen jag kan bära med mig, eller hur mycket ammunition, då blir det för svårt och tråkigt. Ju mer ett spel (eller spelmakarna egentligen) strävar efter att vara realistiskt desto mindre intresserar det mig. Alla krigsspel går bort av den anledningen.

Men egentligen borde inte vara så här. Jag borde kunna bedöma varje spel utifrån just dess förutsättningar, utan några förutfattade meningar. Det jag egentligen eftersöker i ett spel är en handling som motiverar mig, personer jag bryr mig om, ett engagerande berättande och en stämning som dröjer sig kvar även efter att jag slutat spela. Jag vet inte Om just Mass Effect har dessa ingredienser men jag skall i alla fall ge det en chans.

Metropolis funderar på om han har börjat tröttna på spel. Samma fråga har funnits hos mig ett tag. Det känns som om det är alltmer sällan som ett spel riktigt lyckas gripa tag i mig och det är sällan jag spelar ett spel till slutet. Däremot kan jag återvända till gamla favoriter och spela dem om och om igen. Jag tror det är Mirbacher som brukar säga att det beror på nostalgins rosa skimmer att vi kan tycka att de gamla spelen är bättre än de flesta nya. Jag håller inte med om det. Det finns väldigt många gamla spel som inte var bra men det finns några guldklimpar och de har tagit sin plats i mitt hjärta.

Varför händer det så sällan nuförtiden då. Ett skäl kan vara att det mesta redan har gjort och att det är svårt att uppleva något nytt. Men om det berodde på det skulle jag väl inte vilja spela Thief om och om igen eller för den delen ha blivit spå förtjust i tvåan. Det var först med del tre som faktiskt var annorlunda mot sina föregångare som jag kände att lusten försvann en aning. Thief III var helt enkelt inte lika bra i mina ögon. Något hade försvunnit med förnyelsen, en odefinierbar spelkänsla. Det var inte dåligt men det kändes inte riktigt som Thief längre.

Jag har nästan alltid legat efter på datorfronten. Med en gammal dator kan man sällan spela det nya och spelen har samlats på hög i väntan på en bättre dator. En följd av detta är att jag har fått höra om fantastiska spel, ibland i flera år, men inte kunnat spela dem. När jag sedan äntligen fått chansen så har det oftast infunnit sig en känsla av besvikelse.

Så var det till exempel med Half-life 2. Jag ville verkligen tycka om det och det gjorde jag väl också men jag hade inte så roligt som jag hade hoppats medan jag spelade. Alla sade att det var jättebra, mycket bättre än Half-Life som jag älskar, så vad var det för fel på mig som inte riktigt kunde ta det till hjärtat? Det infann sig en oro att jag kanske faktiskt höll på att bli vuxen, att jag hade börjat tröttna på spel.

Jag tror att en del av sanningen är att jag har blivit mer kräsen. Det är inte så lätt att imponera på mig längre och grafiken har aldrig varit särskilt viktig. Visst tycker jag om att titta på snygg grafik men jag tröttnar fort om det inte finns något bakom den. Det måste finnas en känsla som får mig att nyfiket stanna kvar, gärna en berättelse som får mig att spela vidare för att se vad som döljer sig bakom kröken och personer som jag bryr mig om. Stämning och miljö är oerhört viktiga för mig. Av någon anledning får jag lite samma känsla för många nya spel som jag fick inför synthmusiken på åttiotalet. Jag tyckte den kändes livlös och död. Många av de nya spelen känns plastiga i brist på ett bättre ord. De är alldeles för polerade och blanka men på ett billigt sätt, som ett smycke från Guldfynd.

Men jag är inte oförmögen att ta till mig nya titlar. Psychonauts hade det där speciella som jag eftersöker. En engagerande handling, intressanta personer och en alldeles underbar atmosfär. Jag vet att det inte är nytt men det var nytt för mig när jag spelade det för något år sedan. Dragon Age är ett annat spel som jag inte bara lyckat ta mig igenom ända till slutet utan faktiskt också spelar en andra omgång direkt efter den första. Det har aldrig hänt förut. Jag spelar ofta om spel men det brukar i alla fall gå något år emellan.

Så jag tror inte jag har tröttnat. Jag har bara blivit lite mer noga med vad jag lägger min tid på.

Jag har en bekännelse att komma med. Jag kan inte låta bli att se på Robinson. Varje säsong tänker jag att jag skall låta bli, att det bara är jobbigt att se på en massa korkade människor som paktar och håller på. För det är alltid de oiontressanta som blir kvar längst. Varje säsong sitter jag där lik förbaskat. "Jag skall bara se ett avsnitt för att se om det är några intressanta personer med." Det är det nästan aldrig, eller så åker de ut i de första två avsnitten. Jaha, men då är jag redan fast.

Det tog många år innan jag började titta. Jag minns att jag satt vid datorn i samma rum när sambon började titta så jag hörde en stor del av de första säsongerna. Jag blev mest irriterad och tyckte det var lite obehagligt. Men ett år satte jag mig framför tv:n och sedan var det kört. Det var en lättnad när serien avslutades för, som jag trodde, gott. Sedan tog tv4 över och jag skulle bara titta lite för att se vad de gjorde av konceptet. Till min förvåning gjorde de ganska mycket. Träsket var helt genialt. Slut var det på alla bilder på solande deltagare, istället tvingades de kämpa för överlevnad på ett sätt som aldrig behövts i tidigare säsonger. Det blev riktigt roligt men som vanligt åkte alla intressanta personer ut i förtid.

Det är två uttryck som ständigt återkommer under varje säsong av Robinson: "Det är ett spel" och "värdig vinnare". Det förra tas till för att förklara eget dåligt beteende eller som tröst mot andras. "Värdig vinnare" är mycket intressantare att fundera över. Vad är en värdig vinnare? Om man lyssnar på deltagarna själva kan det vara så skilda saker som en person som är bra på överlevnad eller en person som har varit bra på tävlingar och ibland en person som fungerar bra i grupp och är trevlig.

I det första fallet menas oftast att personen ifråga skall besitta vissa kunskaper som kan tänkas vara viktiga, som hur man gör upp eld, gillrar fällor eller slaktar en kanin. En person som bara har knaprat kokosnötter och sovit är i det fallet inte värdig. Att den personen faktiskt överlevt en månad på kokosnötter räknas liksom inte.

Det här med att vinna tävlingar tycker jag är intressant. Det skulle vara kul med en säsong där tävlingar faktiskt var det avgörande, där pakter och annat trist inte hade någon som helst betydelse. Där deltagarna faktiskt måste prestera något för att kunna vinna. Och nej,jag tycker inte det är att prestera något att manipulera folk och använda dem som schackpjäser för att sedan offra dem vid lämpligt tillfälle. Eller det är det väl, men jag tycker inte det är sådana prestationer som borde vara avgörande. Om det bara var det det handlade om så skulle man ju kunna hålla hela tävlingen i ett tomt rum. Då spelar miljön och svälten och allt det där ingen som helst roll.

Egentligen tror jag vinnaren måste ha lite av alla de saker som räknats upp. En robinsonvinnare måste vara bra på överlevnad, dvs kunna klara sig under knappa förhållanden, prestera trots matbrist och stå ut med umbäranden. Dessutom gäller det att vinna tävlingar, inte alla men vissa viktiga nyckeltävlingar. Sedan gäller det faktiskt att hålla sig väl med gruppen också eftersom det oftast är den som röstar i slutändan. Därför blev jag lite irriterad förra säsongen när vissa störde sig på att Ellenor vann. Hon hade visserligen inte gjort så mycket väsen av sig men när det verkligen gällde vann hon de tävlingar hon behövde. Hon höll ut ända till slutet och retade ingen och fick sina röster. Mycket hellre en sådan vinnare än en sådan som Jimmy. Jag höll på att sätta i halsen när han förklarade hur han och hans "vänner" satt där de satt på grund av sina goda egenskaper. Nej, måtte han inte vinna. Men risken är väl liten med tanke på hur många han svikit.

Jag kom på att det kanske var dumt att ha en stor fet spoilervarning i rubriken på mitt förra inlägg. kanske finns det någon därute som skulle vilja läsa det men inte törs. Så frågan är, finns det det? Skall jag kanske gå in och spoilertagga istället?

Dragon Age berörde mig djupt. Det var faktiskt det första spelet på väldigt länge som jag fullständigt slukade. När jag höll på med något annat ville jag bara tillbaka till Ferelden. Men oj vad det frestade på ibland, alla dessa val man måste göra. Som jag nämnt tidigare brukar jag alltid spela som genomgod, antingen väljer jag lawful good eller så blir jag det snart genom mina handlingar. Nå, så funkar det ju inte i Dragon Age.

Redan i inledningen fick jag som city elf göra ett mycket svårt val. Jag kunde välja mellan att låta minna vänner våldtas eller sätta stopp för det och dra hämnd över alla jag höll kära. Jag funderade länge men det var en sak som avgjorde saken. Om jag lät bli att ingripa skulle jag få en påse mynt. Den där påsen med mynt gjorde det omöjligt för mig att vända ryggen till, att låta mina vänner plågas och ta pengarna var inte ett alternativ. Jag valde och tog konsekvenserna. Detta var bara det första av många svåra val. Mot slutet tvingades jag välja mellan det som jag trodde på och den jag älskade.

Jag fick aldrig ihop det med Alistair. Gudarna skall veta att jag försökte men någonstans på vägen gjorde jag ett felaktigt val och det blev aldrig något. Eftersom jag satsade så helhjärtat på att förföra honom fick jag inte ihop det med någon annan heller. Zevran kunde jag ha fått i säng hur lätt som helst men det handlade aldrig om sex. När jag spelade Baldur's Gate II brydde jag mig aldrig om romanserna. Eftersom jag alltid spelade som kvinna var Anomen den enda som stod till förfogande och jag fann honom ytterst gnällig och trist och brukade dumpa honom för Valygar. Alistair kunde också vara lite gnällig och självömkande ibland, men till skillnad från Anomen hade han även humor och självdistans. Dessutom var han charmig och såg rätt bra ut trots att han var blond. (Ja, jag vet att det bara är ett spel men vad är det för mening med att spela ett rollspel om man inte kan leva sig in i rollen?) Jag blev förälskad och blev helt förkrossad när han talade om att det måste ta slut, det som aldrig hade börjat.

Det låter kanske som om jag bara vill ha lyckliga berättelser? Så är det inte. Den fantasy jag läser skall gärna vara av det mörka, skitiga slaget. Krig och elände i världar befolkade av sammansatta personer är mycket intressantare än en värld där man kan se vilka som är onda bara på sättet de klär sig eller där man alltid kan lita på att det goda segrar. Exempel på sådan fantasy kan man hitta hos Joe Abercrombie, Scott Lynch, George R R Martin, Alan Campbell eller Richard Morgan (länkar till mina recensioner). Alla dessa har lyckats skapa världar där allt inte är svart eller vitt, där man aldrig kan känna sig säker på något. Och jag älskar det.

Det som gör samma faktorer så svåra att hantera i dragon Age är att det är jag som måste göra valen. Jag kan inte bara låta mig svepas med av berättelsen och känslorna den väcker. Istället är jag med och utformar den, visserligen bara till en liten del då det finns ett begränsat antal alternativ att välja mellan, men ändå aktivt. Och oavsett hur jag väljer så får det konsekvenser, ofta av oönskad natur. För att förstå hur svårt det här kan vara så skall jag ge ett exempel. Jag började en gång som barn gråta för att jag inte kunde bestämma om jag skulle slicka i mig apelsin- eller citronklubban först. Naturligtvis har jag mognat något sedan dess men än idag kan jag drabbas av beslutsångest över småsaker. Att då tvingas välja mellan liv eller dör för personer jag bryr mig om är ingen småsak.

Allt detta säger kanske mer om mig än om spelet men det går inte att förneka att berättelsen är engagerande. Visst följer den standardmallen för fantasy men den gör det bra. Nästan alla man möter i spelet är intressanta, så intressanta att jag verkligen lyssnar på dem istället för att bara snabbt klicka mig igenom samtalen för att få nödvändig information. Det kändes sorgligt att jag jag inte fick chansen att lära känna alla mina kamrater ordentligt, för som vanligt var det några jag fäste mig lite extra vid och tog med mig på resorna. Faktum är att jag redan startat en andra spelomgång, med helt andra val, bara för att kunna lära känna resten av sällskapet lite bättre, och kanske få ihop det med någon den här gången.

Jag har köpt en bok, Golem av Gustav Meyrink. Det är inget konstigt med det, biblioteket hade utförsäljning av nya böcker och jag tyckte titeln var lite intressant. Sen kom jag på att det är min tredje Golem-bok. Jag har egentligen aldrig intresserat mig speciellt för detta mytiska väsen men har trots det tre böcker på temat och åtminstone två av dem var mycket bra. Tanken på att börja samla föddes.

Jag är av naturen en samlare i betydelsen att jag har svårt att göra mig av med saker. De som någon gång har hjälpt oss att flytta kan intyga den saken. Inför den senaste flytten slängde jag faktiskt några kassar med datortidningar från 80-talet. Jag ångrar det än idag.

Visst samlar jag på saker lite mer målmedvetet också. Jag har en väldigt stor samling seriealbum som jag faktiskt försökt att få komplett men bara lyckats med till viss del. Däremot förvarar jag inte mina album och tidningar i plastfickor. Ja några ligger förstår i plastfickor för att jag köpte dem så men de kommer ofta fram och blir lästa. Att förvara saker bakom glas och ram är inget för mig. Vad är det för mening med att ha alla Linda och Valentin-album om jag inte får läsa dem?

Andra saker jag samlat på är bokmärken, sådana där med blommor och änglar och ibland lite glitter. Om ni har systrar eller döttrar kanske ni vet vilka jag menar. Mina hade förstås traktorer och kor och helst ville jag ha de fyrkantiga. Hela samlingen ligger i en plåtburk någonstans. Sedan har jag samlat på datortidningar. Jag har blivit bättre på att slänga dem och det är egentligen bara PC Gamer som är nästan komplett. Jag har också samlat på vykort med spårvagnar. Av de lite mer udda sakerna kan jag nämna min tvättlinesamling som jag skaffade när jag var barn. Jag funderar på att helt osentimentalt sätta upp en av dem om jag kan hitta dem eftersom en lina i tvättstugan har gått av.

Har någon tips på Golem-böcker så mottages de tacksamt.