Hellblade: Senua’s Sacrifice

Hellblade: Senua’s Sacrifice

Ett gripande actionäventyr där hotet kommer inifrån snarare än utifrån.

En av de allra värsta sakerna med att kämpa mot psykisk sjukdom är att det är så svårt för människorna runt en att förstå. Alltså verkligen förstå. Det kan kännas olidligt ensamt, hur mycket folk än försöker stötta en. Hellblade är en gripande allegori där just den här inre, ensamma kampen gestaltas på ett smärtsamt närgånget vis.

Skildringar av psykisk ohälsa i spel har intresserat mig extra mycket genom åren. Min mamma tog sitt eget liv när jag var tonåring, och pappa följde efter sexton år senare. I ett gammalt brev från mamma försöker hon förgäves förstå varför hon mår så dåligt. När jag följer krigarkvinnan Senuas svåra resa i Hellblade känner jag igen så obekvämt mycket. Hon förstår inte vad det här så kallade ”mörkret” som förföljer henne är, eller varför det förgör henne inifrån.

Senua känner också en ständig rädsla över att gå samma öde till mötes som sin mor, som också drabbades av samma åkomma. Skuldkänslor och sorg efter en svår förlust trycker henne ännu djupare ner i psykosen, och hon söker desperat efter svar. Ett sökande som leder henne ner i underjorden. De yttre hot och hinder som visar sig längs med vägen är uppenbarligen metaforer för en inre kamp. Det hade kunnat bli irriterande övertydligt om inte utvecklarna haft rätt fingertoppskänsla. Stridssystemet är enkelt och rättframt, och bäst fungerar det i de intensiva scenerna när man inte är säker på om fienderna någonsin kommer ta slut. När det känns som om kampen är hopplös. Och när du väl besegrat den sista motståndaren infinner sig ingen lättnad, för du är fortfarande kvar i mörkret. Du är fortfarande ensam.

 

Läs också: Far Cry 5 är ambitiöst men ängsligt

I korthet:

Vad är det?

En allegori för kampen mot psykisk sjukdom, förklädd till ett actionspel

Utvecklare

Ninja Theory

Utgivare

Ninja Theory

Webb

hellblade.com

Cirkapris

280 kr

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Fran Bow

Det är en vacker, men död, värld.

Hur skicklig krigare Senua än är kan hon inte vinna över den här ondskan med rå styrka. Istället löses många situationer genom perspektivbyten, att betrakta omgivningen på olika sätt ur olika vinklar. En symbolik som bakats in i narrativet i form av enklare visuella pussel.

Tempomässigt kan spelet snubbla emellanåt, då det istället för att röra sig framåt upprepar sig någon gång för mycket. Det är en fälla som är svår att undvika i allegorier som försöker sätta fingret på svårgripbara känslor. Enstaka gånger kan det också bli lite predikande, som mot slutet – som hade varit mycket starkare om det låtit bli att försöka överförklara sin tematik för spelaren. Striderna kunde varit något färre också; dussinmötena förtar effekten något snarare än tillför till känslan av undergång.

Till syvende och sist känns invändningarna närmast småaktiga. Hellblade handlar om Senuas kamp för att se sig och förstå sig själv. När spelet är slut känner jag känslomässigt utmattad. Det är som om jag fått en liten glimt av mamma i Senua. Och av pappa. Och av mig själv. Hellblade gör ont att spela, men efteråt känner jag mig lite mindre ensam.

Läs också: De bästa grafikkorten

Senua känns verkligen som en riktig person.

Hellblade: Senua’s Sacrifice Reviewed by - .
4.4

Utslag

88
88
Senua är en oerhört mänsklig huvudperson, och hennes desperata kamp är genuint gripande.

Om skribenten

Profilbild på Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar