Dark Souls III: The Ringed City

Dark Souls III: The Ringed City

Det är dags att säga farväl till trilogiavslutaren Dark Souls III med The Ringed City, en veritabel pungspark till expansion.

Säg inte det här till någon, men jag börjar bli lite less på att dö. Jag avundas askan som driver i vinden i de pinade, döda miljöerna i Dark Souls III. Det ser fridfullt ut. Själv får jag fortsätta att bli mosad, hackad, bränd, manglad, strimlad och uppäten. Om och om igen. Tills nu i alla fall. Jag ser äntligen ljuset i slutet av en lång, elak tunnel full med monster.

Vi var många som blev besvikna på Ashes of Ariandel, det oinspirerade första tillägget till Dark Souls III. Inte minst som grundspelet kändes som en så pass stark och stabil avslutning i sig, att expansionen mest kändes som ett bihang. En liten blindtarm som ledde just ingen vart alls.

I The Ringed City är tanken att From Software ska återställa ordningen med ett rejält farväl till den benhårda, älskade trilogin. Men inte heller den här gången blir det riktigt det avslut jag hade hoppats på. The Ringed City är mer inspirerat än Ashes of Ariandel, för all del. Inte minst visuellt bjuder det på flera riktigt spektakulära utsikter, och en del läcker fiendedesign. Många fiender har rötter som liksom gräver sig runt deras kroppar på groteska vis, och även i miljöerna är förvridna rotsystem ett tema. I alla fall i inledningen.

Läs också: Nya världsrekordet i Dark Souls III

I korthet:

Vad är det?

Sista expansionen till det, för tillfället, sista Dark Souls-spelet

Utvecklare

From Software

Utgivare

Bandai Namco

Webb

darksouls3.com

Cirkapris

140 kr

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Salt and Sanctuary

Inception, much?

Tyvärr finns här också en del som sätter käppar i hjulet för att jag till fullo ska kunna uppskatta The Ringed City. Bandesignen verkar fokusera på att blåsa spelaren, med fiendeplaceringar och fällor som mest finns där för att göra livet surt för oss – så till den mildra grad att det inte känns rättvist alla gånger. Att bli bombad från ovan av änglar (som dessutom låter väldigt irriterande) är så lagom kul, till exempel. De går att bli av med, men det kräver en del utforskande, vilket kommer leda till att du blir ängelbombad ganska rejält innan du kan ta dig förbi eländet.

Att det är svårt är inte ett problem i sig, tvärtom, men utmaningen som sådan är inte speciellt underhållande alla gånger. Att springa runt som en yr höna i jakt på lösningen, och hoppas att man inte dör på kuppen, är mest frustrerande. Även i senare områden är designlösningen lite för ofta att placera ut en satans massa fiender, vilket gör att det går väldigt långsamt framåt. Det blir i längden lite tröttande att ens försöka slåss mot alla. Något som borde vara roliga dueller blir ett kaos av fiender (inte minst tack vare den lite vingliga kameran), vilket till sist leder till att man tenderar att bara rusa igenom områdena i jakt på nästa bonfire istället. Det dödar upptäckarlustan något när allt bara är bestraffningar, och belöningarna är för klena.

Dessutom är det förvånansvärt buggigt på sina ställen. Det är inte särskilt roligt att nästan ha besegrat en riktigt jobbig fiende, bara för att se denna försvinna in i bergväggen och sedan bli dödad genom golvet – där fienden tydligen nu befinner sig.

Ett tips är att utnyttja det nya kodsystemet, som gör det lättare att spela med vänner. För The Ringed City känns utan tvekan designat för att spelas i co-op. Bossarna är ofta flera stycken, och fienderna kommer i klungor. Är man två blir det mer hanterbart, men knappast enkelt. Är du ensam är du smått rökt.

Det finns en del coola bossar, dock, och andra hälften av tillägget är bättre än den trevande inledningen. Men att jag får smärtsamma minnen av när jag som barn satt och skrek i frustration över det elaka gamla sadistspelet Rick Dangerous på Amiga 500 gör att jag drar mig en aning för att till fullo rekommendera detta annat än till de hårdaste av fansen.

Det känns som om From Software försökt lite för mycket att göra det svårt, och tagit till billiga knep på kuppen. Det har tveklöst sina stunder, och trots brister är det svårt att ge upp innan The Ringed City är erövrat och resan är slut. Allt för att få den där friden och vilan. För att äntligen bli den där askan i vinden.

Läs också: Alla Mass Effect-trilogins följeslagare, rangordnade från sämst till bäst

Den här filuren är inte lätt. Inte lätt alls.

Dark Souls III: The Ringed City Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Visuellt läckert, men ojämnt i ban- och fiendedesign. Ett sista, elakt gatlopp, på gott och ont.

Om skribenten

Profilbild på Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar