Jag ska ta udden av hela den här recensionen direkt. Fallout 3 ÄR ”Oblivion with guns”. Vad jag än påstått i något tidigare nummer. Så, nu är det sagt, det finns ingen återvändo.

Oavsett läggning, referensramar och förhoppningar så sitter du och skriker inombords just nu. Jag vet det. Men skriker du av lycka eller av fasa? Är du den lite naiva, nya killen i kvarteret som älskar Bethesdas förra kioskvältare urskiljningslöst eller en gammal dammig turordnings- och top down-purist från No Mutants Allowed som alltid hävdat att Fallout 3 kommer att bli djävulens avkomma? Oavsett läggning - häng på nu, så ska jag ta med dig till det radioakativa ödelandet. Och när vi är klara kommer du att gråta istället. Av lycka eller av sorg.

Slagfält DC

Jag har en fräsande, bubblande skock jättekrabbor, tvåmetersmodellen, efter mig och springer för allt vad mina nedtyngda ben bär mig. Ruinerna efter det som en gång var Washington DC:s stadskärna ramar in flykten och dammet slår i torra pustar mot ansiktet. Min blågula jumpsuit är sliten, siffrorna 101 går knappt att urskilja under smutsen. Automatkarbinen är inne på sista andningen och ammunitionen på upphällning. Längre fram, ett till synes oförstört hus med barrikader runt ingången. Vän eller fiende? Jag chansar, kastar mig över den skyddande bråten, ser i förbifarten en skylt om att jag blir skjuten på fläcken om jag drar mitt vapen här och trycker mig in genom dörren. Det är som att komma in i en annan värld.

Ett par lättklädda kvinnor stirrar förskräckt på mig under ljuset av en enorm lampa föreställandes ett ihopslingrat par. Biljarbord, varje tom yta belamrad med tomflaskor. Mannen som kommer fram presenterar sig som Dukov och säger att jag är välkommen så länge jag inte ställer till trubbel. Han vill även supa ner mig, och har ett obehagligt leende på läpparna. Varför har kvinnorna inga kläder på sig? frågar mitt oskyldiga Vault-alter ego. Dukov ler sliskigt. Han är deras beskyddare, och i utbyte får han ”underhållning”. Jag vet inte vad som är värst, de muterade krabborna utanför eller mannen i rökrock och Hugh Hefner-komplex som vill få mig full och Gud vet vad. Personligen skulle jag hellre hoppa i säng med ghoulen Gob som serverar fulsprit och Nuka Cola i Megatons taverna och är hemligt kär i stadens lokala glädjeflicka.

Zap! Jag smyger mig in i Robocorps jättelika fabriksbyggnad. Min StealthBoy-manick gör mig nästan osynlig för de radioaktiva jättekackerlackor och överdimensionerade grismullvadar som tagit över komplexet. Statyer i entrén vittnar om företagets glansdagar, då robotar var lika med framtidshopp, skulle bli var mans egendom och hjälpa människan in i en ny, vacker tidsålder. Så fel det blev.

På översta våningen finnar jag det jag är här för, en kontrollcentral som jag fått i uppdrag att reparera, helt i forskningssyfte. Men med reservdelen på plats brakar det loss ordentligt och de slumrande Protectronrobotorna vaknar från sina metallkuvöser. De vill inget hellre än att förgöra allt i sin väg. Meddelst laserstrålar. Jag kastar mig på datorkonsolen och lyckas efter några svettiga minuter hacka säkerhetssystemen och ställa in plåtskrällenas fokus på enbart ohyra. Jag är min fars dotter, en tekniker och forskare ut i fingerspetsarna.

Zap! Hylsorna sprutar ur min minigun när jag med ett leende på läpparna pepprar mutanterna fulla av glödgat bly. Allt går som i slowmotion och det är rött, rött, rött och köttigt med mer detaljer än vad jag egentligen hade velat se. Och så ligger de där, trasiga spillror av sina forna, tornande jag. En snabb genomsökning av deras tillhörigheter ger förutom vapen och ammunition 30 kapsyler som jag kan använda som betalningsmedel, och lite kött med alldeles för högt radioaktivitetsvärde. Jag kastar det åt sidan och fortsätter djupare in i tunnelbanestationens vindlande passager.

Förhoppningar på skam

Helt vanliga ögonblicksbilder i Fallouts utstuderat ovanliga värld. Sökandet efter min far som lämnat Valvets ”trygghet” i sin strävan att förändra världen leder mig djupare och djupare in i det som tidigare var Washington DC, USA:s politiska maktcentrum. Varje gryning i det radioaktiva ödelandet bjuder på nya äventyr, varje natt lurar något alldeles utanför ljuskäglan, redo att sluka mig hel. Och allt vore helt underbart om det inte vore för avsaknaden av något odefinierbart. Kalla det ”känsla”, kalla det vad du vill. Men när portarna till Vault 101 väl ligger långt bakom mig, ögonen vant sig vid ljuset och nästan 15 timmar har förflutit kommer funderingarna. Om förhoppningar som hamnat aningen på sned.

För i Fallout 3 får jag det mesta serverat direkt. Bethesda har försökt klämma in så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt. Stoff nog för en livstid i kortfilmsversion om du så vill. Och resultatet är ett antiklimax, för mycket av det goda på för kort tid. Ena sekunden springer jag på ett näste radscorpions medan det 30 meter bort ligger en liten nybyggarstad där livet har sin gilla gång. Runt hörnet traskar slavhandlare med sina fångar och bortom kullen har några lokala raiders slagit upp ett läger. En språngmarsch på några minuter och jag ramlar rakt in i ruiner översvämmade med livsfarliga deathclaws – enorma, muterade ödlor som vill äta mig. Det är komprimerat, maximerat och anonymiserat på en gång. Det känns som en jättelik orgie där ingen vill komma till skott. Man trängs och bökar, men det uppstår ingen friktion och ingen spänning. Många delar, men ingen helhet. Och denna känsla av att få världen upptryckt i ansiktet är den enskilt största svagheten med Fallout 3, och det som kommer att få alla som tagit originalen till sina hjärtan att fundersamt klia sig i huvudet.

Och det går upp för mig att det är de oändliga vidderna jag saknar. Att planlöst vandra ut i det okända och känna det där pirret när något dyker upp på kartan. Att nervöst vänta på ett möte man vet kommer att ske på den långa färden. Att se timmarna, dagarna och veckorna ticka förbi på räkneverket. Att inte hela tiden ha spelvärlden och dess invånare inom en joggingturs avstånd.

Nästa sida »