Ett rollspel där drakar spelar en betydande roll. Var har jag nu hört det förut?
Divine Divinity var ett spel som – med undantag för namnet – var en riktig höjdare.Utvecklat av belgiska Larian Studios dök det upp från ingenstans och charmade mängder av rollspelsfans med Diablo-lika strider, mysig stämning och en rejäl portion humor. Det märktes att det var ett spel som utvecklarna haft roligt med när de skapade.
Uppföljaren, som begåvats med den inte fullt så hemska titeln Divinity 2, framstår vid första anblick som ett väldigt annorlunda spel. Borta är den isometriska vyn och likheterna med Diablo. I stället är spelet i 3D, med ett låst och mer actionfyllt tredjepersonsperspektiv. Borta är därmed också muspekaren och de hack ’n’ slashande klickfester som originalet bjöd på. Spelet använder samma grafikmotor som Oblivion och Fallout 3, om än inte lika skickligt utnyttjad. Men när spelet får sjunka in lite dyker snart arvet från originalet så sakteliga upp. Du återvänder än en gång till vaniljfantasylandet Rivellon, men många långa år efter originalet. Spelet inleds med att du som nyutexaminerad drakdräpare skickas ut för att ta kål på den sista drakriddaren i landet. Som spelets undertitel antyder bjuds det dock snart på en vändning i handlingen och plötsligt är det du själv som är den sista drakriddaren i landet.
Det fina i den kråksången är att drakriddare har förmågan att förvandla sig till drakar, vilket öppnar en helt ny del av spelet där du svävar över lummiga landskap och bränner saker till höger och vänster. Det hela är inte helt olik den gamla pärlan Drakan, där du också växlade mellan drakflygande och goblinhackande till fots. Divinity 2 bjuder dock på betydligt större rollspelsinslag. En stor uppsättning färdigheter låter dig rikta in din karaktär på vilket sätt du vill. Färdigheterna är fördelade på fem olika inriktningar som närstrid eller magi, men du måste inte följa en inslagen väg utan kan fördela dina färdighetspoäng hur du vill. Viss eftertanke krävs dock när du bygger upp din karaktär, eftersom Divinity 2 kan vara riktigt svårt. Någon nivåutjämning gentemot fienden à la Oblivion finns inte här, och rätt som det är kan du springa in i en grupp fiender som är alldeles för svåra. Det rör sig inte om samma skelettsvärmar som i originalet, men tillräckligt för att frustrera dig om du inte använt quicksavefunktionen tillräckligt flitigt.
Divinity 2 är ofta vackert, men aldrig vackrast.
Samtidigt är Divinity 2 som allra bäst när du lägger huvudspåret åt sidan och utforskar Rivellon och dess invånare på egen hand. Precis som i originalet dyker det mest intressanta innehållet upp först när du lämnar stigen: intriger bland lokalbefolkningen, hemliga tillhåll i vildmarken och borttappade föremål. Inte sällan serveras dessa sidoäventyr med en god portion humor. Det finns massor av innehåll som du aldrig skulle ha upptäckt om du inte självmant letar efter det, eller råkar snubbla över det. Tillsammans med färdighetssystemet, en överflöd unika vapen och föremål att finna i landets många tunnor och kistor, ger det Divinity 2 en väldigt öppen känsla.
Spelets största problem är att det kräver ett visst mått av engagemang från spelaren för att belöna densamme. Utöver alla sidogodsaker som du själv måste leta reda på är det en stor del av spelets huvudsakliga innehåll som öppnas upp först ett tiotal timmar in i spelet, däribland möjligheten att spela som drake. Det känns som alldeles för lång tid för att låsa upp en av spelets huvudsakliga försäljningsargument och i omedelbar jämförelse med konkurrensen är det nog många som lämnar Rivellon innan man upptäcker alla dess gömda (och mindre gömda) guldklimpar. Och det vore synd, för det finns mycket att hämta här för såväl actionälskare som skäggiga rollspelare.
Därmed inte sagt att Divinity 2 inte är utan sina mer konkreta problem också. Det här är ingen blockbuster-produktion i stil med Dragon Age och det märks. Animationer kan kännas lite väl styltiga ibland; vid något tillfälle låste sig spelet i en oändlig laddning och vissa av problemen är lite väl ologiska att klura ut. Jag saknar också interaktiviteten från originalet, där du i dess 2D-motor kunde flytta runt på föremål i spelet för att hitta hemligheter eller lösa problem. Divinity 2 har en mycket mer avancerad grafikmotor, men här kan du inte alls interagera med saker på samma sätt. Det och en del andra av spelets tillkortakommanden tillskriver jag avsaknaden av muspekare, vilket jag i sin tur tillskriver multiformatutvecklingen. Det gör Divinity 2 till ett spel som bjuder på massor med actionrollspelsmys för den som tittar utanför ramen, men som inte riktigt lyckas bygga vidare på originalets storheter.
