To the Moon

To the Moon

Publicerad

Känslosam jakt på lågupplösta madeleinekakor.

Erfarna indiespelutvecklarna Freebird games fullängdsdebut må se ut som en gammal 16-bitarsklassiker. Men bakom pc-äventyrets pixelfina yta döljer sig en resa genom tid och rum som bjuder på så många tårfyllda ögonblick att ditt Super nintendo antagligen skulle ha kortslutits. I en nära framtid får vi följa Neil Watts och Eva Rosalene, två forskare som jobbar för ett serviceföretag med en minst sagt annorlunda nisch. Genom att rekonstruera sina kunders minnen, påta i dem och ersätta befintliga ögonblick kan de uppfylla vilken önskning som helst. Självförverkligande 2.0. Den omständliga proceduren tar dock sakta men säkert livet av den som utsätter sig för den, varvid tjänsten bara erbjuds till de som ligger inför döden. En som gör det är John, den åldrade mannen vars sista önskning är att ta sig till månen.

http://www.pcgamer.se/bilder/?id=508275
John vill till månen. Men varför?

Under den första akten får vi följa huvudkaraktärerna under nedslag i olika etapper av Johns liv och utforskar minnen för att kunna avgöra varifrån hans egendomliga sista önskan härstammar. Vi får se hur de vägval han gjort påverkat förhållandet med hans bortgångna fru, autistiska River, återupplever hans skolår och tillbringar kvalitetstid med vännerna. Ansträngningen står framför allt manusförfattaren Kan Gao för. Om spelet på övriga fronter lika gärna skulle kunna vara gjort av ett gäng glada amatörer, blir det snabbt tydligt att Gaos penna kan mäta sig med spelbranschens vassaste. Manuset är, med undantag för en hel del skämskudde-skämt i dialogen, briljant. Att Gao bland sina Facebookfavoriter listar filmer som Memento och Eternal sunshine of the spotless mind framstår som typiskt för hans sätt att berätta: det är smart, fullt av överraskande vändningar och visar prov på en imponerande förmåga att hålla många berättelsebollar i luften samtidigt.

http://www.pcgamer.se/bilder/?id=508277
Fina pixlar, men det är Kan Gaos penna som briljerar i första hand.


To the Moons största problem är den hopplöst förutsägbara speldesignen. Hela resan känns, på gott och ont, som en enda lång mellansekvens. Utöver att klicka dig fram genom trånga utrymmen och scanna av omgivningarna efter interaktiva föremål finns just inte så mycket göra. Storyn är verkligen hela behållningen. Det hade varit helt okej om det inte varit för försöken att trots allt limma fast en handfull tankenötter på äventyret. Du tvingas till exempel titt som tätt lösa sådana där barnsliga handpussel som ibland återfinns i Happy meal, när det inte finns någon lämplig Disney-film att marknadsföra. Det är inte kul någonstans och det framstår som mycket märkligt att Freebird, som ju vänder de flesta konventioner ryggen, skulle tycka det. Å andra sidan bjussar berättelsen om John och River på en gnista och äkthet som gör det omöjligt att inte låta sig ryckas med, trots problemen. Korspollineringen av dåliga skämt och bitvis lysande snyftare är långtifrån perfekt men resulterar ändå i en digital sidvändare av rang.

PC Gamer logotype

Betyg: 77%

On
Off

0 kommentarer