Recension på gång: Prey

Recension på gång: Prey

Efter åtta timmar av intensivt smygande, hjärncellsdödande modifikationer och frenetiskt kofotsfäktande kommer här våra första intryck av Prey.

Till att börja med ska sägas att Arkanes upprepade påpekningar att pc-versionen av Prey inte är en portning av sin konsol-kusin tycks stämma bra. Jag kan med glädje rapportera att Prey briljerar tekniskt med silkeslen bilduppdatering och klart godkända laddningstider som endast dyker upp när man rör sig mellan de olika sektioner av rymdstationen Talos I.

Kanske underlättas detta av att Prey sällan behöver rendera annat än de illasinnade Typhon-varelserna som ställt till allt jäkelskap på Talos I. Utöver dem och du finns det nämligen ytterst lite liv och rörelse på den olycksdrabbade rymdstationen. Talos I är en fascinerande plats och dess innandöme känns hyfsat logiskt konstruerad för att vara en faktisk forskningsbas med allt som detta skulle kräva, men jag känner inte samma personligheten som gjorde platser som Bioshocks Rapture och Dishonoreds Dunwall så belönande att upptäcka. Det känns som ett välgjort dockhus snarare än en plats som fram tills nyligen var hundratals människors hem och arbetsplats.

Generellt lider Prey brist på liv och personlighet. Åtta timmar in har jag fortfarande inte gripits av intrigen eller karaktärerna utan känner mig mest som att jag springer mellan olika markörer på kartan.

Läs också: 9 saker vi önskar att vi vetat innan vi spelade Outlast 2

 

Med jämna mellanrum avbryts straptserna av Typhonerna, de slemmigt slingriga utomjordingar som gjort livet surt för Talos I och dess invånare. Som med resten av spelet är jag tveksam även här, då deras designer är så generiska. Mimics är headcrabs som kan kamoflera sig till olika föremål melan Phantoms är humanoida, skrockande monster.

Stealth gör det möjligt att undvika direkta konfrontationer men det gäller att ha ögonen öppna för att inte bli jumpscare-påhoppad av en mimic utklädd till toarulle. Striderna blir ofta paniska och kortvariga men de olika förmågorna och vapnen är kul att experimentera med, även om jag oftast reagerar med ett gällt skrik och ett frenetiskt svingande av min kofot.

Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka och jag är optimistisk eftersom både omgivningarna och fienderna verkar bli mer intressanta och omväxlande ju längre in i Talos I jag rör mig. Däremot är jag tveksam att Prey kommer att få något djupare engagemang ur mig vad gäller dess mjölkigt generiska story.

Än så länge verkar Prey alltså vara helt okej.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

Om skribenten

Profilbild på Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en fru, två katter och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar