Max Payne 3

Den sista fienden man tar ner i ett område aktiverar en killcam som blir en lagom morbid belöning för en löst situation. Den främsta anledningen att nyttja krypskyttegeväret i tidigare spel var just den sköna dödsanimationen och här har Rockstar hittat precis rätt destruktiva gen i mitt spelandes dna. Jag vill inte skryta men flera gånger lyckades jag sätta mitt sista dödande skott rakt i ögat på en legosoldat. Det är den lilla vilopausen där man sitter med ett belåtet leende på läpparna och hör ljudet gå ut ur slow motion som accentuerar känslan av att vara helt enkelt awesome. Ett krypskyttegevär fick jag även bekanta mig med, men detta under ordnade former i en speciell sekvens då Max tvingades täcka Raul då han sprang över läktaren. Här kunde man aktivera bullet-time vilket gjorde inslaget långt ifrån utmanande, men det bjöd ändå på en välbehövd paus där man inte riskerade att bli beskjuten. Och det är förstås trevligt att träffa legosoldater i skallbenet precis när de börjar springa ner för en lång trappa. Det må vara skottet som dödar, men det är fallet som gör det hela roligt.


http://www.pcgamer.se/bilder/?id=406483
De ikoniska serierutorna? Finns i sjön.


Max Payne handlade inte bara om att slänga sig i sidled och skjuta folk i ansiktet. I receptet fanns även en dos melodramatiska metaforer och självömkande monolog. Dessa utmärkte sig tidigare i form av grafiska noveller med pratbubblor och flitigt användande av vattenfärgseffekten i Photoshop. Max i tredje spelet behåller sina alkoholstinna inre monologer men något i presentationen saknas. Tidigare var det Max som definierade historien. Det var hans egen värld man rörde sig i och utan honom skulle helheten falla. När han befinner sig i främmande land har han blivit något av en sund outsider, speciellt i de dialoger jag tar del av. Tankarna går till protagonistens roll i GTA-spelen, som den mest skärpte i en värld av galningar. I New York var det Max som i stor utsträckning var galningen. Han gick emot rim och reson för att utkräva hämnd eller rädda de han hade kära. Här har Max blivit lite mer Bruce Willis än Humphrey Bogart. En mycket trilsk och trött Bruce Willis, men ändå.

De helautomatiserade filmsekvenser som bjuds för handlingen framåt men här finns risk för att kontrollen tas ifrån spelaren lite för länge. Tidigare spels nivåer inramades av serierutorna och det var ytterst sällan som spelandet avbröts för att låta handlingen gå på autopilot. Cutscenes är tillräckligt långa för att man under en andra eller tredje genomspelning förmodligen börjar trycka på skippa-knappen och frågan är om man inte kunnat lägga upp det mer strömlinjeformat. Första gången man ser dem funkar de åtminstone mycket bra, med sömlösa övergångar från filmsekvens till spel och de flesta är dynamiska klipp där Max är blodstänkt och svettig beroende på hur nivån förflutit. Han håller också i de vapen man för tillfället råkar ha med sig, vilket ger känslan en knuff i rätt riktning.

Det finns förstås mer i historien än den kidnappade rikemansfrugan men att döma av de kort som ligger på bordet så kan Max ha blivit lite för bitter och nedslagen för historiens bästa. I spelets början är han den ofrivillige actionhjälten som inte själv har någon personlig anledning att låta avtryckarfingret jobba. Demonstrationen avslutas med en tillbakablick till en bar i Jersey, där Max sitter iklädd sin ikoniska läderrock och poppar piller i takt med att whiskyglasen slinker ner. Den Max som flåsar omkring på en fotbollsarena i främmande land vill tillbaka till den där syltan och skita i allting. Det är i hans egen motivation som tredje spelets historieberättande kan glänsa. Det är en mans desperation som får honom att raka skallen och skaffa helskägg och ge sig ut på en personlig vendetta. Det kan bli ett perfekt tillfälle att fördjupa människan Max Payne med mycket högre insatser än tidigare. Detta är åtminstone vad jag starkt hoppas på.


http://www.pcgamer.se/bilder/?id=381017
Det handlar om att skjuta. Och att göra det med stil.


De glada nyheterna är att Max Payne 3 har lyckats behålla skjutglädjen som alltid funnits där tidigare. Fysikmotorn gör världen till en våldsam lekplats där man ständigt försöker hitta de mest spektakulära sätten att hantera de högoddsiga situationer man ställs inför. James McCaffreys röst frammanar barnslig glädje över att återse en gammal vän, trots att mycket i Max liv förändrats. Jag har inga farhågor kring att Max Payne 3 blir gameplaymässigt kompetent. Det är riktigt välputsat och pc-versionen blir ingen slaskig konvertering från konsol. Det som fortfarande är något av ett frågetecken är historieberättandet. Temamusiken är densamma som i det andra spelet, men det känns hela tiden som att noirkänslan är lite bristfällig.

Sedan originalspelet har både jag och Max börjat dricka mer whisky, blivit lurvigare i ansiktet och skaffat mer framträdande kalaskula. När tiden plötsligt saktar ned och två Beretta 92fs spottar eld med morrande slow motion-dundrande känns allting ändå helt rätt. Tiden har måhända inte stått stilla som i ett sidledskast genom en tunnelbanestation, men ibland måste man gå vidare. Och det ser faktiskt ut som att Rockstar och Max går i rätt riktning.

On
Off

0 kommentarer