Assassins Creed: Origins

Assassins Creed: Origins

SPELAT

Det går som en egyptier, men under ytan är det samma gamla lönnmördarcredo.

På något vis har det redan hunnit gå två år sedan Syndicate. Ubisoft talar sig varma om ”en pånyttfödelse för serien” men i takt med att tvåårspausen dras mot sitt slut är det dags att börja fråga sig – har vi ens hunnit börja sakna Assassin’s Creed?

Att ta ett sabbatsår för att ”hitta sig själv”, ”se världen” eller ”slippa ansvar och äta pizza framför datorn” är i sig inte särskilt konstigt, och att det behövdes råder inga tvivel om. Så nu när Assassin’s Creed äntligen är tillbaka från sitt sabbatsår är frågan istället om det återvänder berikat och med nyfunnen livsglädje, eller utan mycket mer än en kepsbränna och ett par strandselfies.

En bränna hade i för sig inte varit särskilt förvånande, för Assassin’s Creed: Origins gestaltning av grekisk-romerska Egypten är inget om inte övertygande. Och tur är väl det, för jag råkar veta att antikens Egypten är världens bästa setting någonsin, rent objektivt alltså. Jag, som Bayek, börjar min dryga halvtimme med Origins på en sanddyn, med en stad och en handfull ikoner framför mig. Målet känns uppenbart, så jag gör en nittiograderssväng åt vänster och rider ut i öknen.

I hela tio sekunder hinner jag rida innan jag bakom nästa sanddyn hittar ett illa dolt banditläger bland en samling ruiner, och inser att jag kanske inte är fullt lika oförutsägbar som jag trott. Det visar sig däremot en ganska bra snabbkurs i Origins nya stridssystem. Av seriens grundpelare har striderna alltid varit en av de svagaste, så att Ubisoft äntligen valt att skrota kontringsvalsen är verkligen på tiden.

 

Läs också: Assassin’s Creed: Origins kommer dra ner på kartikonerna

Utvecklare

Ubisoft Montreal

Utgivare

Ubisoft

Webb

ubisoft.com/en-us/game/assassins-creed-origins/

Release

27 oktober

Så länge sedan att sfinxen fortfarande hade näsa.

Det nya stridssystemet doftar istället lite svagt av en lättare version av Dark Souls minus trötthetsmätare, eller The Witcher 3 minus Geralts monotona stönande. Det är bra mycket svårare än i något av seriens tidigare spel, och ger därför välbehövd vikt åt smygsekvenserna. Med banditerna omhändertagna får jag läge att byta vapen, ännu en nyhet i Origins. Jag väljer ett spjut, som enligt siffrorna på skärmen och Ubisoft-representanten intill mig är det sämsta vapnet i denna demoversion. Mer om hur fel det visar sig vara om en liten stund.

Jag sätter därefter fart mot staden, och med genom Senus ögon, Bayeks örn tillika minimapsubstitut, skymtar jag uppståndelse vid hamnen. En präst står och daskar en ung slav i bakhuvudet som straff för att ha stulit två guldstatyer (antikens Egypten hade ett ganska lindrigt rättssystem) men slaven själv hävdar att hans båt sjönk när han transporterade statyerna i fråga, lägligt nog alldeles intill de romerska krigsskeppen precis utanför hamnen.

Det är ett fullt dugligt försök, med andra ord, till att göra de tidigare personlighetslösa sidouppdragen lite mer intressanta, men av min tid med spelet att döma är det inte mycket mer än en trevlig inledning till ett annars väldigt vanligt ”gå dit och hämta grej X”-uppdrag.

Jag flyger i förväg med Senu för att få en tydligare inblick i vad som väntar, markerar ett par fiender (och en flodhäst som råkade simma förbi), och ger mig av. För att undgå upptäckt, till stor del eftersom jag fortfarande inte känner mig särskilt bra på den nya stridsmekaniken, simmar jag alldeles under vattenytan, och klättrar så smygigt jag kan ombord på det romerska skepp som verkar fiskat upp en av statyerna.

Ett nytt och extremt Far Cry-likt levelsystem låta spelare rikta in sin karaktär på antingen strider, smygande eller andra speciella färdigheter, och såhär i efterhand önskar jag nog att jag fått välja själv, för smygandet går rätt snabbt åt pipsvängen. Men så var det ju det där med spjutet. I ren panik trycker jag på knappen för en kraftfull närstridsattack, och Bayek rusar fram, spetsar kaptenen med sitt vapen och kör in honom rakt i en vägg, varpå han livlös faller ihop. Sämsta vapnet? Jo jag tackar.

Jag hinner stånga ett par soldater till innan jag tvingas fly, men inte innan jag snott åt mig statyn. Jag dyker från skeppets akter med romare hack i häl, men mitt liv räddas av en synnerligen fläskig frälsare. Flodhästen jag för skojs skull markerade ett par minuter tidigare visar sig ha haft ihjäl en alligator, bordat en civil fiskejolle och haft ihjäl besättningen och är nu på väg i full fart mot mig och mina förföljare. Jag väljer att simma rakt neråt, och kan bara föreställa mig vad som händer sedan när jag från ytan hör en serie plask och dova romerska skrik. Men ser man på, där nere var staty nummer två!

Jag hade nog mer kul i min halvtimme med Origins än jag haft med serien sedan Black Flag, men någon pånyttfödelse är det knappast att tala om. Det känns mer som Assassin’s Creed Plus – samma gamla vanliga, fast lite extra här och där.

Större värld, mer progression och ett nytt stridssystem kan mycket väl få serien att kännas någorlunda fräsch i ett år till, men är mer av allt verkligen det som behövs i en serie som sedan länge känts mer än en smula uppsvälld? Jag hoppas det, för en värld som denna förtjänar något minst lika spektakulärt.

Läs också: De bästa grafikkorten

Om skribenten

Liknande artiklar