Wolfenstein 2: The New Colossus

Wolfenstein 2: The New Colossus

TESTAT

Mannen som gett nazistspöande ett bredhakat ansikte är tillbaka.

BJ Blazkowicz är drömsk. Han är mannen som kan allt. Ena stunden håller han ångestladdade monologer med sin avgrundsdjupa stämma och nästa skjuter han tusentals nazister. Andra gånger gör han både och samtidigt. Han plågas av krigets fasor och vänner han förlorat, men glömmer aldrig varför han slåss. Han slåss för att nazisterna vann andra världskriget och har tagit över världen, och det tycker inte Blazkowicz om.

Det finns någonting morbidt fascinerande i spekulativ fiktion där nazitysklands arkitektur fått utrymme att blomstra. Berlins gigantiska kolosser av überbetong som sträcker sig mot en askgrå himmel är den logiska slutpunkten för tysk effektivitet och ingenjörskonst. Det representerar någonting som byggts på ett fundament av krigsivrande fascism, vilket förstås är vidrigt men samtidigt så lättförståeligt. En tolvfilig Autobahn och statyer som heilar mot skyn är kvintessensen av Hitlers psykos. The New Colossus förvrängda americana blir istället hotfull och obehaglig på ett helt annat sätt. Nazityskland har tagit över USA. Ett romantiserat diner-och-milkshake-samhälle där swingande ungdomar kör stora bilar och hånglar i vattentornet är inte lika inbjudande när de sällskapas av klanmedlemmar och nazisoldater. Det är överraskande jobbigt när stridflygplanen målar färgglada streck över himlen och utelämnar den blåa kulören. Två kvinnor utanför ett bageri diskuterar ett stundande bröllop och den äldre av dem nämner i förbifarten att hon ska ta med sig sina allra bästa slavar till festligheterna. De delar ett gott skratt. Två KKK-medlemmar blir uppläxade om sin taskiga tyska av en nazisoldat.

Läs också: Vi testar Call of Duty: WWII

Utvecklare

Machinegames

Utgivare

Bethesda

Webb

wolfenstein.bethesda.net

Release

27 oktober

När Machine Games tog över Wolfensteins värld lyckades de modernisera den på ett både hotfullt och lättsamt sätt. Alternativa historieskrivningar som innefattar en nazistisk seger i andra världskriget är alla skräckscenarion. Wolfenstein bygger en värld som ligger mellan Iron Sky och en mer trovärdig möjlig historieskrivning. Nazisterna har flugit till månen, men de har samtidigt mycket effektiviserade koncentrationsläger. Koncentrationslägren är i sin tur vidriga platser men har samtidigt orimliga, vandrande människougnar. Beatles sjunger på tyska om blåa ubåtar. Södra Afrika blir kontinuerligt slaktat. Slutresultatet får mig att ständigt sätta ett häpet skratt i halsen och aldrig kunna få ett ordentligt grepp om vad manuset egentligen håller på med. Jag vet ändå exakt vad BJ gör. Han dödar en jäkla massa nazister.

Vi måste tala om ”iron sights” – fenomenet i förstapersonskjutare att använda en knapp för att trycka skjutvapnet mot sitt digitala ansikte, sänka sin gånghastighet och därigenom få betydligt bättre träffsäkerhet med sina pickadoller. Hela denna mekanik är ett sätt att kompensera för den urbota dåliga precision som det innebär att sikta med en styrspak, och blev standard först när konsoler blivit största plattformen för mainstream-skjutarspel. Både Wolfenstein: The New Order och Wolfenstein 2 har tillgång till den här relativa nymodigheten, men den blir en klar petitess i sammanhanget. Under min genomspelning så kände jag mig aldrig nödgad att faktiskt köra upp geväret mot mitt ansikte som ett fån. Det jag inte kan skjuta från höften är inte värt att skjuta, utan jag tar mig istället närmare målet.

Läs också: De bästa grafikkorten

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild på Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar