The Journey Down: Chapter 3

The Journey Down: Chapter 3

Charmerande svenska äventyret The Journey Down: Chapter 3 är något så ovanligt som munter film noir.

Det finns karaktärer som bara inte går att ogilla. Bwana, huvudpersonen i The Journey Down, är utan tvekan en sådan. Du kan ju försöka om du vill, men det går inte. Det spelar ingen roll hur bitter och död du är inombords – i sällskap med Bwana blossar optimismen och glädjen upp.

Nu är den svårt charmerande Bwana inte det enda älskvärda i The Journey Downs värld. Musiken och estetiken sticker återigen ut, och gör mycket med små medel. Blandningen av afrikanska influenser, reggae, jazz och film noir skapar en väldigt säregen atmosfär. I en sekvens står Bwana på en balkong och blickar ut över den futuristiska staden, i ett ögonblick som ekar ordentligt av Blade Runner – fast här med en helt annan klang. Den gassande soliga humorn och värmen kontrasterar väl mot de mörkare miljöerna, och skapar något som hela tiden känns omisskännligt eget. Glad film noir – hur ofta får man beskriva något på det viset?

Efter att äntligen ha funnit vad de sökte efter, det mytomspunna Underland, i slutet av förra spelet ställs nu Bwana och hans två bundsförvanter Kito och Lina inför ett större hot än de anat. Mer än så vill jag inte avslöja, utöver att lilla indiestudion Skygoblin verkligen inte sparat på krutet här. Alla idéer ska med, hur flippade de än är. Resultatet är ett smärre fyrverkeri till avslutning, där du inte riktigt har tid att fundera över struntsaker som rim och reson. Det enda man kan göra är att följa Bwanas exempel och bara låta sig svepas med.

 

Läs också: 10 lovande Steam-spel du förmodligen missat

I korthet:

Vad är det?

Avslutande kapitlet i svenska Skygoblins extremt charmiga äventyr

Utvecklare

Skygoblin

Utgivare

Skygoblin

Webb

thejourneydown.com

Cirkapris

175 kr

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Thimbleweed Park

Lina är spelbar karaktär den här gången.

Det haltar till och känns lite abrupt ibland, men mycket av det beror på att detta är ett litet indiespel med rätt fläskiga ambitioner. När spelet är slut vill jag ha mer. Vi får se för lite av Kito, och jag vill se mer av det mystiska underlandet, och höra ännu fler fantastiska saxofonslingor. Mer av allt.

Världsbygget utöver huvudstoryn är ekonomiskt men effektivt. Vi får små ledtrådar här och var, men sällan långrandiga förklaringar. Inte minst de märkliga varelserna som rör sig i dimman är fortsatt en källa till fascination – just på grund av att vi aldrig får se dem. De tillåts vara mystiska in i det sista.

Mindre subtil är spelets sista tredjedel. Den absurda finalen blir ännu roligare eftersom den föregås av en konstant, tillbakalutad optimism från Bwana och Kito. Deras roade reaktioner på livsfarliga saker är lika underhållande ända till slutet. När Skygoblin till sist släpper alla bromsar fullständigt är det tydligt att filosofin varit att ta i lite för mycket, och sedan ta i lite till. När vansinnets gräns väl är korsad finns inget annat att göra än öka gasen ännu mer. Och någonstans där – i ett fantastiskt kaos av infall och idéer hittar The Journey Down hem till sist. Och jag är glad att jag fick åka med.

Läs också: De bästa grafikkorten

 

The Journey Down: Chapter 3 Reviewed by - .
4.3

Utslag

86
86
En oförskämt charmig äventyrsresa får ett något oväntat – och just därför passande – slut.

Om skribenten

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar