Recension

En av mina favoritfilmer genom tiderna är Legend, med en ung Tom Cruise i huvudrollen. Manuset är ganska klent och rollfigurerna allt annat än genomarbetade. Trots det kan jag se filmen hur många gånger som helst utan att tröttna. Det beror lika mycket på min kärlek till sagor som på min beundran för Ridley Scotts magiska förmåga att skapa otroliga, visuellt minnesvärda miljöer.

Jag får ungefär samma vibbar när jag sätter mig vid Trine 2. Även här blir jag sittande trots ett underarbetat manus och rollfigurer som egentligen inte tillför något särskilt. Sagovärlden är nämligen så bedårande vacker att jag inte kan sluta att stirra på den med öppen mun. Till och med titelskärmen är beundransvärd.

Finska Frozenbyte ödslar inte mycket på att introducera spelets tre hjältar. Om du har spelat originalet vet du givetvis vilka de är. Annars räcker det att veta att en trollkarl, en krigare och en tjuv är magiskt bundna till en artefakt och att de måste ut på äventyr… av någon underlig anledning. De tre har olika egenskaper och färdigheter, vilka måste kombineras för att lösa spelets underfundiga pussel. Det påminner en hel del om det gamla hederliga The Lost Vikings, med undantaget att du kan köra med flera karaktärer på skärmen samtidigt i Trine 2.

Vackert som en saga.

Utvecklarna har satsat hårt på två områden sedan senast. Dels har grafiken fått sig en ordentlig uppdatering. Inte för att originalet var fult på något sätt, men det är faktiskt få spel som kan mäta sig visuellt med Trine 2. Spelvärlden fullkomligt badar i ljus och varenda skrymsle i äventyrets tolv banor känns sagolikt. Andra titlar kanske är tekniskt mer avancerade, men ytterst få kan bjuda på en så färgsprakande resa som den som levereras här. Den andra förbättringen finns i fysikmotorn, som numer används för att bygga upp mer avancerade pussel. Nu finns det betydligt fler variationer att experimentera med. Mest imponerande är hanteringen av vatten som kan transporteras uppe på trollkarlens plankor och lådor. Vätska brukar i regel aldrig fungera tillfredsställande i spel, men här känns det nästintill naturligt.

Alla pussel går självklart att lösa för den ensamme spelaren, men spelet kommer till sin rätt först när två mänskliga deltagare fyller de två övriga rollerna. Jag misstänker dock att det kan bli bråk om vem som ska få gestalta trollkarlen då majoriteten av spelets pussel kräver hans otroliga krafter. Faktum är att den komiske krigaren är den minst intressanta figuren i trion, även om hans svärd och sköld stundtals kommer till sin rätt.

Det är svårt att inte bli kär i Trine 2. Utvecklarna har lyckat förfina och förbättra det koncept som gjorde originalet så bra. Den enda punkt där jag verkligen känner att det brister är i variationen av fiender. Efter att ha bankat ihjäl horder av troll och spindlar suktar jag efter något nytt att gå lös på, men då fokus ligger på pussel och äventyr är det något jag kan ha överseende med.