Call of Duty: WWII

Call of Duty: WWII

SPELAT

Det känns mer som förut än någonsin förut, men CoD: WWII nöjer sig inte där.

För en gångs skull verkar ett steg framåt, två steg tillbaka vara rätt väg att gå. Call of Duty verkar minst sagt tappat bort sig lite på gamla dar, och kanske är en tripp tillbaka till bekantare jaktmarker precis vad som behövs.

Det säger inte lite att trots att snart tio år gått sedan Modern Warfare kan jag än idag använda samma muskelminne, inpräntat över hundratals timmar, med Call of Duty: WWII. Men kan ett spel som fundamentalt verkar handla om ett återvändande till seriens rötter också erbjuda något nytt?

Bland gammal, välbeprövad mekanik är den kanske mest intressanta nyheten på multiplayerfronten War Mode, ett målorienterat spelläge i flera delar, där ett lag försvarar medan det andra – hör och häpna – anfaller. Spelare uppmanas, nej tvingas, spela mot de mål som ges genom fokuserade och väldesignade banor, vilket resulterar i att alla bidrar vare sig de vill det eller ej.

Med killstreaks, underbart lediga rörelsekontroller och lika tillfredställande skjutande som alltid känns väldigt multiplayerläget väldigt mycket som CoD när det var som bäst för sisådär 10 år sedan. Men det betyder samtidigt att det är bekant. Visserligen på ett bra sätt, men det har hittills inte överraskat, och så var det ju det där med ett steg framåt också. Underligt nog verkar singleplayerläget vara där vi bör leta.

Läs också: En första titt på zombierna i Call of Duty: WWII

Utvecklare

Sledgehammer Games

Utgivare

Activision

Webb

callofduty.com/wwii

Release

3 november

Killstreaks är tillbaka – kasta eld, flyg flygplan och kalla in fallskärmstrupper.

Här säger sig spelets regissör Michael Condrey rentav vilja skapa konst. Jag har mina tvivel visserligen, men om de verkligen lyckas skildra andra världskriget på det uppriktiga och mångfacetterade sätt de säger sig vilja blir det unikt för serien och jättebra. De vill självklart ha med seriens klassiska hjältedåd och bombastiska stridssekvenser, men dessa ska balanseras mot krigets många mörkare sidor och rörande berättelser om allt från frihetskämpar (varav vissa är kvinnor) till brittiska befälhavare, afro-amerikanska regementen och till och med barn.

Inkluderandet av två av dessa nämnda grupper, nämligen kvinnliga och färgade slagskämpar, som spelbara i multiplayerläget orsakade mindre ramaskri runt E3. ”Historisk korrekthet!” gapades det för full hals av spelare av en serie där man kunnat kalla in kärnvapen på en skyskrapa för att vinna en match, färga sitt vapen knallrosa och skjuta zombier. Nej, det är inte historiskt korrekt med färgade kvinnliga tyska soldater, men Call of Dutys flerspelarläge har aldrig varit i närheten av historiskt korrekt. Det lämnas (mer eller mindre) åt kampanjläget, och så frenetiska som multiplayermatcherna är, kommer man ens hinna identifiera könet på dem man har ihjäl?

Kontroverser åsido är Call of Duty: WWII ändå det första spelet i serien som fångat mitt intresse på många år, och hittills verkar det välförtjänt. Som alltid återstår det att se om dess högtflygande löften har någon form av substans, men tårögd kampanj eller ej är Call of Duty äntligen, äntligen kul igen.

Läs också: De bästa grafikkorten

Om skribenten

Liknande artiklar