Pyre

Pyre

Recension: Pyre

Benny spelar fantasybasket med en hund med mustasch.

Pyre är vågat och uppfriskande, men helheten haltar lite grann.

Jag visste försvinnande lite om Pyre på förhand. Så döm om min förvåning när det visade sig att jag spelade ett sportspel varvat med en visuell roman, kryddat med ett stänk rollspel. Det är ett unikt koncept som inte liknar något annat, men har Supergiant Games lyckats skapa en fungerande helhet?

Svaret är mestadels ja, men även lite nej. Först och främst bör utvecklarna berömmas för väldigt smart exposition. Nyckelord färgas i dialogerna, och om man för markören över dem får man en förklaring, eller bara en påminnelse om vem den där personen var nu igen. Detta gör att dialogerna känns rappa och naturliga på ett sätt man sällan ser i spel som äger rum i avancerade låtsasuniversum.

Vi befinner oss i Downside, ett sorts purgatorium för den mäktiga nationen Commonwealth. Den allmänna tron är att ingen någonsin kan återvända från Downside, men hyfsat omedelbart visar det sig att det finns riter som kan utföras för att vinna syndernas förlåtelse och en ny chans på jordens yta. Och det är här som sportspelandet kommer in.

Läs också: PC-spel att se fram emot i juni, juli och augusti

I korthet:

Vad är det?

Fantasybasket, talande huvuden och erfarenhetsträd

Utvecklare

Supergiant Games

Utgivare

Supergiant Games

Webb

supergiantgames.com

Cirkapris

190 kr

Pegi

7 år

Spelat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

The Lone Mistrel är en mystisk typ och ett av de första timmarnas största frågetecken.

Riterna i Downside kan bättre beskrivas som basketmatcher där två tremannalag tävlar om att släcka varandras bål med hjälp av ett skimrande klot från skyarna. Man kan bara styra en karaktär åt gången, men behöver oftast alternera mellan åtminstone två för att luckra upp motståndarnas försvar och göra mål.

Ingen karaktär är den andra lik. Alla har unika förmågor och rörelsemönster. En av dem kan flyga och en annan kan minera spelplanen. Det är mycket att hålla reda, ofta kaotiskt, ibland nagelbitande stressigt. Men sällan, tyvärr, särskilt roligt.

Riterna klickar aldrig för mig. De är något jag tolererar istället för ser fram emot, och jag känner mig mer lättad än glad när jag vinner. Kontrollerna är onödigt klumpiga och karaktärernas olika förmågor gör att jag ofta snubblar över mina egna tankar i mina försök att dra nytta av dem. Det händer ofta att jag kläcker ur mig några svärord i ren frustration.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild på Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar