Test/Spel

Edmund McMillen kan sägas vara spelvärldens motsvarighet till serietecknaren Ivan Brunetti eller filmaren David Lynch. Med ett ofta motbjudande bildspråk och till synes utan gränser har han både upprört och underhållit genom sitt främsta uttryckssätt: datorspel. Det kommersiella genombrottet kom 2010 i och med det relativt nedtonade men likväl djävulskt utmanande Super Meat Boy. I The Binding of Isaac har McMillen gått tillbaka till den ohygglighet som präglade exempelvis Cunt och Dead baby-serien. Isaac är en pojke som bor tillsammans med sin djupt religiösa mor. En dag bestämmer sig Gud för att sätta moderns lojalitet på prov och beordrar henne att döda sin son. Den vettskrämde Isaac hittar en golvlucka i sitt rum och påbörjar en psykedelisk resa genom sin källares katakomber.

Isaacs missbildade syskon måste dö. Mörkt? Japp.

Det är i den makabra ambivalensen som McMillens verk blir tilltalande. Isaac tar hjälp av döda katter och sin mammas trosor för att slåss mot flygande, aborterade foster och gigantiska fistlar, men det lyckas ändå kännas inbjudande och lite gulligt. Isaac använder sina tårar som projektilvapen (skottriktningen bestäms med piltangenterna samtidigt som man rör sig med wasd) och färden går genom labyrinter där placeringen av fiender, rum och power-ups slumpgenereras för att skapa en upplevelse som ständigt är föränderlig. Blotta antalet olika föremål gör att varje genomspelning särpräglas och en taktik som fungerade en gång måste inte nödvändigtvis ge samma resultat en andra gång. Upptäckarlustan är ständigt närvarande och även om man hittat nivåns boss söker man sig tvångsmässigt till de outforskade delarna av kartan i jakt på de svårt freudianska föremålen. Att dö innebär att du tvingas börja om från början vilket kan skapa frustration, men spelet ger aldrig känslan av att vara alltför orättvist. Isaacs liv vilar på ditt samvete och inte programmeringen.

Dina arma barntårar fungerar som avståndsvapen.

Spelets upphovsman har ett underbart stört psyke och varje inblick i det blir en fröjd med mersmak. Samtidigt är spelmekaniken tillräckligt välgjord att den kunnat stå på egna ben med vilken grafisk inramning som helst. Även med rymdsoldater eller fantasykrigare hade det beroendeframkallande grottmörsandet fungerat, men samspelet mellan design och teknik är det som lyfter det ytterligare. The Binding of Isaac cementerar Edmund McMillens udda särställning i branschen och är ett uppslukande äventyr jag helhjärtat kan rekommendera.