Tidernas mest våldsamma trio är tillbaka!
Filmhistoriens två mest ikoniska utomjordingar möttes för första gången i en serietidning av Dark Horse Comics i februari 1990. Det var hatkärlek vid första ögonkastet. I oktober samma år gjorde en alienskalle ett gästspel i troférummet på predatorskeppet i filmen Rovdjuret 2, men det var först nio år senare som denna duell blev riktigt intressant. Då släppte Rebellion Aliens vs Predator till PC.
Spelet var en enorm framgång för Rebellion och gjorde det mesta rätt. En kampanj per varelse och ett flertal spännande multiplayerlägen gjorde Aliens vs Predator till ett favoritspel för såväl alien- som predatorfans. Och namnet till trots var det faktiskt som marine man fick den mest oförglömliga upplevelsen. Känslan av att vandra runt i mörka korridorer med det tysta tappande ljudet från rörelsesensorn som enda sällskap var underbar i all sin otrevlighet. Spelet fick en uppföljare signerad Monolith 2001, men sedan dess har det varit dåligt med xenomorfer och yautja i spelform.
Ljussättningen är okej, men spelet blir aldrig så ångestfyllt mörkt som sina föregångare.
Nu är Rebellion äntligen tillbaka med spelet som från början kallades Aliens vs Predator 3, men som nu förvirrande nog bara heter Aliens vs Predator. Och det är inte bara namnet som påminner om spelet från 1999. Även denna gång finns det tre kampanjer, en för varje ras. De kan spelas i vilken ordning som helst och liksom i Aliens vs Predator 2 hänger de ihop. Handlingen utspelar sig på planeten BG-386, där Weyland-Yutani grundat en koloni vid namn Freya’s Prospect. Kolonins ursprungliga syfte förklaras aldrig, men när spelet inleds används den dels för att odla fram xenomorfer som biologiska vapen, dels för att utforska den antika predatorpyramid som finns begravd under kolonin. Allt under ledning av en viss Karl Bishop Weyland.
Givetvis går något fel och xenomorferna slår sig fria. En nödsignal skickas iväg och marinkåren svarar genom att skicka dit skeppet U.S.S. Marlow. Ombord finns huvudkaraktären i den mänskliga kampanjen, en marinkårssoldat med smeknamnet Rookie. Av anledningar som jag inte tänker avslöja kraschar er landsättningsfarkost och du själv tuppar av. När du vaknar befinner du dig ensam i mörkret, med en pistol som enda vapen. Tyvärr är den mänskliga kampanjen denna gång inte alls så bra som den hade kunnat vara. Du kastas in i handlingen när striden redan rasar runt omkring. Rebellion försöker visserligen ingjuta lite stämning av ensamhet och skräck i kampanjens absoluta inledning, men det blir aldrig så läskigt och skräckinjagande som det förtjänar. Därefter urartar det mest i en klassisk skjutfest.
Handlingen känns aldrig inspirerande och du får inga djupare känslor för de övriga karaktärerna i spelet. Problemen består nästan uteslutande i att skjuta fiender efter en linjär väg där du då och då trycker på en knapp, men du blir aldrig särskilt engagerad i var du är, vem du möter och vad du gör. Och hela tiden har du en röst i örat som säger vad du ska göra och vart du ska gå, vilket knappast hjälper spelet att kännas ensamt och skräckfyllt.
