PC Gamer reste till Moskva för att spela Metro 2033 och ta reda på om Ryssland är mer än dansande björnar, vodka och Dostojevskij.
Det är en befrielse att lämna Moskvas tunnelbanesystem vid Leninbiblioteket, stationen vars uppgång ligger mitt emellan Kreml och det ryska statsbiblioteket som rymmer drygt 40 miljoner böcker. Alla röker i Moskva, även i tunnelbanan, och den kyliga novemberluften känns som att dra efter andan då man dyker upp ur djupt vatten. Jag befinner mig på en plats jag känner igen vagt, men som jag aldrig tidigare besökt. Jag har besökt den i framtiden, sett hur min utandningsluft immat på insidan av gasmasken och betraktat skyarna som vaktas av muterade drakliknande fåglar. Jag har sett Kremls murar sönderslitna av kärnvapenexplosioner och låtit strålningens människohungrande missfoster slitas sönder av hagelgevärssalvor i borgens ruiner.
I Metro 2033 har världen redan gått under. Ett fullskaligt kärnvapenkrig och en atomvinter som aldrig tog slut. Något tusental människor lyckades ta sig ner i Moskvas tunnelbana innan de hermetiska portarna slog igen, exakt sju minuter efter att varningssystemet registrerat inkommande missiler, och bara några sekunder innan de första stridsspetsarna slog ner och jämnade Moskva med marken. Två decennier efter världens slut lever fortfarande människorna i tunnelbanan, vegeterande, utan framtidsutsikter.
Tunnelbanans vapenhandlare får samhället att gå runt, ingen överlever obeväpnad.
Den här typen av berättelser säger något om den tid av miljökatastrofer och finanskriser vi lever i, i dag är det inte längre apokalypsen i sig vi är rädda för. Oavsett hur mörk vår framtid tycks vara, hur omöjlig vår fortlevnad än ser ut, så kommer Bruce Willis alltid att dyka upp för att spränga astroiden i sista sekunden. Domedagsberättelsen spelar inte längre på vår rädsla inför döden, för på ett eller annat vis kommer vi ju alltid att klara oss, i dag är det postapokalypsen som är skrämmande, den kvidande tillvaro vi kommer att tvingas ner i efter jordens undergång. Vi överlever, på bekostnad av vårt liv. Spelare känner igen världen från Fallout- och Half-Life-serien, i vinter är det vad som väntar oss i filmatiseringen av Cormac McCarthys The Road. I vår möter vi detta i Metro 2033, en filmiskt berättad förstapersonsskjutare med grandiosa ambitioner.
Medan Electronic Arts gör splatterspel av finlitteratur i Dante’s Inferno har den ukrainska debuterande spelstudion 4A Games i samarbete med THQ hittat en något lämpligare förlaga att jobba mot i Dmitrij Gluchovskijs roman Metro 2033. Det är en klassisk science fiction-roman som inspirerats i sin karaktärsteckning av Strugatskijbröderna, som lånat sitt filosofiska innehåll från Arthur C. Clarke och sin politiska skildring från Maureen F. McHugh.
Romanen handlar om Artiom, en ung man som levt sitt liv i tunnelbanans mörker och som knappt minns solens ljus, hans hemstation VDNCh utsätts för attacker från mutanter ovan jord och han tvingas iväg på ett uppdrag genom Moskvas metro för att söka hjälp. I boken blir det en resa som förändrar huvudpersonens psyke och moral för gott. I 4A Games tappning blir det en berättelse om att skjuta mutanter och radioaktiva gangsters där psyket som ska förändras faktiskt är spelarens, ditt eget. Boken är en väl genomförd äventyrsroman, men miljöskildringen och beskrivningen av de sociala strukturer som uppstår efter ett nollscenario är mästerlig.
