Test/Spel

Det går en hårfin gräns mellan hyllning och stöld, en gräns som utvecklarna bakom äventyret The Book of Unwritten Tales dansar farligt nära några gånger. Kanske är det en förbannelse att genren är så starkt förknippad med Lucasarts. Äventyrsmästarna satte tonen så bra att de flesta som vandrar i deras fotspår inte kan låta bli att låna både det ena och det andra från deras spel. Samtidigt är gränsen för vad jag är beredd att tolerera när det gäller äventyr ganska snäll. Det är verkligen inte varje dag ett humoristiskt spel med mysiga rollfigurer och sagolik grafik landar i butikerna.

Klyschigt men mättande.

Fantasy-entusiaster kan kasta sig in i sagan utan mental förberedelse. Spelets universum huserar nämligen alla tänkbara klyschor. Pinsamt lättklädda alver i jakt på magiska artefakter är bara förrätten. Utvecklarna har gått hela vägen och tagit med en kortväxt varelse som måste transportera en magisk ring. Storyn väver ihop trådar med flera spelbara rollfigurer, men jag fastnade mest för gnomen Wilbur som jobbar på en taverna och drömmer om världen utanför. Hans vardagsliv förändras när han träffar den mystiske McGuffin som ger honom ett viktigt uppdrag. Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på om manusförfattarna valde namnet McGuffin för att de kan sin filmhistoria, eller om det bara är ett roligt sammanträffande.

Humorn varierar väldigt mycket, men den lägsta nivån är ändå högre än vad jag hade väntat mig. Jag erkänner villigt att jag är lite fördomsfull när det gäller humoristiska äventyrsspel utvecklade i Tyskland, men det beror på den horribla behandling som Simon the Sorcerer fick. Den torra brittiska humorn försvann och ersattes av stela situationer som bara skrek "Detta är ett skämt! Skratta!". Här fungerar det bättre och författarna lyckas till och med svara på en fråga som har förbryllat mig länge: Vad innebär verklighetsflykt för någon som redan bor i en värld befolkad av drakar och alver?

Wilbur - Book of Unwritten Tales egen Warwick Davies.

Det jag gillar mest med The Book of Unwritten Tales är att det inte dumförklarar spelaren. Gåtorna varierar i svårighetsgrad men det blir aldrig så plågsamt uppenbart vad som måste göras som i andra "moderna" spel. På något sätt känns det lite som en nostalgitripp nu när det är mer normalt att vi behandlas som dagisbarn som behöver hjälp hela vägen över mållinjen. Lägg till det faktum att soundtracket och en inspirerande bok med konstverk medföljer spelet och det blir en deal som borde locka alla äventyrare.